Taggad: uppmålning

Runstenar i luften

Runstenen Sö 90 vid Lövhulta i Hammarby socken flyttas till sin nya plats. Foto Magnus Källström

Nu i onsdags den 5 september gjorde inte mindre än två sörmländska runstenar varsin luftfärd. Då flyttades med kranbil först den återfunna Tidöstenen (Sö 91) från diket där den påträffades i augusti till en tillfällig förvaringsplats. Därefter genomfördes den sedan länge planerade flytten av runstenen vid Lövhulta (Sö 90) längre norrut invid samma vägsträckning.

Att flytta runstenar är inte något som man gör om det inte är alldeles nödvändigt och absolut inte om runstenen står på sin ursprungliga plats. Den plats där stenen en gång restes och miljön runt stenen är ofta en minst lika viktig del av denna typ av fornminnen som texten och ornamentiken.

Lövhultastenen står inte på ursprunglig plats och den har till och med flyttats två gånger tidigare. Stenen upptäcktes i juni 1888 liggande på åkern ”några alnar från stora landsvägen till Thorshälla, der den delar sig till Sundby socken” som det står i ett brev från klockaren C. G. Österberg till riksantikvarien Oscar Montelius. Tyvärr gjorde denna runsten även en luftfärd i samband med upptäckten. Den låg nämligen med ristningen nedåt och ingen visste att det var en runsten förrän den ”dåvarande jordegaren Andersson” sprängde den ”med 3ne skott i 6 klyften”. När Andersson bröt upp stenstyckena upptäckte han ”till sin stora ledsnad […] att stenen var ristad med runor” och han bad Österberg ta hand om den. Tillsammans med ”kyrkvärden Lundqvist” flyttade de stenen till en berghäll i närheten, där bitarna lades samman och Österberg gjorde en skalenlig teckning av stenen, som medföljde brevet till Montelius.

Året efter – 1889 – lagades och restes stenen på den norra sidan av landsvägen mellan Strängnäs och Torshälla. Här stod den när den undersöktes av Erik Brate 1897 och av Elias Wessén 1929 inför publiceringen i Södermanlands runinskrifter. 1961 skulle vägarna läggas om och man anhöll då om att få flytta runstenen till den plats som den har haft sedan dess, vid kanten av en liten skogsdunge på den västra sidan om den stora vägen mot Sundbyholm.

Lövhultastenen på sin nya plats. Foto Magnus Källström

Jag har sett denna sten vid några tillfällen genom åren och har alltid fascinerats av att den har hållit sig så fin. Den rengjordes senaste gången 2004 och målades då också upp av Thorgunn Snædal från Runverket. Trots att det har gått fjorton år sedan dess och stenen står under ett stort träd finns nästan inte en gnutta lav på stenytan och uppmålningen är väl bibehållen. Man undrar hur detta kan komma sig när andra stenar har en tendens att snabbt gro igen och uppmålningar blekna.

Ristningsytan lutade tidigare rätt kraftig bakåt, vilket man egentligen inte hade tänkt. Stenen fick denna lutning av misstag vid flytten 1961, då den murades fast mot en bakomliggande sten. Vid flytten hade en del av lagningarna i stenen gått upp och man var rädd att detta skulle hända igen om man försökte räta upp den. Saken fick därför bero.

De anordningar som hade gjorts för stenen 1961 visade sig vara synnerligen kraftiga och det tog nog mer än en timme innan de stenkonservatorer som ombesörjde flytten hade lyckats lösgöra stenen från marken. Efter en kort luftfärd intog den därefter sin nya plats på den västra sidan av den cykelväg som nu byggs längs vägen. Ristningsytan har nu fått den lutning som den ursprungligen bör ha haft. Även denna lutar något bakåt eftersom stenen i genomskärning är konformig. Det ska nu bli intressant att följa denna sten och se om den mår lika bra på sin nya plats som den hittills verkar ha gjort.

Den över delen av Lövhultastenen. Den nyupptäckta palmetten är synlig som en ljus bågformig skiftning i stenytan under bandknuten. Foto Magnus Källström

Lövhultastenen har en ornamentik som man känner igen från flera andra runstenar i Södermanland. Mitt på stenen nedanför svansarna på de textbärande rundjuren där man kanske skulle förvänta sig ett kors, finns en halvcirkelformad figur. Den kan knappast tolkas som något annat än en palmett, som i så fall har fått en något oväntad placering. När jag i november förra året besökte stenen tillsammans med Länsstyrelsen och Trafikverket inför de planerade arbetena, noterade jag att det på platsen under bandknuten faktiskt också finns en palmett inristad, vilken saknas på bilden i Södermanlands runinskrifter och som inte heller är markerad i den nuvarande uppmålningen. Man undrar varför stenen ska ha två palmetter. Beror palmetten på mittytan på ett misstag eller ska denna figur kanske tolkas på ett annat sätt?

Något som jag har lärt mig som runforskare är att man ytterst sällan är den förste som iakttar något eller kommer med en ny tolkning av en svår inskrift. Det är inte ovanligt att goda iakttagelser och kloka slutsatser finns gömda djupt ner i arkivens gömmor utan att någonsin ha nått de stora korpusutgåvorna. När jag konsulterade det bildmaterial av stenen som finns i ATA och som nu har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor, upptäckte jag att redan Erik Brate hade sett och markerat den övre palmetten på sitt foto från 1897. Däremot förbisågs denna detalj av Elias Wessén och Harald Faith-Ell vid deras granskning den 7 juni 1929.

Lövhultastenen fotograferad av Erik Brate 1897 (till vänster) resp. av Harald Faith-Ell 1929 (till höger). Notera palmetten som finns markerad upptill på ristningsytan på Brates fotografi. Efter original i ATA

De senare kan ursäktas med att de under samma dag även rengjorde, undersökte, målade upp och fotograferade ytterligare fyra runstenar (Sö 89, Sö 118, Sö 119 och Sö 314). Den sistnämnda, som då satt i grunden till Torshälla kyrka, fick dessutom ”grävas fram och ordentligt rengöras” innan den kunde dokumenteras. Detta tog hela förmiddagen och först kl. 13.00 var de klara med denna sten och kunde ge sig iväg till nästa plats. Trots att de även tog paus för lunch var de faktiskt inte tillbaka senare än halv åtta på kvällen hos fru Kihlmark i Skogstorp, där de hade sitt nattkvarter. Detta är en effektivitet som fyller en sentida och mer senfärdig efterföljare med beundran.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Halländska runor och namn

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petrus Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ‘Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.

Vapnöstenen till vikingatiden

Runstenen från Vapnö i Halland före imålning. Foto Magnus Källström

Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.

Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.

Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):

…… raistu : stin : æft-… |  …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”

Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.

Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.

Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.

Den avgörande a-runan på Vapnöstenen. Foto Magnus Källström

Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.

Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:

raistu [:] stin : aft-… |  …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”

Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.

Vapnöstenen i nyuppmålat skick. Foto Magnus Källström

Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.

Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.

Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.

De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.

Ett par pelarlika runstenar på Vestlandet. Från fältrunologmötet i Stavanger 2012. I centrum James Knirk (Runearkivet), som nyligen firade sin 70-årsdag (Runverket gratulerar!) Foto Magnus Källström

Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.

Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS

När Fenrir fick färg

Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna” lyder ett par lösryckta rader ur eddadikten Völuspa. Båda ingår i beskrivningen av Ragnarök, den stora striden där världen går under för att sedan födas på nytt. Troligen är det just detta som skildras på en runsten vid Tullstorps kyrka utanför Skurup i Skåne. Man ser där ett märkligt fyrfotat djur i kraftig rörelse och ett skepp, som har ett skräckinjagande huvud i fören och en behornad gestalt vid styråran.

Stenen är en av Skånes allra märkligaste och genomgick nyligen en efterlängtad upprustning. Stenytan rengjordes från smuts och lavar och det mörknade bruket i en spricka genom stenen byttes mot ett nytt. Förrförra veckan besökte jag också Tullstorp för att måla upp runor och ornamentik. Ristningen är mycket djupt huggen och när solen faller från rätt håll behövs egentligen ingen uppmålning, men för ristningen ska kunna upplevas även vid andra tillfällen var det lämpligt att fylla ristningslinjerna med färg. Detta gav oss dessutom möjlighet att granska och dokumentera detaljer i runor och ornamentik. Ristningen är visserligen för det mesta tydlig, men det finns vissa delar som är svagare och svårare att bestämma. Det gäller exempelvis det huvud som sitter i fören på skeppet. Här har uppfattningen varierat om det är försett med huggtänder eller ej, men vad jag kunde se är dessa linjer avsiktligt ristade.

När Runverket målar en runsten gör vi inga rekonstruktioner utan markerar endast de ristningslinjer som finns bevarade. Därför ser man fortfarande den spricka som löper genom stenen och där en en del av ristningen har försvunnit. När det är osäkert om något är hugget eller ej så lämnar vi detta utan uppmålning så att också andra ska få möjlighet att göra en bedömning. Därför är den hornprydde styrmannen ännu utan ansikte även det finns något i det mörka partiet till höger om sprickan som eventuellt kan vara ristat.

Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström
Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström

Inte alla har uppfattat det stora fyrfotadjuret på Tullstorpsstenen som en varg, utan det har även tolkats som ett lejon eller något annat kattdjur. Jag tror dock att vargtolkningen ligger närmast till hands och liknande djurfigurer finns på flera andra skånska runstenar, t.ex. på en av stenarna (DR 284) i Hunnestadsmonumentet (nu på Kulturen i Lund), som visar jättinnan Hyrrokkin ridande på en varg och med en huggorm till töm. Också kombinationen med det underliga skeppet nedtill på stenen stöder denna tolkning. Det kan knappast vara något annat än skeppet Nagelfar, som tillverkades av de dödas naglar och som skulle transportera de onda makterna till slutstriden.

Fenrisulven och Nagelfar är ju äkthedniska motiv, men det är faktiskt inte alls säkert att de som lät resa Tullstorpsstenen var hedningar. Det är nämligen väl känt att sådana motiv också kan förekomma i kristna sammanhang. På Ledbergsstenen i Östergötland (Ög 181) förekommer en Ragnaröksskildring där Oden slukas av Fenrisulven, men på sidan av stenen finns också ett utarbetat kristet kors. Det är tydligt att kyrkan i missionsskedet utnyttjade symboler och begrepp i den tidigare religionen och förmodligen användes föreställningen om Ragnarök för att beskriva Yttersta domen.

Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström
Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström

Själva inskriften på Tullstorpsstenen är egentligen inte särskilt märklig. Den lyder:

× klibiʀ × auk × osa × × risþu × kuml + þusi × uftiʀ × ulf +
klibiʀ och Åsa reste dessa märken efter Ulv”.

Vi läser här namnen på tre personer, två män och en kvinna, men vi får inte veta vilket förhållande dessa personer har haft till varandra, något som är mycket ovanligt på runstenarna. Att det står kumbl þøsi ”dessa märken” på stenen kan dock tyda på att den har ingått i ett större monument med flera stenar och kanske har det en gång funnits ytterligare en runsten med fortsättningen av texten.

Det inledande namnet har jag ovan låtit stå kvar i fetstil, vilket beror på att vi inte vet exakt hur det ska tolkas. På nätet ser man det ofta återgivet som ”Klibir” eller ”Klibbe”, men dessa är nog de minst sannolika alternativen, eftersom de är svåra att knyta till äldre ord- och namnmaterial. I de vetenskapliga publikationerna brukar i stället Klæppiʀ (”Kläppe”) eller Glippiʀ (”Glippe”) anföras, men möjligheterna är inte uttömda i och med dessa.

Det svårtolkade namnet på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström
Det svårtolkade namnet klibiʀ på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström

I den yngre runraden stod de flesta av runtecknen för flera olika ljud, vilket gör runföljden klibiʀ ovanligt mångtydig. Runan k kan här stå för både k och g och den första i-runan för i, e eller æ, där ljuden antingen kan vara långa eller korta. Runan b kan återge b och p – kort eller långt, men man måste också räkna med att en nasal kan vara utelämnad före b, som i så fall står för ljudförbindelsen mb eller mp. De två sista runorna är däremot entydiga i denna ställning och kan inte återge något annat än just iʀ.

Det finns inte något känt personnamn som direkt svarar mot de alternativ som uppkommer och vi måste därför i stället rekonstruera fram ett sådant med utgångspunkt i annat ord- och namnmaterial. En möjlighet, som jag inte vet om den tidigare har övervägts, är att i-runan kan återge ett långt e som har utvecklats ur diftongen æi på samma sätt som det på stenen står risþu rēsþu ’reste’ för äldre ræisþu. Man skulle i så fall kunna tänka sig en bildning det fornvästnordiska verbet gleipa, som betyder ’tala förlämpande’. Ordet har troligen sin motsvarighet i ett svenskt dialektord glepa med samma betydelse: ’tala överdådigt, ge glåpord’. Det inledande namnet på Tullstorpsstenen har i så fall varit *Glēpiʀ av ett äldre *Glæipiʀ och betytt ’den som talar förolämpande eller (ofta) ger glåpord’. Något sådant namn är visserligen inte tidigare belagt, men det kan mycket väl ha förekommit som binamn, där betydelser av denna typ inte är ovanliga. Verbet gleipa är besläktat med ordet glipa i dagens svenska, som ju avser något öppet. Kanske har det antagna *Glæipiʀ helt enkelt betytt den ‘snacksalige’.

Jag kan inte låta bli att nämna att det i fornvästnordiskan existerar en snarlik bildning Gleipnir. Detta är dock inget personnamn, utan ett namn på ett föremål, nämligen det märkliga rep, som tillverkades av bland annat kattens buller, bergets rötter och kvinnans skägg och som asarna lade om Fenrisulvens hals för att hålla honom fjättrad. Det är den fjätter som har brustit i eddacitatet ovan. Föremålet fick uppenbarligen ett förledande namn (ungefär ’den öppna’) för att Fenrir skulle gå med på att pröva den, men han krävde också Tyrs hand i sin mun som pant och Tyr blev som bekant enhänt efter den episoden.

Det mansnamn som inleder texten på Tullstorpsstenen kan alltså med fördel tolkas som Glæipiʀ och återges som ”Glepe” (eller ”Gleper”) på modern svenska. Att den som stenen tillägnades dessutom hette Ulv och att en lösspringande Fenrir finns avbildad på samma sten kan vara en ren tillfällighet, men samtidigt vet vi mycket litet om hur associationsbanorna gick för tusen år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet