Taggad: Utveckling

Brev från en konsthanterare på Munchmuseet

Andreas Öhman, konstnär och konsttekniker på Munchmuseet i Oslo, bredvid ”Dødskamp” av Edvard Munch. Foto: Una Helle Hamilton.

Sedan förra året jobbar vi lite extra här på Riksantikvarieämbetet med att lyfta området ”konsthantering”. Ambitionen är att alla som dagligen arbetar med att installera, montera, packa, flytta och hantera konst och föremål ska hitta varandra och få en plats för erfarenhetsbyte och nätverkande.

Tillsammans med samarbetsparter och alla dedikerade konsthanterade på museer, företag, konsthallar och andra kulturarvsinstitutioner såväl som frilansare försöker vi bygga upp en ökad kunskap kring konsthantering. Just nu planerar vi för andra året i rad Branschforum för konsthantering som ska hållas i Göteborg den 2-3 november 2020 i samarbete med Göteborgs konstmuseum och Röhsska museet. I planeringsarbetet talar vi med en mängd olika kollegor som på ett eller annat sätt är involverade i konsthantering. Nyligen fick vi en hälsning från Andreas Öhman på Munchmuseet i Oslo som sedan januari i år jobbar med museets stora flyttprojekt. Så här kan en konsthanterares vardag se ut:

Fredagen 20 mars 2020

Mina arbetsdagar som konsttekniker i Munchmuseets flytteprojektet.

Låt mig introducera mig själv; Mitt fulla namn är Andreas Hans Mikael Öhman. Jag är född och uppvuxen i Sverige, en timme söder om Stockholm, utanför Nyköping, närmare bestämt en plats som heter Tystberga, men utanför den igen. Jag flyttade till Norge 2012 när jag kom in på Konstakademiet i Oslo för att studera fri konst, efter avslutade förberedandekonststudier på Gerlesborgsskolan, i Gerlesborg på västkusten i Sverige. Här i Norge har jag börjat etablera mig som konstnär, och konsttekniker. Jag bor tillsammans med min sambo Solveig, i Oslo. Vi har ett sommarhus på en ö (Garten) i Trøndelag, som vi vanligtvis spenderar stora delar av året på. Nu arbetar jag fulltid, vid sidan av mitt egna konstnärskap, med den stora flytten av Munchs fantastiska livsverk ifrån museet på Töyen till det nya på Björvika, här i Oslo. Det är just de dagarna jag tänker berätta om, hur de kan vara och hur de påverkar mig.

Det nya Munchmuseet på Björvika i Oslo. Foto: Ivar Kvaal.

Vardag på Munchmuseet

Arbetsdagen startar med att jag kommer till jobbet, önskar en god morgon till Securitasvakten som sitter i vaktbåset. Får tillgångskortet tilldelat och signerar tid, datum och mitt namn på pappret. Sen går jag vidare till mitt kontor. Hälsar de jag möter på vägen med en god morgon. Ankommer kontoret, byter om till arbetskläder (stålhättade skor, byxor med knäskyddsinlägg och en tröja). Kollar på jobbmobilen och datorn, uppdaterar mig på mailen, samt workplace och projectplace. Och om jag fått några nya verk tilldelade, som är efterfrågade för intern konstflytt.

Om så är fallet, söker jag efter det registrerade numret i museets Collection Management System, TMS, så att jag kan få en bild av hur de ser ut, var de är placerade och hur stora de är. Så att jag är förberedd för när vi ska transportera dem.

Vi som arbetar med flytteprojektet samlas och har morgonmöte varje dag mellan klockan 9.00 och 10.00. Då går vi igenom det vi arbetar med för stunden och vad som komma skall.

Samarbete med kollegor

Andreas Öhman och Kine Lillestrøm utför en transport av verket ”Fortvilelse”. Foto: Una Helle Hamilton.

Som regel är det jag och mina kollegor Kine som tekniker och Einar som registrar som flyttar konsten internt, mellan magasin, konservering och fotografering. Vi samlas efter mötet, ser till att vi har handskar med oss så att vi inte lämnar fett/smutsfläckar på det vi ska flytta och går ned i målerimagasinet. Vi letar upp en transportvagn i passande storlek. Drar ut den väggen som verket hänger på och ser till så att det är fri passage, så att den inte kan råka stöta i någonting.

”Ung mann på stranden”, Edvard Munch, 1908.  Foto: Halvor Bjørngård.

Idag ska vi hämta ”Ung mann på stranden” MM.M 00608, som ska till konserveringsateljén ifrån magasinet, den hänger på vägg 26, sida b. Jag drar ut väggen, det knarrar, hjulen skumpar lite lätt, så att det rasslar i metallskenorna i taket. Väggen vibrerar och jag måste dra ut den så sakta som möjligt för att undgå för stora vibrationer i målerierna. Väl ute så möter jag de mest fantastiska målerierna av hav.

Munch och havet

Munchs studier av havet får mina känslor att svalla över och jag hör vågorna slå emot klipporna på Garten. De mer abstrakta får mig att drömma mig bortom stränderna och in i min egen ateljé. Jag blir inspirerad. Min favoritvägg än så länge har blivit nr 26, där hänger ”Bölger”.

Att få se alla dessa verk av Munch, inspirerar mig i mitt konstnärskap och jag får en större bild och förståelse av vem han var och vilken tid han levde i. Jag får tillsammans med mina kolleger komma närmare än de flesta, möjligheten att se många verk utan glas och pynteramme. Flytta på dem och känna deras vikt. Och ibland stanna upp för att tänka, och ta in de verk vi arbetar med.

Listarbete

Tiden mellan de interna transporterna hjälper jag till vid andra stationer, så som demontering av bagettlist och montering av L-list. Jag arbetar även med tillverkning av L-list-ram, kapning av bakplattor och packning av verk som är redo för vidare transport.
L-listramarna fästs till målerierna för att de enklare skall kunna monteras i transportkassar, som skall gå till det nya museet. Innan L-listen fästs, tar vi av den gamla bagettlisten som inte heller den är orginalram, utan som kom på plats i sin tur då en annan tekniker/konservator hanterade bilden efter Munchs död. De flesta blev monterade på 50-talet, för en enklare hantering av bilderna. Vid borttagning av bagettlist använder vi verktyg för att så skonsamt som möjligt ta av listen som är fastspikad runtom målerierna, direkt i kilramen, igenom duken. Vid montering av L-listerna är vi minst två stycken för att placera ned målerierna med så lite vibrationer som möjligt i den nya ramen.

Andreas Öhman och Kine Lillestrøm utför transport av verk från foto till magasin. Foto: Una Helle Hamilton.

Några dagar efter transporten av ”Ung mann vid stranden” så frågar min kollega Ottar om jag kan följa med ned i magasinet för att hämta två verk som skall få nya L-lister. Varav ett av de verken är MM.M 00260, det visar sig att det hänger på vägg 26 sida b, jag märker att jag blir lite spänd. För det innebär att det finns en möjlighet att det är en havstudie av Munch, som ska tas upp. Ska jag nu få möjlighet att komma så pass tätt in på en av de tavlorna?

MM.M 00260 är ”Sjöbilde fra Wernemünde” och är en havstudie. Det kribblar i kroppen. Nu skall jag få ta av bagettlisten ifrån en av de bilder jag blev så inspirerad av. Allt går som det ska och jag lappar hålen efter spikarna med syrefri papperstejp och monterar den nya L-listen.

”Sjøbilde fra Warnemünde” av Edvard Munch, 1908. Foto: Munchmuseet.

Jag lägger bagettlisten åt sidan, istället för att kassera den. Bagettlisten följer med hem, och ligger nu och väntar på att få sitta runt en ny havstudie. Den skal jag utföra på Garten i Trøndelag ”en plein air”.

Livsverk

Flera dagar senare, strax efter att regeringen gått ut med de stora Covid-19 kristilltagen så får jag förfrågan att tillsammans med några andra i vårat team att flytta ned tavlan MM.M 00002 ”Dödskamp” till magasinet, det går en frysning genom kroppen och jag känner en oro för tiden som kommer.

Idag är det fredag den 20:e mars och jag har varit hemma med en förkylning. På måndag ska jag tillbaka till Töyen och fortsätta flytten av Munchs livsverk. Jag känner ett hopp, och en tilltro till det mänskliga samarbetet vi i dagsläget genomför.

Andreas Öhman

Håll utkik efter anmälan till Branschforum för konsthantering till hösten. Anmälan öppnar i augusti. Har du synpunkter eller erfarenheter som du vill dela med oss? Hör av dig till Mathias Strömer, mathias.stromer@raa.se.

Hur går designen av ett generöst användargränssnitt till?

I vårt första inlägg om generösa användargränssnitt introducerade vi själva konceptet. I det andra inlägget gav vi ett exempel på en av de fungerande prototyper vi utvecklat som del av vår utvärdering. I detta tredje inlägg tar vi ett steg tillbaka och berättar lite om hur vi försökte lära av andra, identifiera användarbehov och skissa på lösningar.

Förstå och Definiera (Empathize & Define)
Det första vi* försökte göra var att förstå de användare som inte tycker att konventionella samlingssöktjänster fungerar bra för dem. Vi lära av de som redan utvecklat generösa gränssnittsprototyper – varför återuppfinna hjulet eller falla i samma gropar? Denna initiala research motsvarar de faser som i Design Thinking kallas Empathise och Define – eller Förstå och Definiera.

Design Thinking-processen visualiserad
En översikt över Design Thinking-processen


Det första vi gjorde förstås var att läsa in oss på det som andra redan har skrivit om generösa användargränssnitt och personligen testa de prototyper som redan utvecklats. Vi visste från den läsningen att det finns användare som söker visuell inspiration eller föredrar att ta in information visuellt och som är illa tjänade av konventionella samlingssökstjänster.

Vi intervjuade därför också flera personer som ofta använder bilder från museiarkiv i syfte att använda bilderna i egna bildproduktioner eller som inspiration till eget skapande. I korthet kan man sammanfatta att vad de skulle önska de kunde göra i bildsamlingar var att hitta bilder som matchar en viss sinnesstämning (”en melankolisk färgpalett”), känsla (”den ska kännas 50-tal”), eller utstrålar eller innehålla ett visst specifikt motiv (”blekröda blommor”). En del önskade bilder som rent visuellt skulle passa bra i en egen kreation t.ex. en affisch som man redan hade bestämt en färgsättning för, andra ville bara söka bilder för inspiration då de inte ville bli för influerade av förlagor i sitt eget skapande.

Utöver detta ganska speciella och specifika behov framgick det också att dessa användare uppskattade så hög teknisk kvalitet som möjligt på bilderna och att enkelt kunna snabbt ladda ner dem. Flera av de vi intervjuade nämnde Pinterest som fungerade bättre för dem när de letade efter bilder än vad musei- och bildarkiv gjorde. För att ge lite tydlighet till det här användningsbehoven skapade vi två väldigt enkla sk personor som representerar dem: Kim och Alex.

Bild på personan Kim
Kim – en av våra enkla personor


Generera idéer (Ideate)
Nu tyckte vi att vi hade fått en första förståelse för användarna och deras behov. Tillräckligt mycket i alla fall för att gå vidare med att börja genererar idéer för hur vi skulle kunna utforma en prototyp som bättre möter upp dess användares behov. Vi började samtidigt också fundera på vad vi hade i samlingarna som skulle kunna funka väl innehållsmässigt för de användare som söker visuell inspiration. Vi var flera museer* representerade i arbetsgruppen och ett typ av material som återfanns i allas samlingar var föremål och bilder relaterade till historisk dräkt, mode och tillhörande accessoarer.

Hur genererade vi då idéer för vår prototyp? Och hur testade vi dem? Metodiskt utgick vi från den sk ”Designsprinten” där man under en arbetsvecka genomför en designcykel (se Design Thinking-cykeln ovan). Av logistiska skäl kondenserade vi dock våra sprintar till tre dagar. Under hela utvärderingens lopp genomförde vi fem sådana designsprintar med visst arbete, framförallt programmering och andvändartest, däremellan.

För dem allra första idégenereringen använde vi en metod som kallas ”Collaborative Sketching” som först utvecklades av ingenjörer men därefter fått vid användning inom design. Den går helt enkelt ut på att man på kort tid först skapar så mångla olika skisser på en applikation som möjligt. Därefter går man gemensamt igenom varandras skisser, förklarar dem, och ger konstruktiv kritik. Sedan gör man en omgång av skissande till, delar och kritiserar, och om igen så mycket man tycker att det behövs. För varje sådan omgång tenderar gruppens skisser konvergera mer och mer och få fler och fler detaljer.

Handritad skiss på ett användargränssnitt
En av dussintals tidiga skisser!
En skiss som visar hur en modebild visas i en mobilapplikation
En mer detaljerad skiss med lite inklippt kollage.

I vårt fall konvergerade vi mot en applikation som gör det möjligt för användare att via nyckelord (”taggar”), tidslinje och färgpaletter navigera sig fram till bilder på dräkt och mode. Utan att behöva knappa in sökord i en sökruta!


Mot nästa steg – att bygga en prototyp!
Vid det här laget tyckte vi att vi hade en tillräckligt tydlig idé för en applikation för att parallellt börja efterfråga synpunkter på dem från potentiella användare och påbörja själva utvecklingen – nu var vi redo att gå från skisser på papper och whiteboard till påbörja utvecklingen av en fungerande digital prototyp. I nästa blogginlägg så kommer vi därför att presentera hur vi utvecklade vår färdiga prototyp och resultaten från våra användartester av den!



*Vilka är vi förresten?
Jo, vi som arbetade med utvärderingen av generösa användargränssnitt är Aron Ambrosiani (Nordiska museet), David Haskiya (Riksantikvarieämbetet), Albin Larson (Riksantikvarieämbetet), Martin Törnros (Interaktiva rum, konsult), Magnus Waldeborn (Malmö museer), Ulrika af Wetterstrand (Malmö museer), och Robert Ziherl (Nordiska museet). Tillsammans täcker vi in förmågor som produktutveckling, digital produktion, design, mjukvaruutveckling och samlings- och föremålsexpertis.

MuseumNext i två versioner

Rapport från museikonferensen MuseumNext av Riksantikvarieämbetets två utredare för utställningar Kicki Eldh och Mathias Strömer.

Mathias och Kicki framför The London Mastaba av Christo & Jeanne-Claude.

Första versionen, av Kicki Eldh

Konferensens olika presentationer kan sammanfattas i ordet samverkan.
Det gäller såväl finansiering, professioner, discipliner och koncept. Här följer några nedslag i trender som lyftes fram under konferensen.

Ekonomisk hållbarhet
Istället för kortsiktiga sponsorinsatser söker museer nu långsiktigt samarbete, likt det mellan Natural History Museum och Shell, vilket presenterades på konferensen. Exempel finns till och med på sammangående med företag, för att säkra budgeten och slippa jaga donatorer. Projekt där museipubliken utvecklar produkter för företag förekommer redan. Frivilligarbete av konstnärer, minoriteter eller andra grupper försvinner mer och mer. Personer som tidigare engagerats på ideell basis kräver och får större inflytande och framför allt betalt. Samtidigt behöver institutionerna slimma verksamheten, där fasta tjänster kan övergå i frilans-projekt och karriärbyten blir vanligt. Fokus flyttas från social hållbarhet till ekonomisk.

Livsstilar och konsumtionstrender
Den sociala trenden finns fortfarande med. Museernas samverkan med platsen, befolkningen och besökarna undersöks och utvecklas. Evenemang som lockar stora och framför allt nya grupper ses som mått på framgång och utställningarna formas snarare utifrån evenemangen istället för tvärtom. Trendspanarna som avlöser varann på scenen, talar om att tillfredsställa grundläggande behov på nya sätt, bland annat med hjälp av teknik och AI. Livsstilar och konsumtionstrender blir viktiga komponenter i planeringen. Miljö-, hälso- och hållbarhetsperspektiv finns med i museiupplevelsen och man söker minimera besökarnas känslor av skuld när det gäller till exempel klimathotet. Samtidigt som man informerar om läget visar man på möjligheter, för att på så sätt att öka välbefinnandet för besökarna.

Beyonce och Jay Z
Konst och kreativitet har en framskjuten position. Så också lekfullhet och fritid och dem man vänder sig till är familjer med barn. Samtidskonstmuseum för barn, där museiinredningen är konstverk, speciellt gjorda direkt för platsen av kända konstnärer är ett exempel. Ett annat är museet där man inbjuds att tälta i trädgården utanför, ha picknick och gå på konsert. Kopplingarna till musikvärlden är flera. Två museichefer jämför sitt jobb med att spela punkrock. Den ena har som motto att inte ta sig själv på för stort allvar, den andra ser museiarbetet som sitt konstnärliga uttrycksmedium. Konferensens avslutning med Beyonces och Jay Zs musikvideo inspelad på Louvren, vilken släpptes samma dag är talande.

Strategier
Något annat som uppmärksammas är olika strategier för museiarbetare för att överleva i förändringarnas tid:
Att kräva betalt, men samtidigt vara beredd på perioder utan arbete. Att byta karriär. Att vara beredd på att slåss. För sitt jobb, sin idé och även sin övertygelse eller ideologi. Att se museet som ett ekosystem. Att möta omvärlden med öppna ögon och öppet sinne. Att hacka byråkratin, att förändra inifrån med principer från tai chi: att ta ett steg fram och ett tillbaka. Att förstå vad andra gör. Att reflektera över det förflutna medan man planerar framtiden. Att säga ja. Att släppa kontrollen.
Listan på råd som presenterades på konferensen kan göras längre, men sammanfattningsvis handlar det nog om att intala sig att man trots allt har makt att förändra till det bättre. Jag kan dock undra om mångfalden av disparata förslag inte mera är tecken på förvirring och osäkerhet, snarare än visshet och framtidstro.

Andra versionen, av Mathias Strömer

Konferenser och seminarier för museiarbetare finns det många av. Väldigt många. Tror det skulle vara möjligt att med hjälp av en väl tilltagen budget ägna all vaken tid åt att fara runt till museibranschens alla mötesevenemang.

En av de mer etablerade museikonferenserna heter MuseumNext, som några gånger om året sedan 2009 arrangerat konferenser i storstäder som London, New York, Sydney och Amsterdam. Konferenserna vill alla vara framåtblickande och undersöka framtidens museilandskap, men landar i regel i väl valda utsnitt av samtiden. Inte minst utsnitt som utmärks av sociala medier, social rättvisa och publikrelationer. Så också när den senaste omgången MuseumNext gick av stapeln. I London. Med tillägg av ett stort mått av diskussion om vad förändring är för något. Vilket kanske knappast är förvånande mot bakgrund av Brexit. Nåväl, jag var där. Det här är en kort liten betraktelse för de som inte var där. Tänk ungefär som en recension på Tripadvisor för en sevärdhet i en storstad.

Det du ska vara medveten om vad det gäller museikonferenser är att det först och främst handlar om att träffa människor och mindre grad lära sig något nytt. Därmed inte sagt att föredrag kan vara väl förberedda och klockrent utförda. Vidare, maten är i regel rätt kass, vin och kaffe serveras misstänksamt generöst, du kommer sitta obekvämt i några dagar och få med dig en tygpåse med tryck och foldrar som du aldrig mer bläddrar i. På sikt kommer du bli varse att du ändå har fått glimtar av insikter, kunskaper och perspektiv när du minst anar det. Frön har såtts. Så att säga. Att se utställningar, besöka nya och gamla museer, träffa människor som skiljer sig från dig, se världen och vara i rörelse är en vital del av att syssla med speciella sortens kultur som museer och utställningar håller på med. En investering med garanterade positiva effekter. Slutligen, det du kommer ha mest nytta av är det oväntade, det i periferin. Det handlar om att du möter det oväntade med ett öppet sinne utan förutfattade meningar. Gäller detta alla eller endast mig? Se till och åk iväg på museikonferenser och ta reda på det!

Nu till MuseumNext i London. Slutet av juni 2018. London, staden med mer museer än någon annan stad i världen. Vilken plats kan av det skälet vara mer lämplig för en museikonferens? Konferensen ägde rum i Royal Geographical Society’s lokaler strax söder om Hyde Park i de kvarter där V & A, Science Museum och Royal Albert Hall även finns.
Konferensens program kan liknas vid en LP-skiva. Eller ett mynt. Två sidor med varsitt uttryck som likväl hänger samman.

En ovanligt väl fungerande del av konferensen är passen med tio-minuters presentationer om kommande evenemang som skapar mersmak och nyfikenhet. Jag vill veta mer om till exempel Londons Design-vecka och Judiska museets arbete med digitala medier.

MuseumNexts program saknar särskilt två olika saker. Dels, eftersom så starkt fokus är på social inkludering, en kritisk röst till just detta. Det hade skapat en välbehövlig dynamik. Vad som vidare saknas är ett internationellt fokus utanför västvärlden.

Här kommer den ena sidan, som handlar om social inkludering

Den ena sidan står i tydlig relation till Nina Simons långvariga arbete med inkludering på längden och tvären. Följaktligen är halva konferensen en symfoni på samma ingrediens, nämligen socialt inkluderande utställningsarbete. Simon är även själv på plats och föreläser.

Simon är museichef på konstmuseet i Santa Cruz. Inflytelserik och vältalig röst för interaktivitet, social inkludering, representativitet. Simon är också författare till The Participatory Museum, boken som för snart tio år sedan slog ned som en bomb (nåja) i det internationella museilandskapet. Boken framför andra om hur museibranschen förstår och utför interaktivitet och skapar situationer på kort och lång sikt för att interagera och föra dialog med sin publik.

Projekt och institution efter varandra presenteras, som alla praktiserar en eller några delar av Simons bok. Vi får bland annat stifta lite närmare bekantskap med Torontos stadsmuseum Myseum. Museet som med föränderliga program och nära dialog med olika communities och pop-up utställningar är utspridd över hela staden utan fast bas och samling.

Social inkludering har länge varit ett viktigt område på museikonferenser och på museer. En självklarhet på många museer idag. Så varför detta starka fokus för redan invigda och frälsta? Jag tror skälet är att i turbulenta tider med nedskärningar och oro tillsammans med new public management-system, som nu många gånger blivit integrerade i museiorganisationer, så ligger just arbeten med social inkludering illa till. New public management är inte längre ett vagt hot eller tillfällig insats för många kulturorganisationer utan en aktiv del med personer som gör karriär inom museer med ledord som effektivitet, svara-mot-behov och mätbara effekter. Diskuterar också detta med andra besökare som verkar vara inne på samma tankar.

Här kommer den andra sidan av konferensen, som handlar om förändring

Om detta med förändring har jag egentligen inte så mycket att säga utifrån konferensen. Vilket kanske kan vara sockervadd för läsare till förbannelse trötta på tjat om just förändring. Utöver att självklara yttre faktorer som Brexit och annat är eller skapar olika slags förändringar som kan vara besvärliga för kulturorganisationer. Utöver det självklara att förändring förnöjer. Att förändring är en självklarhet inom kulturen. Att förändring alltid varit det. Att förändring dock idag är för just museer så urbota svårt.

Är det något utifrån konferensen MuseumNext gällande förändring som kan vara vettigt att säga är det att museer självklart förändras och än mer kommer fortsätta att förändras. Eftersom samhället museer ska spegla och föra dialog med förändras. Frågan är dock efter vilken och allra främst vems agenda. Förändring utan mål är rätt fånigt. Utan konsekvenser rätt onödigt. Tar stöd för detta mot Natural History Museums berättelse om när de för några år sedan funderade på hur väl de förvaltar sitt arv. Tänk banbrytande upptäcktsfärder, som inte sällan faktiskt utgick från just de lokaler vi sitter i (Darwin, Livingstone, den sorten ni vet), vetenskapliga upptäckter för mänsklighetens bästa, satsningar för att förändra jordens verkligen svåra utmaningar med klimat, svält och biologisk mångfald. Hur syssla med detta när museet samtidigt är ett turistmål av gigantiska mått? När museet har närmast ovärderliga föremål som kostar enorma summor att vårda.

Museet kom fram till att de måste initiera och vårda starka internationella partnerskap över tid (inte minst i östra Asien) och inte satsa på kortsiktiga samarbetsprojekt och visa världen de fantastiska föremål som museet har. Samt slutligen och inte minst ägna resurser åt att försöka inte endast spegla och tolka naturen, utan även hjälpa den – yes, förändra. Trots det till en början omöjliga har satsningar på världshav och klimathot nu påbörjats. Komplicerat, dyrt, opublikt, riskfyllt. Museets Treasures of the Natural World – vandringsutställningen som enligt  juridik och föremålsvård kanske inte ens borde lämnat idéstadiet – drar enorma publikskaror i Australien och östra Asien. Folk köar från morgon till kväll för att se föremål som ibland aldrig lämnat London. Vad sägs om uppstoppade fåglar som Darwin använde för att testa sin evolutionsteori och det dinosaurieben som en gång användes som exempel för att mynta just ordet dinosaurie.

Hintze Hall på Natural History Museum med det nymonterade blåvalsskelettet.

Fakta om MuseumNext
Framåtblickande under parollen making museums better
Privat initiativ från Jim Richardson
Verksamt i tio år med 16 konferenser från Melbourne till Geneve, Barcelona till New York
Konferensen hölls 18-20 juni 2018 i Royal Geographical Societys lokaler
550 deltagare från mer än 40 länder

Underlag för utvecklingsplan för K-samsök

Under sommaren har ett underlag tagits fram för att kunna göra vägval för K-samsök på några års sikt, och rapporten är nu färdigställd. Uppdraget var att ge förslag på K-samsöks roll och funktion i en framtida digital kulturarvsinfrastruktur i Sverige och K-samsöks roll på kort och lång sikt i förhållande till Europeana. Rapporten är skriven av Marie Gustafsson Friberger med en bilaga av Matthias Palmér.

I rapporten ges förslag på ett antal roller som K-samsök kan ha framöver: Aggregator, Samordnare och/eller ägare av auktoritetslistor, Mötesplats för innehållsleverantörer, Stöd för utvecklare samt Skapare av kontaktytor för allmänheten. Flera av rollerna är inte i första hand tekniska, eftersom K-samsöksarbetet redan idag inte bara berör rent tekniska frågor utan handlar mycket om att driva frågor om digital samordning och digital utveckling inom kulturmiljö- och museisektorn – till exempel stödverksamhet kring upphovsrätt, licensiering, digitalisering och andra relaterade frågor.

Den slutliga versionen levererades till Riksantikvarieämbetet idag och nästa steg är att göra en djupare analys av vad olika vägval skulle innebära. De K-samsöksleverantörer som deltog på K-samsöksmötet förra veckan har fått läsa en nästan färdig rapport, och diskussionerna på mötet var bra input i det fortsatta arbetet.

Här hittar du rapporten:
Underlag för utvecklingsplan för K-samsök
Bilaga

Uppdatering i K-samsök

Under gårdagen driftsatte vi ny funktionalitet i K-samsök. Dessa är framför allt två:

  • En möjlighet att få ett API-svar i formatet JSON-LD
  • K-samsöks schema.

JSON-LD
Om man vill ett objekt beskrivet som JSON-LD så kan man göra på två sätt:

  1. Man anger JSON-LD i path:n i URI innan objekts id:t, t.ex: http://kulturarvsdata.se/shm/object/jsonld/970897
  2. Man anger endast application/json, application/json-ld eller application/ld-json som Accept format i http-headern, samt anger inget format i URI:ns path, dvs: http://kulturarvsdata.se/shm/object/970897

Om man vill att svaret på api anrop ska vara i JSON så anger man application/json som Accept format i http-headern. Om api-anropets svar innehåller en eller flera rdf:er så kommer de vara serialiserade som JSON-LD.

Detta är en första version av denna funktion och vi är givetvis intresserade av all feedback vi kan få.

K-samsöks schema
K-samsöks schema och resurser har översatts till OWL (Web Ontology Language). Semantiskt ska de vara identiska med deras RDF-föregångare. En av anledningen till detta är att man ska kunna automatiskt validera sin rdf mot K-samsöks schema.

>> Johan Carlström är systemförvaltare för K-samsök

Om K-samsök och förbättringar

Vi har under det senaste året utvärderat hur väl K-samsöks struktur fungerar, både i relation till andra informationskällor och gällande möjligheterna att beskriva och länka information inom systemet. Vi har också fått en teknisk review av K-samsök, med tydliga resultat gällande hur väl systemet fungerar i sin samtid. Resultatet har visat att det finns problem att göra fullgoda beskrivningar utifrån protokollet så som det är uppbyggt idag, men också att de flesta som jobbar mot K-samsök tycker att det fungerar bra.

Det grundläggande problemet när det gäller hur informationen är uppbyggd, är att K-samsök har ett så kallat “platt” protokoll. Detta betyder att den mesta informationen är direkt länkad till huvudobjektet, utan olika abstrakta mellannivåer. Detta innebär att det inte går att sortera in de gröna klossarna i något annat än den gröna-kloss-lådan, även om man har blandat dem med de röda, vilket man kanske ibland har i sin egen databas. Det finns flera modeller inom kulturarvssektorn som har väldigt genomarbetade modeller för kulturarvsinformation. Främst är kanske CIDOC-CRM, den konceptuella referensmodellen skapad inom ramarna för den internationella museiorganisationen ICOM. Modellerna blir av naturen lite besvärliga att begripa, och en del av parametrarna blir väldigt abstrakta och svåra att vid en översyn förstå. Normalt sett behöver man flera exempel för att se hur det är tänkt att modellen ska användas. Men en stor fördel som finns med att använda sig av denna typ av standard är att de ofta är färdigmappade mot andra standards (t ex Dublin Core eller Europeana Data Model). Detta sparar väldigt mycket tid, både för informationsförvaltare, aggregatorer och utvecklare.

Så hur ska vi då gå vidare med just K-samsök? Det som kännetecknar väl modellerade informationsmodeller är ofta att de blir väldigt lika varandra. Detta är en ren konsekvens av att man sätter sig ner med ett antal olika informationskällor och försöker se på vilka sätt de skulle kunna få rum inom samma modell. Men modellerna blir normalt sett också ganska abstrakta, och som sagt, svåra att förstå sig på. En annan effekt är också att vi som jobbar med K-samsök, om vi satte oss ner och modellerade upp informationen vi hanterar med stor sannolikhet skulle hamna väldigt nära CIDOC-CRM, och de andra liknande modellerna. Så nu när vi sätter oss ner med all vår data under våren, från arkeologiska provsvar till webbsidor, blir det en övning i att förutom att förstå Riksantikvarieämbetets egen information också förstå relationen mellan den och en mer övergripande modell.

Här kan vi göra ett vägval. Vi kan bestämma oss för att hantera vår information utifrån en egen modell, som vi gör idag, eller att jobba med en modell som redan finns inom domänen. Gärna en välbeskriven sådan. Förtjänsten med det andra alternativet är att någon redan har gjort merparten av jobbet åt oss, och det svåraste blir att se hur vi ska passa in vår egen information i denna mall. Närmast till hands för detta ändamål är LIDO, ett informationsutbytesformat som är baserat på CIDOC-CRM, och används främst av museer. Med vissa komplement skulle detta format kunna uttrycka allt som K-samsök redan gör, och lite till, fast tydligare. Så länge man kan bibehålla abstraktionsnivåer för informationen – granuläriteten – så förstörs väldigt lite information på vägen genom aggregationsledet, något som annars betraktas som ett problem.

Under året kommer vi att fatta beslut som rör framtiden för K-samsök. Vi kommer att titta på hur stora möjligheter vi har att ändra i protokollet utan att det får för stora konsekvenser, och vi kommer att titta på de vinster vi kan göra av att ha en mer välformulerad modell för informationen. Det är en fråga som rör sig i domänerna kvalitet, eller kvantitet. Idag har vi en färdig infrastruktur. Den är inte perfekt, men den gör kanske 90 procent av jobbet. Hur snart är vi villiga att kliva över i en modell som kräver ganska mycket av både informationsförvaltarna (t ex kan nya portar behöva byggas), aggregatorerna (som K-samsök och Europeana) samt utvecklarna (som måste ändra i sina applikationer utifrån nytt protokoll), men som ger oss 100 procent av kapaciteten i en viss andel av de samlingar som vi aggregerar. Det är en fråga som kräver ett ganska kvalificerat svar.

Men en del av svaret vet vi redan. Det handlar inte i första hand OM K-samsök ska ha en mer välmodellerad modell för sin information, utan när.

>>Henrik Summanen jobbar med K-samsök på Riksantikvarieämbetet

Teknisk review av K-samsök


Foto: Alfred T Palmer, 1942 (Library of Congress)

K-samsök är en viktig del av infrastrukturen kring kulturavsdata i Sverige. För att säkerställa prestanda och  stabilitet har vi anlitat en konsult som under slutet av året kommer att göra en teknisk review av K-samsöks arkitektur, tekniska lösningar och kodkvalitet samt ge råd och förslag. Exempel på frågor som konsulten ska jobba med är:

  • Finns det andra sätt att lösa det som K-samsök gör idag?
  • Hur ser kvalitén på dokumentationen ut?
  • Finns det något hindrar att vi släpper K-samsök som öppen källkod (properitära delar/rutiner/kodpaket)?
  • Hur fungerar strukturen på den semantiska webben?
  • Finns det delar i koden som innehåller lösningar som idag kan lösas på ett bättre sätt?
  • Är koden/strukturen/dokumentationen tillräcklig för utvecklare som vill göra applikationer ovanpå datan i K-samsök?

>> Johan Carlström – systemförvaltare

Tydliggörande kring Riksantikvarieämbetets ambition med K-samsök och tjänsteutveckling

Vi får en del frågor om utveckling från olika aktörer om utveckling av tredjepartstjänster och här kommer några punkter med svar på de vanligaste frågorna:

  • Riksantikvarieämbetets affärsmodell går ut på att via K-samsök stimulera och underlätta för flera att bygga applikationer på kulturarvsdata. Riksantikvarieämbetet tillhandahåller K-samsök med ett öppet API. Den som är intresserad av att utveckla e-tjänster baserat på kulturarvsdata kan kontakta ksamsok [at] raa.se för att få en API-nyckel.
  • Den som vill använda API:et går, i o m att de använder API-nyckeln, med på att följa K-samsöks användarvillkor.
  • Riksantikvarieämbetets ambition är att inte inleda samarbeten och finansiera enskilda aktörers e-tjänstutveckling. Däremot tillhandahåller vi support för ovan nämnda API.
  • Ambitionen är att innehållet i K-samsök ska vara så fritt att använda som möjligt. Metadata är fri att använda och utvecklare uppmanas att respektera den märkning som finns kopplat till innehåll (t ex digitala bilder). Idag, 2012, saknas märkning på en del innehåll. Vår ambition är att allt innehåll ska vara uppmärkt och maskinlästbart

>> Johan Carlström – systemförvaltare av K-samsök

Förslag på ny rättighetsmodell

För att skapa bättre harmoni med Europeana har vi reviderat K-samsöks rättighetsmodell (läs den nuvarande här). Nedan publicerar vi ett förslag på ny rättighetsmodell som vi vill ha kommenterar på. Modellen är tänkt att användas för att specificera vad en användare får göra med inlänkat material (t ex ett dokument, en digital bild eller ett filmklipp). Allt material vars metadata levereras till K-samsök ska märkas upp efter denna modell.

I denna modell ingår även att märka all levererad metadata med CC0 vilket skulle innebära att vi kan tillgängliggöra metadatan i K-samsök som Linked Open Data. Detta kommer att kräva en omformulering i avtalet mellan Riksantikvarieämbetet (i egenskap av förvaltare av K-samsök) och institutitutioner som levererar data. Vi jobbar med ett reviderat avtal och kommer att publicera det här, förhoppningsvis inom de närmaste veckorna.

Detta innebär även att rdf-resursen för rättigheter kommer att uppdateras vilket kan innebära om-mappning. Den kommer dock att vara bakåtkompatibel till stor del då t ex Creative Commons-licenser ser ut som tidigare. Som du säkert märker är modellen en kopia av Europeanas modell.

Förslaget

    • Public Domain Mark – Används för objekt vars skyddstid har gått ut (maximalt 70 år efter upphovsmannens död) eller som aldrig skyddats av upphovsrätt.
    • Creative Commons Zero – Används om informationsförvaltaren vill avsäga sig alla rättigheter till objektet och placera det i Public Domain.
    • Creative Commons – De sex ordinarie licenserna som bygger på att informationsförvaltaren äger upphovsrätten till materialet.
      • ERKÄNNANDE (CC BY)
      • ERKÄNNANDE DELA LIKA (CC BY-SA)
      • ERKÄNNANDE INGA BEARBETNINGAR (CC BY-ND)
      • ERKÄNNANDE ICKE KOMMERSIELL (CC BY-NC)
      • ERKÄNNANDE ICKE KOMMERSIELL DELA LIKA (CC BY-NC-SA)
      • ERKÄNNANDE ICKE KOMMERSIELL INGA BEARBETNINGAR (CC BY-NC-ND)
    • Unknown – Avvänds för objekt där upphovsmannen inte är känd, sk Orphan Works.

Det finns även en möjlighet att leverera metadata om objekt som är helt skyddade av upphovsrätten. Dessa märks på följande sätt:

      • Rights reserved – free access – Objektet finns tillgängligt för alla i sin helhet men får inte återanvändas utan tillstånd.
      • Rights reserved – paid access – Objektet finns tillgängligt på nätet men måste betala för att se det i sin helhet (t ex via en engångskostnad eller prenumeration)
      • Rights reserved – restricted access – Tillgången till objektet är begränsat på andra sätt än att användaren måste betala för det, t ex registrering eller annan kontrollerad tillgång.

Vi är osäkra på om de tre sista ska få en svensk översättning eller om det görs i applikationerna. Vad tycker du?

Läs tidigare inlägg om Europeanas och K-samsöks rättighetemodeller här och här.

>> Johan Carlström – systemförvaltare för K-samsök