Taggad: Vada kyrka

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En visäte under predikstolen

Runstensfragment från Vada by i Uppland. Foto: Magnus Källström

Upplands runinskrifter gavs ut i fyra tjocka band under åren 1940–58. Författarna bakom verket var två legendariska runforskare, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. Sammanlagt innehåller denna del av Sveriges runinskrifter 1181 numrerade runstenar, men svarar inte mot alla inskrifter i landskapet. Många gånger hade ett häfte av verket knappt lämnat trycket innan nya runstensfynd hade gjorts inom det område som just var behandlat. De flesta av dessa nyfynd publicerades senare i Fornvännen, men för en del skrevs bara arkivrapporter i väntan på att ett femte och avslutande band skulle sammanställas.

Som en del i mitt forskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet kommer jag att börja publicera dessa i inskrifter i ett digitalt supplement, som successivt görs tillgängligt på nätet. Detta innebär en djupdykning i arkiven på jakt efter uppgifter, men också nyundersökningar av de aktuella stenarna ute i bygderna. Det senare är kanske det allra roligaste och kan bjuda på oväntade upptäckter.

I september i år var jag i Vada kyrka norr om Stockholm. Här har flera runstensfynd gjorts sedan 1940-talet, men bara två fragment finns kvar vid kyrkan och förvaras där i utrymmet under predikstolen. Egentligen är det bara det ena som har hittats vid kyrkan. Det andra upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1952 liggande som trappsten vid en liten stuga i Vada by. Så sent som 1978 låg det kvar på samma plats innan lokala krafter såg till att det hamnade under tak.

Några fotografier av dessa stenar har aldrig publicerats och det var med viss spänning som jag såg fram emot besöket, trots att jag visste hur runtexterna löd. Först ägnade jag mig åt fragmentet från kyrkan, som innehåller en mycket besvärlig passage, och det dröjde därför ett tag innan jag riktade ficklampan mot det andra fragmentet (att stenarna står i halvdunkel under predikstolen var i detta sammanhang bara en fördel!). När jag lät ljuset spela över ristningsytan tyckte jag genast att det var något bekant med ristningen, fastän jag aldrig hade sett den ens på bild: linjeföringen i det stora rundjurshuvudet, den kraftfulla huggningstekniken och inte minst runformerna, där runstavarna ibland inte är dragna hela vägen fram till linjerna i runbandet. Detta är drag som är mycket typiska för en av Upplands mest kända runristare, nämligen Visäte.

Det dröjde inte särskilt länge innan jag var övertygad om att fragmentet har tillhört en tidigare okänd runsten av denne mästare. Egentligen är det kanske inte så märkligt att en sådan sten dyker upp just i Vada. Visäte var relativt produktiv och har efterlämnat närmare ett 40-tal stenar. Dessutom var han verksam i trakten, även om det finns ristningar av honom också på annat håll som exempelvis i Spånga, Sigtuna och Upplands-Bro.

Runstenen U 74 vid Husby i Spånga, som är signerad av Visäte. Foto: Magnus Källström

På Vadafragmentet kan man bara läsa runorna auk · þurm…, vilket är ordet ”och” följt av ett personnamn som har börjat på ”Tor-”. Man har tidigare gissat på Þormundr eller Þormoðr, men det skulle också kunna röra sig om Þormarr. Förmodligen är Þormundr det rätta. Det är nämligen det enda av de tre namnen som är belagt på de uppländska runstenarna. Bland annat förekommer det på ett runstenspar vid Rocksta i grannsocknen Angarn (U 207–208), rest av bröderna Ulv, Tormund och Gammal efter deras fader Styrkar. Märkligt nog är dessa stenar signerade av just ristaren Visäte. Möjligen kan detta vara ett indicium på att det är samma brödraskara som även har rest en runsten i Vada, men för att vara riktigt säker behövs givetvis fler bitar av stenen. Det är alltså bara att hoppas på nya fynd som kan komplettera bilden!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.