Taggad: Västergötland

Vapnöstenen till vikingatiden

Runstenen från Vapnö i Halland före imålning. Foto Magnus Källström

Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.

Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.

Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):

…… raistu : stin : æft-… |  …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”

Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.

Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.

Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.

Den avgörande a-runan på Vapnöstenen. Foto Magnus Källström

Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.

Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:

raistu [:] stin : aft-… |  …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”

Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.

Vapnöstenen i nyuppmålat skick. Foto Magnus Källström

Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.

Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.

Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.

De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.

Ett par pelarlika runstenar på Vestlandet. Från fältrunologmötet i Stavanger 2012. I centrum James Knirk (Runearkivet), som nyligen firade sin 70-årsdag (Runverket gratulerar!) Foto Magnus Källström

Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.

Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS

Runundersökningar i november (del 1)

Vinden på Marums kyrka i Västergötland. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström
Vinden på Marums kyrka i Västergötland i november. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström

Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.

Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbärarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.

Runorna på takbjälken i Marums kyrka i Västergötland. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Foto Magnus Källström
Runorna på takbjälken i Marums kyrka. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Klicka på bilden så blir de lättare att se. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ‘nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden , där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.

Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).

Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.

Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Foto Magnus Källström
Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Här står det kuiss^um. Därefter följer kanske ordet Deus. Foto Magnus Källström

Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.

Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström
Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström

Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för  ‘Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.

När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tvetydiga runor i Kinneved

Den längre inskriften som finns ristad i putsen till Kinneveds kyrka. Runorna lyder: "Gud och vår fru...". Foto Magnus Källström
Den längre inskriften som finns ristad i putsen till Kinneveds kyrka. Runorna lyder: ”Gud och vår fru…”. Foto Magnus Källström

När lektor Erik Brate i slutet av 1800-talet förberedde utgivningen av verket Sveriges runinskrifter ägnade han varje år en del av sin sommarledighet åt att med cykel ta sig mellan runstenarna i de mellansvenska landskapen, läsa inskrifterna och föra noggranna anteckningar. Slutligen kritade han upp ristningslinjerna på stenen och fotograferade den med sin lådkamera. Under vinterkvällarna – när det dagliga skolarbetet var avslutat – renskrev han sina anteckningar och funderade över inskrifternas tolkning.

Det är inte utan att jag har känt ett visst frändskap med Brate när jag för nyligen plockade fram mina anteckningar från i somras för att sammanställa några rapporter. Jag hade i juni bland annat besökt Kinneveds kyrka i Västergötland för att titta lite närmare på några putsristningar, som ännu inte blivit granskade av Runverket. Runorna kom förmodligen fram redan i början av 1950-talet i samband med att väggmålningarna i kyrkan renoverades, men de blev inte kända förrän 2007 då konstnären Dan Malkolmsson skrev ett par artiklar om dem (bland annat i Fornvännen).

Ristningarna finns i den ena smygen till en medeltida ingång till koret. Denna ingång har senare satts igen och fungerar nu som en nisch. Den längre av inskrifterna, vars innehåll har framstått som rätt dunkelt, lyckades jag läsa och tolka redan på plats. Det står av allt att döma guþo=kua=r(f)r- det vill säga ”Gud och vår fru”. Därefter finns några linjer som möjligen kan vara en misslyckad m-runa, vilket tyder på att ordet fru kan ha följts av namnet Maria.

Runföljden kar i Kinneveds kyrka. Foto Magnus Källström
Runföljden kar i Kinneveds kyrka. Foto Magnus Källström

Mina funderingar nu i vinter har i stället handlat om betydelsen av en annan av inskrifterna. Den består bara av tre runor och lyder kar. Det första man kommer att tänka på är givetvis att det måste röra sig om ett namn. Under vikingatiden fanns också ett mansnamn Karr ”Kår”, vilket till och med är belagt på ett par vikingatida runstenar i just Västergötland. Namnet är från början ett adjektiv som betyder ‘krushårig’, men –karr kan i sammansättningar också ha betydelsen ‘böjd för, benägen för’. Namnet Odinkar som förekommer på en del danska runstenar har exempelvis inget med guden Oden att göra utan betyder förmodligen ‘den som är benägen för raseri eller galenskap’.

Den enklaste tolkningen borde vara att kar helt enkelt återger samma namn som på de vikingatida runstenarna. Det märkliga var att namnet inte verkade förekomma i några medeltida källor. För säkerhets skull kontaktade jag Lennart Ryman vid Namnarkivet i Uppsala, men inte heller han kunde spåra upp något säkert belägg på ett medeltida Kar i de stora samlingarna till Sveriges medeltida personnamn (SMP). Däremot hittade han en pædher kar från 1400-talets Kalmar, där Kar ser ut att ha använts som binamn.

Jag började därför överväga om inte runorna kar kunde betyda något annat. Ordet kar finns ju fortfarande kvar i nutida svenska och under medeltiden användes det också i betydelsen ‘dopfunt’. antreos : kærþe kaR ”Andreas gjorde karet” står det exempelvis på dopfunten i Gällstads kyrka i Västergötland (Vg 252). I Måløv kirke på Själland i Danmark har någon dessutom ristat runorna kar mitt på långhusväggen, nära den plats där dopfunten ofta stod under medeltiden. Man har därför antagit att denna inskrift måste syfta på funten.

Runorna kar ristade ännu en gång och där kniven slant i sista runan. Foto Magnus Källström
Runorna kar ristade ännu en gång och där kniven slant i sista runan. Foto Magnus Källström

Kanske ska runorna i Kinneved tolkas på samma sätt. Det märkliga är att den okände runristaren här inte har skrivit ordet en gång utan flera. Strax ovan knähöjd står tre lite missformade runor, som knappast kan ha varit avsedda som något annat än kar, men där ristaren sluntit med kniven och dragit ut bistaven i r alldeles för långt. Lite högre upp finns runorna ka…, som kan vara början av samma ord. Frågan är om det är särskilt troligt att någon skulle ha stått i prästingången och nervöst ristat ”dopfunt, dopfunt, dopfunt” i smygen. Att upprepade gånger skriva sitt namn på en väggyta är däremot en tidlös sysselsättning. Det är väl därför rimligast att runorna kar i Kinneveds kyrka trots allt återger ett fornsvenskt namn Kar och att detta vikingatidsnamn har levt kvar i Västergötland även under medeltiden.

Tre till synes obetydliga runor på en kyrkvägg kan alltså ge ett helt nytt bidrag till namnhistorien.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

En uppmaning från medeltidens Falköping

Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström
Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström

Veckan efter midsommar befann jag mig på några dagars resa genom Västergötland och Östergötland för att göra lite undersökningar som hänger ihop mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner vid Riksantikvarieämbetet. På att-göra-listan stod dessutom att ta en lite närmare titt på några putsinskrifter i ett par västgötakyrkor, däribland S:t Olofs kyrka i Falköping. Dagen visade sig synnerligen väl vald, eftersom den första resdagens solsken över natten hade förbytts till ett ihållande regn. Alltså en utmärkt dag för inomhusarbete.

Runristningarna i S:t Olofs kyrka hade kommit till Runverkets kännedom för några år sedan, närmare bestämt 2009, men hade ännu inte blivit granskade. Den som har äran av att ha lagt märke till dem och fört uppgifterna vidare är Magnus Mårtensson, nu sedan länge värderad kollega på Förvaltningsavdelningen i Visby. Magnus hade också tagit ett par fotografier, där det tydligt framgick att det rörde sig om runor, även om det inte gick att få ut någon direkt mening.

Ristningarna visade sig finnas i den västra smygen av en djup nisch i den södra kormuren, men när jag började lysa runt med min medhavda halogenlampa upptäckta jag att det även fanns runor ristade i den östra smygen av samma nisch. Här fick jag nästan omedelbart syn på runföljden ioha=ne=s, ristad med otvetydiga medeltidsrunor. Det rör sig givetvis om namnet Johannes, där de sista runorna har sammanbundits parvis till s.k. bindrunor (vilket jag här i brist på bättre har markerat med ett likamedtecken). Den sista runan utgörs av ett s.k. gotländskt s, där det första ledet skärs av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger. Denna del av runan, som liknar en vikingatida n-runa, skulle man kanske automatiskt uppfatta som en variant av den medeltida æ-runan, men vissa omständigheter har fått mig att här fastna för translittereringen e.

Latin med runor: ordet deus 'Gud'. Foto Magnus Källström
Latin med runor: ordet deus ‘Gud’. Foto Magnus Källström

Medan jag höll på med dokumentationen ringde nämligen mobiltelefonen och reflexmässigt lutade jag mig fram mot det lilla fönster som finns i nischen och fick då syn på ännu en runföljd, som var ristad högst upp i rundbågen ovanför detta fönster. Där stod deus dvs. ”Gud” på latin. Stingningen i d-runan utgjordes av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och det verkar då högst rimligt att även uppfatta motsvarande bistav i den följande runan som en ”stingning” och läsa denna runa som e. Den form som d-runan har i S:t Olofs kyrka tror jag faktiskt bara har en enda parallell i det svenska runmaterialet, nämligen i en av putsristningarna i Lye kyrka på Gotland (G 104Ee), och där i en otolkad runföljd. (Ett par timmar senare var jag i Kinneveds kyrka utanför Falköping och mötte där samma typ av ”stingning” i bindrunan a=u=e, som utan tvivel bör tolkas som latinets ave ”var hälsad”. Man börjar då givetvis fundera på om det kan röra sig om en lokal variant.)

Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström

En runföljd i den östra smygen beredde mig först mycket besvär. Jag kunde utan problem läsa raþ, vilket skulle kunna vara en form av verbet rāða ‘tyda, läsa’ eller eventuellt början av ett namn, men de sista tre runorna fick jag först ingen ordning på. Ristningslinjerna är nämligen delvis täckta av yngre puts och korsas dessutom av flera linjer som inte hör dit. Plötsligt såg jag dock vad det stod: raþmik dvs. Rāð mik! ”Tyd mig!”. Det är onekligen en viss känsla att inse att man just har följt en uppmaning från medeltiden, som nog inte har hörsammats sedan dess. Det fornsvenska verbet radha kan dock även ha andra betydelser, bl.a. ‘råda’ och ‘sörja för, styra, hjälpa’, och vid närmare eftertanke är det kanske troligare att inskriften ska tolkas som ”Råd mig!” eller ”Sörj för mig!”.

Vad jag vet har ingen tidigare läst dessa inskrifter, trots att de faktiskt har varit synliga i mer än ett halvsekel. När jag senare fördjupade mig i arkivmaterialet i ATA fick jag nämligen veta att ristningarna hade kommit fram vid kyrkans renovering 1959-61, närmare bestämt den 24 november 1959. Nischen, som ursprungligen varit en genomgående portal, hade tidigare varit dold av en stor gravhäll, som stod uppställd mot korväggen och som nu fick en annan placering. När man började avlägsna igensättningen i nischen upptäcktes putsade ytor som tillhörde en äldre igensättning gjord redan under medeltiden. Eftersom dessa putsytorna bar ”äldre inristningar” beslöt man ”att bibehålla denna nisch i konserverat skick”, som det heter i rapporten. Ingenstans talas här om runor, vilket kan vara en orsak att dessa inskrifter har undgått uppmärksamheten under så lång tid. En annan är säkert att besökaren vanligtvis inte har tillgång till kordelen av kyrkan. Den är nämligen larmad.

Runorna i S:t Olofs kyrka har alltså fått ruva på sin hemlighet fram till nu och de gör det delvis fortfarande. Jag hade inte föreställt mig att det skulle finnas så många och tiden som jag hade till mitt förfogande var alltför kort för att hinna dokumentera alla. Ironsikt nog hann jag inte riktigt med de ristningar som Magnus Mårtensson hade fotograferat och som ursprungligen hade fört mig Falköping. Jag får alltså återvända vid ett senare tillfälle och fortsätta undersökningarna.

Från medeltidens Falköping finns sedan tidigare bara en enda runinskrift registrerad, en sigillstamp (Vg 215), som bär runorna ku och som enligt en inskrift med latinska bokstäver har tillhört en man med namnet GOBBE STRET. I S:t Olofs kyrka kan vi nu räkna minst sju olika inskrifter, kanske fler, vilket inte är ett oävet nytillskott till vår kunskap om det medeltida runbruket i denna del av Västergötland.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Senare under samma eftermiddag var jag i Kinneveds kyrka, där konstnären Dan Malkolmsson har upptäckt runristningar i en motsvarande igensatt korportal, vilket man kan läsa om i hans artikel i Fornvännen 2007. Här tror jag att jag kom ett stycke vidare med den längsta av runföljderna. Man ska nog läsa (g)uþ o=k ua=r (f)r- dvs. ”Gud och vår fru”. En direkt motsvarighet till denna text är sedan tidigare känd från en putsristning i Vä kyrka i Skåne. DS.