Tag Archive for 'vikingatid'

Sveriges okändaste runsten

Av: Magnus Källström den 28 October 2011 i Aktuellt, Arkeologi, Fornlämningar and Runor. 4 Comments


Fotoskanning: M. Källström

Runstenen vid Röks kyrka i Östergötland kan nog med rätta karakteriseras som Sveriges mest kända runsten. Men vilken är Sveriges minst kända runsten? Jag skulle vilja hävda att det är runstenen från Ljusdals kyrkogård (Hs 20) i Hälsingland. Att denna sten inte har väckt någon större uppmärksamhet beror på att den dök upp mycket hastigt för att lika snabbt försvinna igen.

Fyndet gjordes vid grävningen av en grav på kyrkogården den 16 augusti 1886 och förmodligen hade vi aldrig fått veta något om det om inte kapten Vilhelm Engelke hade råkat befinna sig i Ljusdal för en tillfällig förrättning. Han fick kronofogden Per Söderman att ta hand om de nyfunna fragmenten och föra dem till sockenstugan. Själv författade Engelke en skrivelse till riksantikvarien Hans Hildebrand och bifogade också en teckning av stenen. Enligt brevet, som nu finns i ATA i Stockholm, bestod fyndet av ”af fyra lösa stycken, af hvilka tvänne [...] passa tillsammans”. Dessutom upplyser han att ”[s]tenen synes haft en nära rund slinga med en häst i midten”. Detta är faktiskt den utförligaste beskrivning av stenen som finns, eftersom den teckning som Engelke skickade med brevet senare verkar ha förkommit.

Dessvärre råkade även stenfragmenten ut för samma öde. När arkeologen Gustaf Hallström besökte Ljusdal 1929 var de spårlöst försvunna och de så förblivit trots att det i en tidningsartikel samma år utlovades en hittelön på upp till 50 kronor. Även teckningen har senare efterspanats utan resultat. På 1970-talet väcktes idén om att en kriminalteknisk undersökning av det bevarade brevet till Hildebrand kanske skulle kunna avslöja spår av teckningen som måste ha skickats i samma konvolut. Detta uppslag bedömdes dock vid närmare efterforskning som orealistiskt och någon undersökning kom aldrig till stånd.

Den 5 oktober i år höll jag på med att försöka utreda förhållandet mellan ett antal runstensfynd i Väversunda kyrka i Östergötland och hade i ATA beställt fram mapparna med runstensbilder från denna socken. Eftersom det i Väversunda också finns runor på kyrkdörren fick jag även fram en mapp med ”Diverse runor och runinskrifter” som jag egentligen inte hade tänkt beställa. Den innehöll inskrifter på andra föremål än runstenar från flera svenska landskap, men längst bak fanns dessutom en del rätt blandat material som man tydligen inte hade lyckats identifiera. Här lade jag särskilt märke till en blyertsteckning med detta utseende:


Fotoskanning: M. Källström

Det slog mig direkt att detta måste vara Engelkes försvunna teckning som gäckat forskning och hembygdsintresserade i mer än 120 år! Den stämmer exakt med beskrivningen i brevet till Hildebrand och runformerna faller också väl in i den norrländska runtraditionen. Tyvärr är det inte helt lätt att tolka inskriften. Man kan på teckningen läsa något i stil med (a)ruaR…smuau…-si(R)sun : (a) …(u)kr : inta…, men egentligen går det inte att begripa mer än ordet sun som säkerligen betyder ’son’. Kanske ska några av de runor som ser ut som a-runor egentligen tolkas som h-runor av s.k. kortkvisttyp och då skulle inskriften ha kunnat inledas med hruaR, vilket kan vara mansnamnet Hroarr ‘Roar’.

Att vi inte direkt kan tolka de runföljder som Engelke har avbildat beror nog inte på att han har varit en dålig runläsare eller på att ristaren inte har kunnat skriva. Snarare har inskriften – liksom många andra av Hälsinglands runinskrifter – haft ett mer ovanligt innehåll, och när bara brottstycken återstår är det inte så lätt att rekonstruera texten. Här är det egentligen bara att hoppas på att framtida fynd ska sprida nytt ljus. Även om teckningen länge har varit på vift, vet vi med förvånansvärd exakthet var fragmenten hittades 1886. I Fornminnesregistret (Raä Ljusdal 363:1) har man nämligen med hjälp av en markering på en äldre kyrkogårdskarta kunnat bestämma fyndplatsen till ”13 m 194 g[rader] om SV hörnet av Ljusdals kyrka”. Detta är alltså en plats att hålla ögonen på.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Jag vet nu också var teckningen har befunnit sig under sin mer än hundraåriga bortovaro, men det kommer jag att skriva om i ett annat sammanhang.

Rungravhällen vid Heda kyrka

Av: Magnus Källström den 8 November 2010 i Aktuellt and Runor. 5 Comments


Helmer undersöker runorna. Foto: Magnus Källström

Nyligen besökte jag och Helmer Gustavson Heda kyrka i Östergötland. Anledningen var att en runristad gravhäll hade kommit i dagen i samband schaktningar för en åskledare på kyrkogården. Lyckligtvis utfördes grävningarna med arkeologisk övervakning och stenen låg därför ännu i orubbat läge. Den hade dock fått utstå mycket genom århundradena. Endast den övre hälften fanns kvar och genom trycket från en trappsten hade hällen splittrats i flera bitar. I mitten saknades dessutom ett stycke som måste ha försvunnit vid något tidigare tillfälle.

Stenkonservatorer från Göteborg hade tillkallats för att ta hand om den mycket sköra stenen, och vår uppgift var att dokumentera inskriften innan bitarna kunde lyftas. Detta skulle ske efter lunch så det blev en tidig avfärd från Stockholm. När vi kom fram regnade det, något som inte brukar inte vara det lämpligaste vädret för runundersökningar, men i detta fall gjorde den våta stenen att ristningslinjerna framträdde extra tydligt.


Gravhällen i vätan. Foto: Magnus Källström

Det tog oss därför bara ett par minuter att läsa och tolka inskriften. Det stod: …ualf : þas…R : kuþlug : muþur : -… det vill säga:  ”… detta valv över(?) Gudlög, [sin] moder …” På mitten av stenen fanns ett flätkors av en typ som förekommer på några runstenar i trakten, bl.a. den berömda Högbystenen (Ög 81). Detta tillsammans med de typiskt vikingatida runformerna och några egenheter i stavningen gjorde att vi ganska snart förstod att gravhällen var vikingatida och att den borde dateras till första hälften av 1000-talet eller senast till 1000-talets mitt.


Flätkorset på Högbystenen. Foto: Magnus Källström

Stenen har ursprungligen lagts över en kvinna vid namn Gudlög. Namnet är ganska vanligt på runstenarna i Mälardalen, men i Östergötland har det tidigare bara påträffats en enda gång. Belägget kommer från Skänninge och finns märkligt nog också på en gravhäll av senvikingatida typ (Ög 239). Den hittades i början av 1900-talet inmurad i en bakugn.

De runstenar som restes under vikingatiden är till övervägande del resta till minnet av män, men när det gäller senvikingatida gravmonument vid kyrkor har det noterats att fördelningen mellan kvinnor och män verkar ha varit mera jämn. Att gravhällen från Heda är tillägnad en kvinna faller väl in i detta mycket intressanta mönster.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Dubbelt upp i Giresta

Av: Magnus Källström den 30 September 2010 i Aktuellt and Runor. 3 Comments


Foto: Magnus Källström

Runmysteriet i Giresta har ännu inte fått någon lösning, men det finns faktiskt lite annat att säga om runor i denna del av Uppland. Trots att området utgörs av en gammal kulturbygd är runstenarna i Giresta inte särskilt många. Vid Furby finns visserligen ett stort runristat stenblock (U 829), signerat av den kände runristaren Balle, och Richard Dybeck fann på 1800-talet ännu en runsten i närheten (U 830), som senare har försvunnit.

Förutom dessa två har man tidigare bara känt ytterligare en runsten i socknen (U 931). Den hittades omkring 1910 vid plöjning i en åker strax öster om kyrkogården och restes först i Giresta by, men flyttades 1968 av bevaringsskäl in i kyrkan. Tyvärr är början av inskriften skadad och namnet på den som rest stenen kan därför inte bestämmas. Det övriga lyder: ”… [lät] resa stenarna efter Luden, sin son.” Texten visar att det en gång måste ha funnits åtminstone en sten till. Girestastenen är lite speciell genom att den består av röd sandsten, vilket är ett ovanligt runstensmaterial i dessa trakter.

När jag i juni i år besökte Giresta kyrka för att undersöka den mystiska gravhällen, som jag hade fått tips om, råkade jag komma lite för tidigt och fick därför vänta på att bli insläppt i kyrkan. För att fördriva tiden tog jag en promenad på kyrkogården och av en tillfällighet fick jag syn på ett sandstensstycke i toppen av kyrkogårdsmuren. När jag vände på det uppenbarade sig en runslinga med fyra runor av vikingatida typ.

Ristningsytan var delvis täckt med bruk och stenen verkade mycket skör. Troligen har fragmentet tidigare varit inmurat i kyrkan och det kan också ha genomgått kyrkbranden 1911. Trots detta är det inga problem att läsa runorna, men läsriktningen är dessvärre omöjlig att avgöra. Antingen löper inskriften medsols och då står det … · asni… eller också går den motsols, vilket ger läsningen …insa · …. I det första fallet kan det röra sig om början av ett namn (t.ex. Åsnjut), i det senare är det säkert en form av pronomenet denna, som bör ha varit en bestämning till ordet sten. Men i så fall har denna inskrift bara nämnt en sten och då borde det inte vara den okända parstenen till U 831 utan en annan sten.

Någon kanske undrar vad ett fragment med fyra runor egentligen kan tillföra forskningen, men ett fynd som detta kan faktiskt säga en hel del. Man har tidigare konstaterat att runstenar av sandsten ofta uppträder vid tidigmedeltida kyrkor i Uppland och att stenarna förmodligen har funnits på platsen innan stenkyrkorna byggdes. De kan därför vara en indikation på tidiga kyrkogårdar (och kanske till och med träkyrkor) i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Vid Giresta kyrka kände man förut bara en sten av denna typ, men nyfyndet visar att det måste ha funnits fler.

Pronomenet denna motsvarades under vikingatiden av en mängd olika former. Som bestämning till stæin ’sten’ kunde det till exempel heta þenna, þennsi eller þennsa. Eftersom ordet denna är vanligt i runinskrifterna har det kunnat användas för att kartlägga vissa dialektgränser under vikingatiden. På runstenarna i Danmark och Sydsverige förekommer för det mesta varianten þennsi, medan þenna och þennsa är de typiska formerna i Mellansverige och norrut. I de uppländska runinskrifterna dominerar þenna, medan þennsa är ovanligare. Det nyfunna fragmentet från Giresta ger av allt att döma en ny punkt på dialektkartan för den senare formen.

Slutligen måste det nämnas att det inte särskilt ofta som antalet kända runinskrifter i en Upplandssocken nästan fördubblas på en och samma eftermiddag, men det var just det som hände i Giresta den 11 juni i år.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.