Taggad: visby

Runringen från Väskinde revisited

Den runristade fingerringen från Klintegårda i Väskinde. Foto Magnus Källström

För drygt nio år sedan – den 6 maj 2010 – skrev jag mitt första K-blogginlägg. Det handlade om ett runfynd som jag hade gjort på nätet, nämligen i Gotlands museums digitala katalog. Där hade jag av en tillfällighet upptäckt att en runristad fingerring från Klintegårda i Väskinde, som ingen någonsin hade sett och som man trodde var förkommen sedan länge, verkade finnas i museets samlingar.

Det som jag då hade fått tag på var bara en kataloguppgift, men genom att runorna fanns avritade var det inga problem att se att det rörde sig om en medeltida inskrift. Texten var också ovanligt lätt att läsa och tolka. Det stod: guþ · sihni · þen · sumik · gierði det vill säga ”Gud signe den som gjorde mig”. Jag hade då inte sett ringen i verkligheten, men utlovade en fortsättning. Någon sådan kom dock aldrig, utan de följande inläggen handlade om helt andra inskrifter.

Under forntiden brukade man som bekant svära vid ringar. I Eddadikten Atlakvida talas om eder svurna at hringi Ullar »vid (guden) Ulls ring» och många menar att berömda Forsaringen från Hälsingland (Hs 7), som troligen är tillverkad i början av 900-talet, ursprungligen har fungerat som en sådan edsring. Om jag nu har lovat att skriva något mer om runringen från Väskinde så borde jag göra det, även om det har gått nio år.

Sanningen är att jag tillsammans med Thorgunn Snædal såg ringen på Gotlands museum inte särskilt långt efter att jag hade fått syn på den nämnda kataloguppgiften, närmare bestämt den 20 maj 2010. Skälet till att jag inte skrev något mer om den då var nog dubbelt. Dels visade sig inskriften se ut exakt som det var avritat i katalogen så det fanns inte så mycket att tillägga där, dels tog jag så usla fotografier att jag inte hade något att illustrera ett eventuellt blogginlägg med. Jag har inte sett ringen sedan dess, så de bilder som återges här är ett urval av de minst dåliga.

Ringen visade sig vara av brons eller någon annan kopparlegering och mäta 22–23 mm i diameter. På dess rombiska klack finns ett ristat rutmönster som jag tänkte kanske kunde imitera en ädelsten i en något mer exklusiv förlaga. Inskriften är ristad på ringens utsida och består av 2–3 mm höga runor, vilka är mycket lätta att läsa även om de ibland har naggats lite i kanterna.

Egentligen är meningen i denna text – ”Gud signe den som gjorde mig” – rätt påfallande. Man hade snarare väntat sig att bäraren vore den som skulle åtnjuta denna ynnest. Så står det t.ex. på den runristade guldringen från Väla i Viby socken i Närke (Nä 2): blæsar se sa er mik ber […] »Välsignad vare den som mig bär […]». Kanske beror Väskinderingens formulering på att tillverkaren och bäraren har varit en och samma person.

Gipsavgjutning av Välaringen i Otto von Friesens samling i Uppsala universitetsbibliotek (3D-avbildning är inget nytt!). Foto Magnus Källström

Sent om sider (i december förra året!) sände jag också bilder på ringen till Pia Bengtsson Melin på Historiska museet, som påpekade att den i sin utformning hade flera beröringspunkter med en fingerring som har påträffats i Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka (SHM 16770:1). På denna finns en rombformad klack med bladkorsornament. Pia vill utifrån stilen spontant datera Väskinderingen till sent 1200-tal eller runt 1300. Detta tycks stämma med ett par av runformerna – m-runan med bistav enbart till vänster och den stungna þ-runan för [ð] – som verkar uppträda på Gotland först under denna tid. Samtidigt måste man räkna med möjligheten att det handlar om en imitation av en äldre ring som kanske har varit utförd i ädlare metall än brons.

Bara ett par år efter att jag hade sett runringen från Väskinde fick jag stifta bekantskap med en annan runristad fingerring och denna gång i guld! Den påstås ha påträffats i Visby omkring år 1900 och skänktes till Gotlands museum 2012. Själva ringen är senvikingatida eller tidigmedeltida, medan runformerna är av medeltida typ. Inte heller denna inskrift var särskilt svår att läsa och tolka. Det står: × sikþiauþ : a mik i agna bo dvs. ”Sigdjaud i Angelbos äger mig.» Sigþiauð är ett gutniskt kvinnonamn som är känt ifrån ett antal gotländska runinskrifter (G 115, G 195, G 196) och Angelbos, som ligger i Lärbro, är också tidigare belagt på ett par medeltida gravhällar med runor (G 283, G 294). Dessa omständigheter tillsammans med ett par ortografiska egenheter gör att jag inte helt har kunnat befria mig från misstanken att denna inskrift inte är genuin utan i stället en mycket talangfull förfalskning gjord utifrån kunskapen om tidigare kända gotländska runinskrifter. Om så verkligen är fallet vet jag fortfarande inte och detta är skälet till att jag ännu inte har skrivit något utförligare om denna inskrift, vilket jag naturligtvis någon gång ska göra. Därmed har jag avgett ett nytt löfte, som väl sinom tid kommer att infrias.

Guldringen med runor från Visby. Foto Magnus Källström

När Balder skulle brännas på sitt skepp efter att på Lokes anstiftan ha dödats av sin blinde bror Höder, lade Oden som bekant dit ringen Draupnir, den guldring som var så beskaffad att den var nionde natt, dröp ur sig åtta stycken exakt likadana ringar. För mig tog det nio år att få ur mig ovanstående fortsättning om runringen från Väskinde (fast det tog bara en halv kväll att skriva). Nu är i alla fall detta löfte uppfyllt, även om det inte var svuret vid Ulls ring.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om dateringen av medeltida runformer på Gotland i Alessandro Palumbos masteruppsats. DS.

Vinter vid Ringmuren

Ringmursraset januari 2014

Snön yr genom vallgravarna som omger Visby och dess Ringmur. Marken är frusen, stenen kall. Enstaka flanörer, företrädesvis tåliga dagisgrupper och hundägare tar sig fram, väl påpälsade. Muren står där den står, där den stått under sådär 750 år. Bortsett från vid murraset norr om Österport. Där har vi just nu ett stort hål sedan den rackliga, delvis raserade muren plockades ner i höstas. Det är verkligen intressant att kunna titta in i muren på det här sättet, se hur muren är konstruerad och vilka material som använts. Lite häpen blir man allt över att den inte följer de gängse normerna för hur en skalmur ”skall” byggas, dvs. med stora, stabila stenar i botten och bindstenar som håller ihop skalen. I det rasade partiet var stenarna längst ner förvånansvärt små, vissa till och med liksom ställda på högkant. Och inga bindstenar heller. Då murraset nu skall byggas upp igen skall vi förvisso återskapa partiet så autentiskt som möjligt genom att välja samma material som ursprungsmuren är byggd i. Men vi skall också göra vissa förbättringar. Bindstenar, bättre förband mellan stenarna och klamring i sidled är exempel på hur vi anno 2014 bygger en mur som skall stå i minst 750 år till.

Just nu är det stiltje på själva arbetsplatsen, men på annat håll jobbas det. Rapporter över det gångna årets arbeten skrivs, planeringen för aktiviteterna 2014 är i full gång. Resonemang om de tekniska och antikvariska principerna för återuppbyggnaden pågår, och så skall vi väl hitta på lite evenemang och visningar för allmänheten också! Att under 2014 få uppmärksamma ”första stenen”, dvs. då vi börjar återuppbyggnaden av den rasade delen av ringmuren – det skall vi göra något bra av. Tänk att få inleda ett nybygge på en 750 år gammal byggarbetsplats, inte varje dag sådant händer!

/ Ulrika Mebus

Visby ringmur, november 2013

Visby Ringmur – ras, nerplockning och ny kunskap

Ja, då var murraset i Visby nerplockat. Låter motsägelsefullt, jag vet, men saken är ju den att då ett murparti norr om Österport Visby Ringmur rasade i februari 2012 var det bara det yttre skalet som föll. Resten stod kvar, inte minst hela krönet som balanserade flera meter upp i luften på den efter raset försvagade halva muren. Ingen rolig situation, precis. Och en omöjlig situation att jobba under. För det finns inte den bygghjälm i världen som skyddar från hundratals kilo kalksten som rasar från sådär 6 meters höjd. Så vad göra?

Ja, det var en fråga som sysselsatte projektgruppen under lång tid. Flera scenarion bedömdes och konsekvenser diskuterades. Till slut blev det beslutat att det delvis rasade partiet tyvärr måste plockas ner helt för att garantera säkerheten för dem som skall jobba med lagning av raset. Men också för att kunna laga muren på ett långsiktigt hållbart och säkert sätt.

Tekn. Dr Carl Thelin med kollegor på Tyréns tog fram lösningen för hur muren skulle kunna säkras så att nerplockningen nu kan ske tryggt. Innan nerplockningen restes därför en stor stålställning kring det skadade murpartiet för att säkra muren så att den inte skulle rasa okontrollerat då man började plocka ner den.

Nu är det ju aldrig roligt för en antikvarie att se en medeltida mur plockas ner, men i det här fallet blev det en nödvändighet. Det goda med saken är att vi får ett unikt tillfälle till kunskapande om konstruktion, material och byggfaser.

Senaste veckan undersökte byggnadsarkeolog Mats Anglert från UV Syd och arkeolog Per Widerström från Gotlands Museum muren under nerplockning, och undersökningarna kommer att fortsätta framöver i takt med att mer av muren friläggs. God hjälp hade de av bebyggelseantikvarie Jörgen Renström från Gotlands Museum som har mångårig såväl praktisk som historisk kunskap om muren. Hantverkarna på Byggnadshyttan på Gotland har stor erfarenhet av medeltida murverk tack vare sina mångåriga arbeten med de gotländska kyrkorna och ruinerna, så deras iakttagelser är förstås mycket värdefulla. Dessutom bidrar Tekn. Dr. Kristin Balksten från Uppsala Universitet med viktiga synpunkter om bruk och konstruktion. Det skall bli intressant att se vad denna samlade kompetens kommer fram till för nya rön! Redan nu finns en del information om raset på http://www.raa.se/aktuellt/press/om-aktuella-fragor/visby-ringmur/

Delar av originalmuren är och kommer att förbli borta – men vår kunskap om den har växt och fortsätter att växa. Såhär i novembertider är det lätt att bli lite filosofisk angående alltings förgängelse och att associera till årets kretsande lopp; för att något nytt skall kunna växa fram måste det gamla delvis dö bort. Men samtidigt minnas att det mesta faktiskt finns kvar!

/ Ulrika Mebus

Följ flytten till Visby på bloggen: Ny vy, tack!

Nu har jag suttit med huvudet lutat mot ett tågfönster i två och ett halvt år. Jag känner igen en del pendlare, Linköpingsbor som jag: Även i Norrköping kliver det på några välbekanta, sömninga nunor. Pendlingsritualen är densamma.  Sätter mig ner, lutar huvudet mot rutan (brukar alltid ha fönsterplats) och tittar ut på ett fram- eller bortspringande landskap som mestadels består av skog.

Ganska snart blir jag snurrig av skådespelet och ögonlocken slår igen. Och glider motståndslöst in i ett slummer. Men det varar inte länge. Tåget rullar in i Norrköping. Där blandas de luttrade pendlarveteranerna ofta upp med ett eller fler sällskap bestående av förväntansfulla och häpnadsväckande uppspelta män och kvinnor, på väg inför ett (sällsynt?) besök i Stockholm. Dessa överåriga skolklassresenärer underhåller alla i vagnen med högljudda redogörelser om allt och inget. Där brukar jag kapitulera. Det är lika bra att sätta igång att jobba.

Datorn åker fram, likaså mp3-spelaren. Analysen av läget på diverse norrköpingska arbetsplatser intresserar mig inte så mycket. Tyvärr räcker det inte med Arvo Pärt för att stänga ute det ofta påfallande, påträngande pratet. Det är tunga grejer som gäller: LOK, Rammstein, AC/DC, Stones och liknande.

Från och med måndag den 30 är det Visbys hus- och murfasader som kantar min promenadväg till jobbet i Riksantikvarieämbetets nya hus på gamla A7-området. Och skulle nu någon utmed vägen skvallra om sin arbetsplats lär jag inte begripa så mycket… :-)

Nedtecknat av Lars Lundqvist som arbetar på Riksantikvarieämbetet och är en av de som valt att flytta med till Gotland.