Taggad: Wikimedia

Omöjlig att använda - för alla, i alla sammanhang. Fotograf: Viktor Lindbäck Upphovsrätt: CC BY

Upphovsrätten, undervisningen, 3D-modellerna och tillgängligheten

Frågan kom upp igen, i Stockholm, på hacket ”3D till Wikipedia/Wikimedia Commons – ett uppladdande hack”, och fortsätter hela tiden att komma upp när kulturarv skall spridas och bevaras i digital form – frågan om upphovsrätten; rätten alla vet att finns men få känner till den juridiskt korrekta tillämpningen av. Det gäller inte enbart digitalt material; jag har haft samma diskussioner med museer förut – kring fysiska föremålskopior, rätten till gjutformar och rätten att sälja kopior av forntida smycken. Kring fotografier från 1800-talet, med okänd upphovsman, som studieförbund och föreningar som skannat in dem ansett sig ha ensamrätt att nyttja. Och nu, när det handlar om att tillgängliggöra 3D-modeller på externa plattformar – kring rätten att printa och eventuellt sälja modellerna. Och om det trots allt inte vore bäst att reducera antalet polygoner i de 3D-modeller man lägger ut under öppen licens på Wikimedia, för att ge dem så dålig kvalitet att ”ingen annan” skall kunna ”ta dem och använda dem”. Som en motsvarighet till de vattenstämplar tvärs över fotografier som förvisso kan vara befogade för en nu levande kommersiell fotograf att använda, men som gör kulturarvsbilder helt obrukbara som pedagogisk resurs.

Det här blogginlägget skulle från början enbart vara ett referat från det öppna seminariet ”Vad kan vi göra för skolan online”, på Världskulturmuseet i Göteborg den 18/12 2017. Men de frågor kring upphovsrätt och digitalt kulturarv som pedagogisk resurs som berördes där är universella, och hela tiden närvarande i en tid där analoga metoder och tankesätt inte alltid är tillämpbara på ett digitalt material, i en digital infrastruktur.

Jag har själv jobbat med praktisk kulturarvsförmedling sedan början av det innevarande årtusendet. Digitalt och analogt. Hela vägen från smedjan och kokgropen till Riksantikvarieämbetet. Jag arbetar nu som verksamhetsutvecklare vid Enheten för digital förmedling, och mitt nuvarande projekt är att ta fram en god praxis för publicering av 3D-modeller på externa plattformar som Wikimedia och Sketchfab, tillsammans med att i största allmänhet arbeta på temat ”Digga 3D”. Detta arbete innebär en ständig dialog, och ständiga möten med den verklighet som råder bland museer och institutioner som förvisso vill, men saknar de praktiska kunskaperna för att kunna använda sig av 3D-modeller som intern och publik resurs i sitt arbete. Samtidigt möter jag i mitt arbete representanter för skolan, och för personer med olika former av funktionsnedsättningar, med behov av tillgänglighet till kulturarv som inte kan mötas via traditionella utställningar och slutna arkiv. Där den digitala tekniken, inte minst i form av 3D-modeller öppnar upp helt nya möjligheter för delaktighet och tillgänglighet bortom fysiska gränser.

Jag konstaterar, gång på gång, efter varje möte, att upphovsrätt är ett återkommande diskussionsämne och hinder när kulturarv skall tillgängliggöras publikt, och som pedagogisk resurs. Dock inte alltid så mycket ett hinder i form av upphovsrätten i sig, som i form av okunskap kring densamma, och hur den skall tillämpas på kulturarv i digital form. Upphovsrätt skapades ursprungligen för att skydda enskilda individers verk. Inte museers och institutioner samlingar. Det finns många antaganden och tyckanden, följda av många och långa interna diskussioner, men få konkreta kunskaper som vägledning för det praktiska genomförandet.

”Vad kan vi göra för skolan online?” – tankar från ett öppet seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg den 18/12 2017

När jag går igenom mina anteckningar från det öppna seminariet “Vad kan vi göra för skolan online?” på Världskulturmuseet i Göteborg den 18/12 2017, så är det orden ”COPYRIGHT ISSUES AN OBSTACLE!” som sticker ut – i versaler, inringade, avslutade med utropstecken och understrukna. Jag skev ner dem redan när den första talaren, Súsanna Margrét Gestsdóttir, från Historiana/Euro Clio, höll sitt föredrag på temat ”Removing barriers. How to unlock the potential of digital heritage for use in education?

Det finns i både grundskola och gymnasium en stor efterfrågan på högkvalitativa historiska källor som hjälper lärare att förbättra undervisningen, och samtidigt stärker elevernas källkritiska och historiska tänkande. Lärare söker inte efter stora volymer av källmaterial, utan sådant som är relevant och intressant för eleverna. Att hitta sådant källmaterial är emellertid tidskrävande, och materialets licensering är ofta ett hinder för praktisk återanvändning i en undervisningssituation.

Med Súsannas egna ord:  “The time required to negotiate rights is an obstacle for their use in education. Allowing for educational use would be the easiest and quickest way in which archives, museums and libraries can enable use of digital collections in education.

Súsanna konstaterade redan i inledningen att, för undervisningssyfte: “The most interesting and useful sources are under copyright”. Hon gav rådet: “Share resources as open as possible”. Och efterfrågade: “Open access for education”. Samt konstaterade att digitala resurser skall vara: ”Quick to find, and easy to use”.

Under sitt föredrag berättade Súsanna också om Historiana, www.beta.historiana.eu, ”an on-line educational multimedia tool that offers students multi-perspective, cross-border and comparative historical sources to supplement their national history textbooks”, som använder sig av material från Europeana. Hos Historiana finns studiematerial för både lärare och elever, och tematiska ingångar till Europeanas historiska samlingar. Källmaterialet är omfattande, vilket i sin tur aktualiserar frågan om hur lärare praktiskt kan använda sig av de +30 000 000 objekt som Europeana erbjuder. Tid och kunskaper räcker sällan till, för att lärare själva skall kunna göra ett relevant urval.

Föredragets titel var: ”Removing barriers. How to unlock the potential of digital heritage for use in education?” Och hur kan man då praktiskt riva barriärerna? Súsanna föreslår:

  • “Provide open access to digital heritage for use in education
  • Include collections in a single access point
  • Curate sources, and provide contextual information, thematic collections, and exemplar learning activities
  • Make digital heritage fit for education!”

När det gäller upphovsrätt, gav Súsanna följande förslag för att förbättra den nuvarande situationen:

What can be done in terms of copyright?

  • Anything that helps reduce the time that the educators spend on dealing with copyright, so that they can spend more time on their core business.
  • Anything that helps to ensure that educators can share their resources, and build on each other’s work that they are willing to share.”

Súsanna gav också exempel på pedagogisk användning av digitaliserat kulturarv i form av foton och dokument från Stockholmskällan, där det finns en uppsättning lärarhandledningar med lektionsförslag utifrån elevernas ålder.

Senare under dagen presenterade Martin Nyblom från Stockholmskällan själv de pedagogiska resurser som finns på Stockholmskällan; i form av undervisningsmaterial, lektionsförslag, frågor och handledningar för både lärare och elever.

Martin talade också om digitalisering som paradigmskifte, och digital tillgänglighet som en demokratisk fråga och ett sätt att minska kunskapsklyftan. Men detta förutsätter att det digitala materialet är tillgängligt, och som alla andra talare under dagen poängterade Martin vikten av att arbeta med så öppna licenser som möjligt.

Övriga talare under dagen var Kristina Alexanderson från Internetstiftelsen/Webstjärnan, Sara Mörtsell från Wikimedia Sverige, samt Maria Nordmark från BILDA.

Svårigheter i skolan

Samtliga talare under seminariet återkom hela tiden till dessa två övergripande svårigheter vid användning av digitalt källmaterial i skolan:

  • Svårigheterna att snabbt och enkelt hitta relevant källmaterial
  • Svårigheterna att hitta källmaterial med öppna licenser som medger återanvändning, bearbetning och delning i undervisningssyfte

På andra sidan källmaterialet

Svårigheterna med att använda historiskt och arkeologiskt källmaterial i pedagogisk verksamhet, beskrivs oftast som svårigheter att dels hitta relevant källmaterial, dels hitta källmaterial med en licensiering som tillåter praktisk återanvändning i en undervisningssituation. Svårigheterna på andra sidan källmaterialet; hos de museer och institutioner som förvaltar detsamma, uppfattar jag huvudsakligen som:

  • Bristande kunskaper om berörda lagrum, och hur dessa skall tillämpas vid digitalisering, publicering och tillgängliggörande av källmaterial. Man avstår hellre från att publicera än från att publicera på fel sätt.
  • Bristande kunskaper om innebörden av, och de praktiska konsekvenserna av olika licenseringar.

Att förbättra situationen – praktiknära praxis och användarperspektiv

Jag tror att Riksantikvarieämbetet att kan bidra till att förbättra situationen, öka tillgängligheten och underlätta arbetet med fångst, arkivering och publicering av 3D-modeller och annat digitalt material inom ABMK-sektorn genom att tillhandahålla konkreta standarder och praxis, som på ett enkelt sätt fungerar som vägledningar i det praktiska arbetet och skapar förståelse för vad upphovsrätt och öppen licensering rent juridiskt innebär. Dessa dokument bör även kompletteras med praktiska exempel på hela arbetsgången, och på de möjligheter som öppna licenser ger.

Jag tror på praktiknära samarbete. När jag skriver detta, kämpar laptopen för att rendera en 3D-modell av en medeltida, runristad dopfunt från Lödöse. Kamerabatterierna står på laddning, stativet ligger redan i bilen och i morgon reser jag till Lödöse museum för att tillsammans med personalen jobba igenom hela processen – från fotogrammetri till färdig, publicerbar 3D-modell i pedagogisk verksamhet.

Hemma i Överkalix är det 25 grader kallt, och snön ligger meterdjup. I ett SMS, med karaktären av nödrop, konstaterar en kompis som blev kvar att: ”Det känns som att vara den sista som blev kvar efter apokalypsen”. Men är det någonting jag har lärt mig, av att driva kulturprojekt där uppe i snön, så är det att digitaliseringen inte är ett självändamål, utan måste fylla ett syfte, svara mot ett reellt behov och ha riktiga, levande användare för att vara meningsfullt. Jag har städat upp tillräckligt många hårddiskar, DVD-skivor och hemmasnickrade Accessdatabaser med tiotusentals sorgfälligt skannade bilder, som ingen levande människa någonsin mer kommer att kunna se, än mindre använda. Planlös massdigitalisering, utan egentliga användare eller fungerande, tillgänglig arkivering, bidrar inte till varken utveckling, tillgängliggörande eller bevarande. Även om ingen utomstående någonsin fick tillgång till de skannade bilder som ägaren ville skydda från användning och kopiering.