Kategori: Tankar kring…

Att måla runstenar

Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.
Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.

Varför målar man runstenarna som man gör?

Färgsättningen på ristningarna som vi ser på många stenar i Sverige, är en praxis som har uppstått tack vare Riksantikvarieämbetets arbete under 1900-talet med att måla i ristad sten. Idag tar vi den färgsättningen för given. Riksantikvarieämbetet använde sig ofta av röd färg till runor, vit färg till sjömärken och gråsvart till gravhällar. Anledningen till att man målar i ristningarna är att man vill synliggöra dem. Ristningarna blir lättare att se när de är målade. Och det kan vara lättare för allmänheten att se att en sten är en skyddad fornlämning när ristningarna syns.

Är imålning konservering?

Konservering definieras som att bevara något som det är. Rekonstruktion definieras som att man försöker få ett objektet att återgå till ett tidigare känt stadium genom att lägga till nya material. Enligt the Burra Charter, (som är ett dokument som ger kulturvårdare riktlinjer för hur bevarande av kulturarv ska gå till), är en rekonstruktion endast acceptabel om vi vet hur objektet har sett ut från början. Rekonstruktioner ska inte utföras direkt på det arkeologiska materialet. Fornfynd och fornlämningar, som till exempel runstenar, ses som en källa till kunskap och ska bevaras i så oförändrat tillstånd som möjligt till framtiden.

Oftast vet vi inte hur runstenarna har varit bemålade eftersom färgen gått förlorad på de flesta av dem. Därför kan vi inte rekonstruera någon bemålning. Att måla en sten som är hittad omålad, räknas alltså inte som en konserveringsåtgärd eller en rekonstruktion. Utan imålning handlar enbart om att synliggöra runtexten. Men målning gör inte att stenmaterialet bevaras bättre. Tvärtom. Därför bör beställare och utförare alltid fundera på om det finns andra sätt att synliggöra ristningen på än enbart genom målning.

Måla eller krita inte i nyfynd

Numera kan vi med moderna analysmetoder hitta mer information i ristningarna än vad man kunde under 1900-talet. Hittar en privatperson eller en entreprenör en ny runsten eller hällristning ska denne kontakta länsstyrelsen direkt. Man får inte fylla i ristningarna med krita eller färg på en sten. Det är länsstyrelsen som tar beslut om alla åtgärder. Tvättning, kritning eller målning kan förstöra möjligheterna för vissa vetenskapliga undersökningar. Nyfunna runstenar eller fragment av runstenar kan vara en källa till ny kunskap, om man väljer att hantera dem varsamt. Därför måste all hantering av nyfynd ske i tät dialog med länsstyrelsen.

Varför väljer man en färg som försvinner så lätt?

En vanlig invändning mot målning av runstenar är att målningen är en subjektiv tolkning. Ibland är experterna inte överens om hur vissa ristningar ska tolkas. Det är ytterst sällan som vi vet exakt hur runstenen har varit bemålad då den var nyhuggen. Det här gör att om en länsstyrelse ändå väljer att måla i en runsten, bör de anlita en utförare som använder sig av färg som är lätt att ta bort. Då kan man i framtiden ta bort imålningen om runinskriften eller ikonografin omtolkas. Länsstyrelsen behöver också få information från utföraren om vilken sorts färg som använts, så att man vet hur den kan tas bort.

Alla tillägg som man gör till en runsten, både lagningar och färg, ska vara mjukare och mer lättvittrade än originalmaterialet. Det är lätt att glömma detta i sin iver att hålla nere vårdkostnaderna. Många tänker sig att färg, lagningar, eller material som är ”starka” och inte behöver förnyas allt för ofta, ska göra att förvaltningen blir billigare. Istället medför detta ofta värre skador på originalmaterialet. (På 1980-talet använde man till exempel epoxyfärg till målning av vissa stenar. Färgen är mycket hållbar och i princip omöjlig att ta bort. Stenen vittrar men färgen blir kvar för evigt). Allt man tillför en runsten ska vara möjligt att ta bort utan att stenen skadas. Och stenen ska vara återbehandlingsbar, det vill säga utförare och beställare bör välja åtgärder och produkter som gör det lätt ta hand om stenen även i framtiden.

Man får heller inte glömma bort att målet med runstensvården inte är att stenarna ska se snygga och nymålade ut under vår livstid. Målet med vården är att runstenarna ska finnas kvar i så oförvanskat skick som möjligt till våra barn och barnbarn. Därför bör ”varsamhet” var det ord som genomsyrar alla åtgärder.

För den som vill läsa mer om hur man resonerade förr kring imålning rekommenderas Bör runstenar och hällristningar uppmålas? av G. Hallström från 1931.

Vem får måla runstenar?

I Kulturmiljölagens andra kapitel står det att det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Det står också att endast Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får göra det som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Det här innebär att imålning på en runsten inte får utföras av privatpersoner eller entreprenörer på eget initiativ. Alla åtgärder i och kring fornlämningar kräver tillstånd från länsstyrelserna.

Länsstyrelsen är också den myndighet som beställer vårdåtgärder på runstenar (och andra fornlämningar) av professionella entreprenörer, som konservatorer, runologer, arkeologer, landskapsarkitekter och andra professionella kulturvårdare.

Idealet vid imålning är en runolog och konservator i samarbete. En runolog (språkvetare) som kan runor och ikonografi, och en konservator som är materialkunnig och vet hur man väljer färg som är reversibel och vilken sorts färg som är lämplig i förhållande till stenens speciella förutsättningar.

Imålningen av runor har under de senaste åren utförts av en runolog från Riksantikvarieämbetet. Men stenar som är väl dokumenterade och där det inte är frågan om nytolkningar av runor, utan snarare om partiellt retuscharbete skulle mycket väl kunna utföras av en konservator.

Färgtyper

Många blandar ihop begreppen färg och kulör. Färg i betydelsen målarfärg, består oftast av bindemedel, pigment, lösningsmedel och tillsatser. De viktigaste beståndsdelarna är bindemedel och pigment. Pigmentet avgör vilken kulör och valör färgen får. Idag framställs de flesta pigment syntetiskt. Men före 1800-talet användes många framförallt oorganiska pigment som finns naturligt i naturen, till exempel färger som görs av jord. Beroende på vilket bindemedel som används brukar vi benämna målarfärg som linoljefärg, alkydfärg, slamfärg, kalkfärg, eller akrylfärg till exempel.

När en sten bemålas, oavsett om det är en runsten, gravsten,sjömärke eller hällristning, är det viktigt att spara anteckningar om vilken typ av färg man använt. Det räcker inte att en beställare eller utförare skriver i en konserveringsrapport att en sten ”målades i med rött”. För tydlighetens skull kan utföraren även bifoga produktinformations- och säkerhetsdatablad med konserveringsrapporten, så att alla uppgifter finns tillgängliga för beställaren nästa gång denne ska beställa en åtgärd. Det blir billigare i längden för beställaren om framtida utförare kan ta del av tidigare rapporter.

Att det står i en konserveringsrapport vilken färgtyp som har använts, gör det lättare för nästa konservator som ska göra vårdåtgärder på stenen. Den personen kan då veta till exempel vilket lösningsmedel som behövs för att avlägsna den gamla färgen. Vet inte konservatorn vad som har använts tidigare måste denne pröva sig fram med testytor, vilket alltid tar mer tid. Tar det längre tid blir det dyrare för beställaren. Finns det bra anteckningar om tidigare färgval kan också konservatorn utvärdera färgtypen och andra åtgärder. Utvärderingar avgör om det är samma färg eller åtgärd, som ska användas nästa gång.

En imålning görs oftast i samband med djuprengöring där all påväxt avlägsnas från stenen av en konservator. Denna typ av djuprengöring ska göras mycket sällan eftersom den sliter på stenen. Cykler på 25-75 år mellan djuprengöringstillfällena är en rekommendation. Eftersom rengöringen inför imålning sliter på runstenar ska de inte målas om särskilt ofta. (Färgen på runstenar håller sig tydlig ca 5-7 år beroende på underlag, val av färg och kulör, och beroende på vilken väderlek det var när målningen utfördes).

Varför dröjer det så länge innan ni målar i en runsten?

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna får ibland frågan från allmänheten ”Varför kommer ni inte ut på direkten när vi ringer och målar i vår runsten?” Det finns flera anledningar till varför det tar tid.

Det finns oerhört många fornlämningar och runstenar i Sverige. Vi har ca 2500 runstenar i Sverige. Om en runolog skulle måla cirka 25 stycken runstenar per år, skulle det ta cirka 100 år att måla alla runstenar en gång.

All sten som står utomhus får lav och mossa (utom i städer, lav tycker inte om smutsig stadsluft). Påväxt är ett naturligt tillstånd på sten. Man målar inte direkt ovanpå lav eller mossa. Påväxten behöver avlägsnas först innan det är dags för länsstyrelsen av beställa imålning. Avlägsnandet av påväxt utföres av en professionell konservator på länsstyrelsens beställning. Rengöring och imålning är ett säsongsarbete och det är väderberoende. Därför kan det ibland vara så att länsstyrelsen behöver invänta frostfritt och stabilt väder innan man kan utföra rengöring och imålning.

Vare sig länsstyrelserna eller Runverket hos Riksantikvarieämbetet kan heller arbeta reaktivt. Det vill säga man kan inte skicka ut en runolog eller konservator med omedelbar verkan om någon hör av sig och säger att en sten ser ut att behöva målas eller rengöras någonstans i Sverige. Det skulle vara för dyrt att arbeta på det sättet. Vi behöver arbeta utifrån en övergripande plan för vilka åtgärder som ska prioriteras på runstenarna och när dessa åtgärder ska göras. Att en runsten har påväxt eller att färgen flagnar, bleks eller har försvunnit helt kan se tråkigt ut, men påväxt är naturligt på sten utomhus och blekt färg räknas inte som en akut situation som kräver omedelbar åtgärd.

En akut situation är det däremot om en sten riskerar att orsaka personskador för att den kan välta. Eller om en del av ristningen riskerar att gå varaktigt förlorad på grund av att en bit av stenen lossnat. Vissa år är det flera fornlämningar inom ett län som har akuta skador eller som behöver prioriteras, på grund av ombyggnation, omläggning av vägar eller på grund av vandalisering. Då får stenar med blekt färg vänta.

Det går självfallet alldeles utmärkt att ringa till länsstyrelserna eller till Rungruppen och rapportera att en runsten ser ut att vara i behov av vård. Vi noterar behovet. Men både länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet måste samordna sina insatser och resor för att arbeta effektivt och ekonomiskt med våra statliga medel. Därför kan det dröja från och med att länsstyrelsen har fått in en rapport om att en sten behöver en målas, till dess att stenen faktiskt blir målad.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fyra i Runverket hos Riksantikvarieämbetet.

Fornminnen + spel + smartphones

I måndags pratade jag på Parolado som anordnades av Riksutställningar tillsammans med  Business Arena, Fastighetsnytt och Gotlands Näringsliv och Etablering AB under Almedalsveckan. Parolado går ut på att man håller ett 6 minuter långt mikroföredrag om en idé eller något annat man brinner för. Jag pratade om hur man skulle kunna kombinera fornminnesdata och spel/gamification.

På Riksantikvarieämbetet och andra institutioner så har man pratat om Digital by Default under en tid, dvs om en resurs in finns på nätet är risken stor att användaren inte hittar och använder den. Under senaste åren har det blivit tydligt att det dessutom handlar om Mobile by Default, dvs att man bör utgå ifrån att användaren har en smartphone, tablet eller annan bärbar enhet som primär pryl för att få tillgång nätet.

Jag kommer i detta inlägg att presentera en idé på en mobilapp som jag funderat kring. Denna app finns inte och vi på Riksantikvarieämbetet kommer inte att utveckla en sådan. I slutet av inlägget berättar jag varför vi inte kommer att utveckla en sådan app. Idén går ut på att kombinera fornmimmen, spel och smartphones.


Foto: På-Nils Nilsson, 1977.

Har ni tänkt på att ibland när man rör sig ute i naturen så händer det att man ser saker som fångar ens intresse, saker som sticker ut och som inte känns som ett resultat av naturen själv? Det kan vara en ruin efter ett gammalt torp eller ett röse högt uppe på en höjd. Detta sätter igång fantasin, åtminstone hos mig. Vem bodde där och hur såg det ut? Varför bemödade man sig att släpa alla dessa stenar upp på höjden och varför var det viktigt att de var lika stora?

Ibland behöver vi träna ögat eller titta efter en extra gång för att se fornminnen. Idag finns det dock digitala hjälpmedel som hjälper oss att hitta dessa, både när vi sitter hemma vid datorn eller finns ute i naturen med våra smartphone i högsta hugg!

Fler och fler äger idag en smartphone. Har du en sådan vet du nog att det idag finns flera sätt att ”checka in” på en plats med hjälp av en mobiltelefon för att sedan dela denna plats med andra. Denna plats kan vara en affär, restaurang eller konsert. Kanske finns det personer jag känner i omgivningen som jag vill träffa eller som vill träffa mig? De mest kända tjänsterna för detta är nog Foursquare och delvis Facebook. Dessa tjänster har även ofta ett spelmoment där jag tävlar med mina vänner, t ex vem som besökt en plats flest gånger.

Gemensamt för fornminnen och tjänsterna ovan är att de tar avstamp i platser i landskapet, platsen där jag befinner mig just nu.

Nu över till min idé…


Galgberget i Visby. Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetet

Tänk dig att du befinner dig uppe på Galgberget strax utanför Visby. Du funderar över vad den konstiga stenkonstruktionen kan vara? Du plockar fram din smartphone och ser vad som finns i närheten. Du väljer galgen från listan du får fram, får en kort beskrivning och väljer att checka in. Eftersom du inte är först på platsen får du endast några få poäng men du ser att det inte finns något foto som föreställer galgen. Eftersom du är först med att fota får du några extra poäng och väljer sedan att dela platsen och fotot på t ex Twitter. Annan interaktion (t ex en tolkning) skulle kunna ge fler poäng osv. Du kan sedan tävla med dina vänner, få extrapoäng för att du t ex checkat in på flest runstenar osv. Man kan även tänka sig en skärning där olika kommuner eller socknar tävlar om att vara först att fota alla fornminnen i en viss kommun. På detta sätt dokumenterar vi kulturarvet samtidigt som det är kul. :)

Då ställer du dig kanske frågan; varifrån ska jag få alla dessa fornminnesdata, med koordinater dessutom? Sådant kostar säkert dyra pengar. Riksantikvarieämbetet förvaltar en webbtjänst som heter K-samsök som tillgängliggör kulturarvsdata från svenska museer, Riksantikvarieämbetet m fl. Via denna tjänst kan du, gratis, hämta information från Riksantikvarieämbetets fornminnesregister via ett öppet API och använda i andra tjänster, t ex appar för smartphone. Detta register innehåller information om drygt 800 000 fornminnesobjekt, allt från husgrunder och runstenar till vrak och ringmurar och växer hela tiden. Just nu planerar vi att tillgängliggöra datan i K-samsök under Creative Commons Zero eller CC0 för att säkerställa att datan är fri att använda i alla sammanhang. Du skulle alltså kunna ta några kronor i betalning för appen utan att någon säger ifrån.

Vi på Riksantikvarieämbetet har inte medel att utveckla och ffa förvalta en sådan här ”fornminnesincheckningstjänst”. Vi har inte heller tillräcklig kunskap om målgrupper och användarbeteenden. Istället tillhandahåller vi bra grunddata som vi gärna delar med oss av och som vi hoppas kan används på nya och oväntade sätt. Är du sugen på att förverkliga min idé eller har du en helt annan idé? Skicka ett mail till ksamsok (at) raa.se för att få en API-nyckel.

>>Johan Carlström jobbar med K-samsök på Riksantikvarieämbetet

Digital arkeologisk information ännu en gång

Prof. William Phillips står bredvid hans MONIAC hydraulisk dator.
Prof. William Phillips med hans MONIAC hydraulisk dator, där informationen bokstavligen flödar. (Bild från LSE på Flickr Commons.)

Vi har tidigare på K-Blogg skrivit om problem som berör det flödet av digital arkeologisk information och hur den hanteras. Det finns flera aktörer inom arkeologi- och kulturmiljösfärena som ständigt skapar olika sorts arkeologisk information under genomförandet av sina arbete (t.ex. uppdragsarkeologiföretag), använder befintliga data (t.ex. forskare), lagrar och förvaltar arkeologisk data (t.ex. museer), eller samtliga dessa tre (t.ex. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet). De här aktörerna kan ha olika system och förutsättningar vilket ställer skilda krav på datan. Den arkeologiska datan ifråga kan dessutom bestå av flera olika sorts media:

  • text — rapporter, redovisningar och beslut;
  • bild — planer, ritningar och foton;
  • olika sorters GIS-data — inmätning och geofysisk data;
  • m.m. — kontextregistrering, småfynd och föremålsbeskrivningar, osv.

Den arkeologiska informationen utgör alltså, kort sagt, en heterogen datamängd som skapas av flera, brukas av flera, och kan lagras på flera orelaterade ställen.

Tyvärr finns det i nuläget ett antal brister på hur dessa inblandade aktörer interagerar med varandra, och i synnerhet hur digital informationen ‘flödar’: hur den spridas, hur den lagras, hur lättåtkomlig den är samt hur olika datakällor är relaterad till varandra. Exempelvis kan information om en fornlämning och eventuella beslut eller åtgärd som har utförts i dess omgivning (t.ex. utgrävning) finnas på olika ställen i olika system samt i olika detaljeringsgrad (t.ex. på Platina-systemet hos Länsstyrelserna, och FMIS hos Riksantikvarieämbetet) utan att vara kopplade till varandra på något meningsfullt sätt. På grund av att informationen om en plats, yta, eller t.o.m. en händelse kan vara spridd mellan flera orelaterade system, och varje system i sin tur innehåller bara en delmängd av datan, så finns det t.ex. inte något omfattande rikstäckande arkeologiskt undersökningsregister för närvarande — något som betraktas av många som en stor brist. Dessutom finns det metoder varigenom dataleverans- och -utbytesprocessen kan smidiggöras: det kvarstår t.ex.fortfarande delprocesser där informationen är pappersbunden, och i princip finns det inte något som förhindrar dessa analoga informationsutbyten från att digitaliseras.

Det arkeologiska informationsflödet

I samband med Länsstyrelserna har Enheten för informationsutveckling hos Riksantikvarieämbetet börjat titta närmare på det här området för att identifiera var det finns brister och behov, och bidra med eventuella lösningar i samarbete med de berörda parterna. Efter att ordentligt ha kartlagt den arkeologiska processen som den hänför sig till informationsflödet vill vi försöka rationalisera den, i enlighet med Kulturminneslagen (KML), genom att skapa starkare kopplingar mellan de olika inblandade systemen hos såväl Länsstyrelserna som hos Riksantikvarieämbetet. Denna kartläggning har redan inletts med en rapport till Kungliga Tekniska högskolan av Peter Krantz om digitala dataprocesser inom kulturmiljöbranschen. Själva processen — i betydelsen vem levererar data till vem — verkar inte behöva ändras i så stor grad. Hur denna data levereras, och hur den lagras, tillgängliggörs, och återanvändas av andra aktörer, kan däremot göras smidigare genom att öppnas upp och kopplas ihop bättre.

Vi vill göra det möjligt för den arkeologiska processen att vara öppen från sin början; nyskapad data ska kunna levereras, lagras och tillgängliggöras löpande under processens gång, från början till slut, med milstolpar, så att vem som helst kan följa processen och undersökningen när den pågår. Samtidigt ska handläggarpersonal hos Länstyrelsen och Riksantikvarieämbetet ha tillgång till de verktyg de behöver för att uppfylla sina uppgifter och integrera informationen i sina arbetsflöden på ett enkelt och smidigt sätt. Detta betyder bl.a. att det finns behov av att vidareutveckla ett gemensamt beslutsregister som handläggarstöd för tillämpningen av 2-4 kap. i KML, delvis genom att skapa starkare kopplingar mellan länsstyrelsernas befintliga ärendehanteringssytem och system hos Riksantikvarieämbetet. I vissa fall har länsstyrelser egenutvecklade lösningar, som kommer att vara betydelsefulla för att kartlägga deras processer och behov. Arbetssättet ska vara kollaborativt, och att interagera (leverera och använda) med data ska vara integrerat i processen i grunden. Detta innefattar bilder/foton, ritningar, planer, inmätning/GIS, geofysik, kontextregistrering, småfynd, samt andra heterogena datamängder som skapas under en undersöknings lopp — lite som en grävblogg, fast med länkad data istället för länkade inlägg. Data från olika källor ska kopplas ihop: istället för att använda olika e-tjänster för att komma åt datan ska det vara möjligt att fråga efter, och få, själva källdatan, som sedan kan användas i användarens eget system. Vid slutet av en process (t.ex. en undersökning) kommer eventuellt en rapport eller något liknande slutprodukt ut som bygger på denna källdata, och lagras i ett digitalt arkiv.

Det här blir ett utmanande stort arbete, men vi tänker dela upp den i mindre delprojekt/milstolpar med egna nåbara mål, som i sig kan leverera framsteg till enstaka delar av kedjan men också bidra med mer övergripande förbättringar till den större processen i sin helhet. Som sagt är det en ambitiös idé, och projektet ligger fortfarande i sin allra första fas. Vi är dock icke desto mindre optimistiska kring att vi, i samarbete med andra, har möjligheten att göra processen bakom det arkeologiska informationsflödet smidigare, öppnare, och mer användbart för alla.

>>Marcus Smith jobbar med utredningen kring arkeologisk information på Riksantikvarieämbetet

Konst och kulturarv – apropå kulturministern och tårtan

I debatten har synpunkterna på kulturministerns mediafadäs varierat från konstnärernas organisation KRO, som torrt menar att ”I ett fritt samhälle måste vi kunna hantera konst som kritiserar”, till Stefan Jonsons hätska utfall i DN mot ”ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan” som jag tycker påminner om Mc Carthy’s kommunistjakt på femtiotalet.

Konstsynen intressantare än ministerns rätt eller fel
Själv tycker jag inte det är meningsfullt att diskutera om kulturministern bör avgå eller inte, utan mer intressant är frågan om konstens väsen. Tårtan anspelar på stympning och transformering av individen som kollektiv fest; en genial konst som drar ut konsekvenser. Lindes verk kommunicerar latenta orimligheter som plötsligt blivit uppenbara.

Konst ser jag som utom-personifierad kommunikation och mot-kommunikation. Det är då inte konstnären som talar, vill man låtsas, utan via konstnären som känselspröt och antenn, en utommänsklig kraft i tillvaron, Gud, naturen, ”generna” eller ”konsten i sig”. Tårtan är en motkommunikation, som all god konst.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utvecklade sin syn på konsten i en debattartikel, ”Konst måste få provocera”, Debattartikel aftonbladet.se, 18 april 2012. Som kulturministern säger i debattartikeln: ” Själva syftet med World Art Day var att diskutera och uppmärksamma konstens roll i samhället. Den nationella kulturpolitiken utgår från att kulturen ska vara en obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor. Som jag framhöll i mitt tal i söndags är det därför viktigt att vi värnar yttrandefriheten och konstens frihet – även när den väcker anstöt”.

Död materia blir subjekt – om den är konst?
Vare sig konstnären heter Makode Linde eller något annat, så objektifierar han eller hon sig själv, och konsekvent måste något subjektifieras, vilket alltså är objektet konstverket. Vi känner samtidigt igen det här igen från en vanlig förnuftig feministisk grundsyn, kvinnor objektifieras från kategorin människor, medan människan som kategori subjektifieras – till män.

När ministern i efterdebatten gör konsten till objekt på nytt så försöker hon ta makten från subjektet, dvs. något som borde ligga utan för mänsklig kontroll. Det var väl hennes försvarsmekanism att göra tårtan åter till objekt eftersom den allmänna uppfattningen glidit in på att den var ett rasistiskt subjekt, vilket naturligtvis något som hon måste ta distans till. En avväpning alltså.

Tårtan agerar, men inte som tårta naturligtvis utan som konst, som den blivit genom konstnärens subjektifiering. Men det steget får man inte analysera lika litet som inom den medeltida skolastiken. Skolastiken är dels aldrig källkritisk, dels vill den göra logisk bevisning utifrån förutsättningen att kristendom och Bibeln är en objektiv sanning. Alltså, den gudomliga idévärlden existerar definitionsmässigt och konsten, som då var synonymt med heliga föremål, ”laddades” automatiskt med Guds ande när konstnären/prästen-munken tillverkat den. När en munk målade en bild av Gud så blev bilden en del av Gud – och en spegling på jorden av den högre verkligheten ovanför sjunde himlen. Inte sällan krävdes en övergångsrit, som att läsa de rätta bibelcitaten och måla kors i hörnen på en nybyggd kyrka, men att kyrka eller ikonen fått gudomlig kraft var självklart. Att ifrågasätta kopplingen mellan materia och ande fanns inte på den skolastiska kartan.

På samma sätt tänker ministern och konstnärerna i dag. Konstnären skapar ett konstverk/materia, som sedan laddas med gudomlig kraft/”konstens obundna kraft”. Konsten har blivit ett levande subjekt som ”gör saker med oss”, och detta ska försvaras av staten/den nya Kyrkan. Nietzsche driver gäck med konst-subjektifieringen i sitt Bibelanspelande citat ”Den mest smärtsamma sak som tänkare kan säga till konstnärerna är: ’Kan ni inte sitta och vaka med mig en stund?’ ”.

För skolastikerna fick givetvis inte kristendomen som oberoende sanning ifrågasättas, och för staten 2012 får inte den fria konsten ifrågasättas; jag är inte säker på varför, kanske ytligt sett för att ofri konst tillhör diktaturer, kanske djupare sett för att demokratin är en ättling till kristendomen i den meningen att båda söker frihet från materiens fattiga tyranni och jämlikhet inför högre andliga ideal. Konsten var ursprungligen sakral men har i dag blivit sekulär utan att förlora sin koppling till den skolastiska himlavärlden. Demokrati vädjar liksom kristendomen till ordet och anden, och inte till makten eller muskelstyrkan.

Oskrivna regler bakom skämt och värdering
I den efterföljande debatten konnoteras konstverket tårtan till karikatyr, skämt och nedvärdering, och frågan om vad som är korrekt att skämta om. Tårtans denotation blir alla utsatta svarta kvinnor. I det demokratiska jämlika samhället är principen och det underförstådda samhällskontraktet att man får skämta om grupper som ligger högre i en värdehierarki. Dvs. det är tillåtet att skämta om kungen och regeringen eftersom de står högre i en makt-värdeskala. Däremot får man aldrig skämta om de som står lägre på skalan, fattiga, outbildade, sjuka, svaga – om man inte automatiskt vill ställa sig utanför den offentliga samhällsgemenskapen. Sen finns det en gråzon där sammanhanget avgör, som kvinnor, västgötar, statsanställda. Om man skämtar om en kategori så har man, som jag ser det, också bekräftat sin syn på värdeskalan.

Om jag t.ex. skämtar om kulturministern offentligt så erkänner jag att hon står över mig på en värdeskala. Men om jag tar avstånd från skämt om kvinnor så anser jag således att det är ett kontraktsbrott därför att kvinnor uppfattas befinna sig lägre på skalan. Om jag skämtar om skåningar men inte om västgötar så visar jag att jag sätter skåningar som ”lovliga byten” upptill på värdeskalan.

I det allmänna samhällsklimatet brukar svarta beskrivas om förtryckta, vilket de förstås ofta är också, men när Linde på den offentliga scenen tillåter skämt om svarta så uppfattar jag det som att han omöjligt bekräftar svarta som placerade på den undre halvan av en värdeskala. På samma sätt som man inom judisk kultur ofta skämtar om just judar för att visa att man vägrar placera sig på den undre halvan, tvärtom, ju mer Mel Brooks och Woody Allen skämtar om judisk kultur desto högre sätter de den alltså på värdeskalan. Följaktligen tror jag inte att vare sig kulturministern eller Linde är rasister, snarare anser jag att de bevisat motsatsen. Vad som anses på DN:s kultursidor må vara en annan sak.

Nya perspektiv på subjektifiering av kulturarvet
En lika intressant som spännande sak för oss inom kulturmiljövården är att hitta perspektiv på vad konst och kulturarv har för roll i samhället. Inte sällan framställs kulturarvet i sin materiella form som ett subjekt som gör saker med oss och samhället. Den statliga kulturpolitiken säger på regeringens hemsida att ”Det är en nationell angelägenhet att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Kulturarvet tillhör alla och ger perspektiv på samhället. Medborgarnas engagemang och delaktighet är viktiga förutsättningar för att kulturarvet ska leva vidare och utvecklas”.

Den statliga kulturpolitiken gör alltså samma subjektifiering av kulturarvet och materien som när det gäller konsten. Konst och kulturarv är något man kan sitta och vaka över, tills de vaknar till liv. Ett medeltida skolastiskt synsätt egentligen. Men hur kan vi använda konsten och kulturarvet utan att omedvetet subjektifiera dem till egna levande väsen? Det tycker jag är mer spännande frågor än att i efterhand puckla på kulturministern.

>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet

Morgondagens grottmänniskor med Ipad


Foto: Bearbeitungstrupp (CC by-nc-sa)

Om man jobbar med historia och kulturmiljövård så kan man naturligtvis inte låta bli att föreställa sig hur människor förr i tiden tänkte och resonerade. När det handlar om människor för hundra år sen så känns det mesta i tänkesätten rätt begripliga. Men om man läser texter som går flera hundra år bakåt i tiden så är jag ofta osäker på om man fattar så värst mycket av hur de tänkte, när byn var universum och troll lurade runt varje hörn och änglar svävade ovan molnen. Hur skulle man då kunna föreställa sig stenålderns tänkande?

Inte desto mindre fick jag en fantasibild av stenålderns tänkande häromdagen – av den paleolitiska stenåldern för sådär femtio tusen år sen. Saken var den att var jag bjuden till nya vänner på middag. Det var ett ungt par i 25 årsåldern som bodde i en trevlig liten lya centralt. Båda akademiker med jobb inom media och marknadsföring. Som akademiker själv förväntade jag mig att komma till ett hem fullt av vanliga grejor. Men det visade sig vara raka motsatsen, inga böcker, enstaka tavlor, inga gardiner, inga mattor. Av möbler fanns bara det absolut nödvändiga: säng, soffa, matbord, några stolar – alltså en mycket konsekvent minimalism. Däremot fanns det dubbelt upp av platt-TV, Ipad och Iphone.

Det var förstås omöjligt att inte pejla mina unga vänners frånvaro av böcker och prylar. Jag frågade om de inte läste eller ville ha roliga saker omkring sig. Mina frågor framstod nog som väldigt mossiga och fåniga. Visst läste de och älskade häftiga intryck, men allt det där fanns ju i oändliga mängder på bildskärmarna, vare sig det var i stort eller litet format – ”för oss är resor, människor och upplevelser det viktiga, inte prylar” förklarade de. Ja det viktiga finns i hjärta och hjärna och det egna eller andras minne bara ”förstärktes digitalt” på bildskärmarna. Varför, var tanken, ska man tynga ner sig med utlästa böcker och onödiga prylar? Slöseri med pengar, städbehov och inte minst plats, som kostat nära sjuttio tusen kronor kvadratmetern!

Som gammal kulturmiljövårdare kunde jag inte låta bli att tänka över begreppet kulturarv. Själv är jag uppfödd i en värld där saker var dyra och eftertraktade. Men om människan funnits i någon miljon år så verkar det först vara under de senaste tiotusen åren som prylar varit viktiga att samla på. Det kanske är jag och ett begränsat antal generationer som tillhör prylgalningarna och en parentes i historien? I grunden är vi alla grottmänniskor, och de moderna ungdomarna jag var hemma hos kanske tänkte mer representativt mänskligt än jag med mina egna prylar, så som människor gjort under 99 % av mänsklighetens historia. Kanske blir morgondagen en värld där det ”materiella” kulturarvet blir allt mindre intressant, medan det gränslösa digitala kulturarvet bara blir större och intressantare.

>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet

Nätvaron i praktiken – ett idédokument


Foto: Lars Lundqvist, (CC by-nc-sa)

De flesta har nog lagt märke till att nya medier och internet förändrat förutsättningarna för kommunikation och information. Många menar till och med att utvecklingen är så pass djupgående att man kan tala om ett paradigmskifte. Där tidigare några få – som mediabolag – ägde möjligheterna att sprida information, kan numera nära nog vem som helst sända och ta emot budskap, i realtid och utan att passera mellanhänder. Förändringarna har stora sociala och ekonomiska konsekvenser.

Det här är inget nytt. Historien uppvisar mängder av exempel på innovationer som lett fram till radikalt nya förutsättningar för människor. Vi som jobbar med historia har ganska bra koll på det… :)

Även vi på Riksantikvarieämbetet berörs av allt det som händer. Olika samhällsaktörer har nya förväntar på hur myndigheter kommunicerar och delar information, och att formerna måste ske i synk med samhället i övrigt.

För att få en samlad bild av utvecklingen lät vi göra en omvärldsanalys. Vi ville få bättre koll på viktiga trender inom det informationsteknologiska området, för att kunna göra bättre val för att marschera i takt med samtiden. Uppdraget gavs till Henrik Summanen, som skrivit rapporten ”Nätvaron i praktiken – Ett idédokument kring det nya medielandskapet”.

Vi hoppas att fler kan ha nytta av analysen och använda den som utgångspunkt för strategiska samtal!

Sedan denna text utarbetades har en del av de tankegångarna realiserats eller tagits upp i det strategiska arbetet.

Rapporten ska ses som ett idédokument för det fortsatta arbetet kring kommunikation och information. I en första del återges en mer generell bild av hur det digitala samhället ser ut idag medan den andra består av tankegångar och förslag på olika utvecklingsriktningar.

>> Lars Lundqvist, Enheten för informationsutveckling, Riksantikvarieämbetet

Platsr Org i drift!

Platsr.se sajt
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by)

Nu har vi äntligen sparkat igång Platsr Org på Platsr.se.  Systemutvecklingen började i mitten av september men diskussioner kring detta initierades redan under vårvintern 2011 med ett flertal museer bland annat.  Det är en ny användarnivå för organisationer, museer,  föreningar och liknande helt enkelt, samt en del förbättringar i gränssnittet för alla!

Varför Platsr Org?

Jo, just för att man enkelt ska kunna registrera sig på Platsr som en organisation, museum, arkiv, förening, företag eller liknande, dels för att synas, men också för att kunna kommunicera med användare på Platsr på en öppen och flexibel plattform.

Möjligheten att kombinera personligt, individuellt innehåll med mer ’strukturerade informationspaket’ är en utveckling på Platsr sajt som alla Platsrs besökare och användare har nytta av – framförallt ger det Platsrs besökare en bred och varierad sajt där både personliga platsberättelser med individuella avsändare och mer strukturerade informationspaket från organisationer går att finna. Samtidigt deltar Platsrs registrerade medlemmar aktivt med kunskapsuppbyggnaden kring kulturmiljön genom att skapa egna platser samtidigt som det finns möjlighet att interagera med övriga användare och er.

Platsr Org blir en förlängning av en organisations hemsida men med ett öppet och kommunikativt gränssnitt där ni syns och kan presentera eget material samtidigt som ni kan kommunicera med Platsr besökare och användare.

Platsr ska framgent bli en plattform för att skapa upplevelse- och lärobjekt, objekt som ska göras tillgängligt via ett API både för offentligt och privat bruk. Viktigt är att materialet som läggs in på Platsr är fritt och återanvändbart och uppmärkt (Creative Commons) för att kunna nå ut och nyttjas. Är materialet inte fritt är det inte tillgängligt. De fria licenserna på bild och text gör att informationen går att skörda till tredje part (att applikationsutvecklare till bland annat mobilappar kan hämta relevant info) till t ex turist- och upplevelsenäringen eller att användas i läromiljöer, fritt och gratis. Materialet förvaltas långsiktigt av Riksantikvarieämbetet.

Tänk på att som en Platsr Org-medlem bidra med fyllig och relevant information kring en plats. Relevant information innebär också att de platser som har fri, fyllig och rik information är de som kommer att ’skördas’ via ett API.

Följande parametrar ska vara med för en ’bra plats’:

  • Rubrik
  • Kartmarkör
  • Inledning
  • Berättelse, gärna med en personlig ton (fri licens dvs, CC-by eller utslocknad, finns  alternativ att bocka i)
  • Bild/bilder (fri licens dvs, CC-by eller utslocknad, finns alternativ att bocka i när man laddar upp)
  • Taggar

Bonus är inlänkat:

  • Video (via YouTube)
  • Ljud (via SoundCloud)
  • Länkar (länka till er hemsida, eller annat som anknyter till platsen)

 

Mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv

Margaretakyrkan i Oslo
Margaretakyrkan i Oslo

Jag har nyligen varit ute på mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv. Inte trodde jag att det här i trygga Norden skulle vara med anledning av en bomb. Det visade sig att svenska Margaretakyrkan i Oslo hade blivit skadad av Oslobomben. Kyrkan ligger ca 200 m från där bomben detonerade den 22 juli i år. Eftersom kyrkans husmor hade åkt på semester en kvart innan blev det inga personskador. Däremot hade fyra av fem konstglasfönster förstörts och ett svart sotlager täckte hela kyrkans interiör.

Riksantikvarieämbetet blev kontaktad av kyrkoherde Erland Söderström om skadorna och vi gjorde bedömningen att man från myndigheten borde åka över för att se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. (Kyrkans omfattas inte av Kulturminneslagen då den ligger på norskt territorium.) Kanske fanns det även andra kulturinstitutioner som skulle behöva hjälp på något sätt? Jag hade ju bara för knappt ett år sedan fått öva liknande situationer på ICCROM i Rom. Hur tar man vara på kulturarv efter katastrofer? Vad är viktigt? Efter ett ganska kort samtal med kyrkoherden bestämde vi att jag skulle komma redan dagen efter. Det hade då gått ca 1 ½ vecka sedan bombdådet.

Förberedelser

Jag började i mina tankar att organisera arbetet. Vad var det nu man skulle göra? Vad var viktigt? Jo, att ta med sig bra utrustning och framförallt egen skyddsutrustning. Jag gick ut och handlade skor med stålhätta och handskar. Hjälm, kamera och annat ”bra-att-ha-material” packades ner. Jag hade fått reda på att byggnaden ansågs som säker att gå in i d.v.s., den riskerade inte att rasa. Men hur var det med avspärrningar? För säkerhets skull tog jag med mig passet och kanske borde jag ha haft en tjänstelegitimation som visade var jag kom ifrån? Jag försökte ta reda på så mycket jag kunde om Margaretakyrkan (byggnadsår, inventarier m.m.) och hittade då bl.a. några bilder av de trasiga fönstren som församlingen hade lagt ut på Facebook.

Besöket i kyrkan

Väl framme i Oslo träffade jag kyrkoherden och en svensk glas- och keramikkonstnärinna vid flygbussen. Området kring kyrkan var inte längre avspärrat, men det gick inte att köra bil raka vägen. Församlingens diakon, tillika kyrkoherdens fru, bjöd på soppa till lunch. Kyrkoherden berättade att de trasiga bemålade fönstren hade varit en gåva till församlingen på 1940-talet från norska krigsbarn som hade fått soppa i kyrkan under kriget, då det var stor brist på mat i Oslo. Nu låg stora skärvor av glaset på golvet, annat hängde i sina blyinfattningar och några större delar satt kvar och var oskadade.

 

Sotlager på textilförvaringsmöbel

   Sotlager på textilskåp i Margaretakyrkan, Oslo

En saneringsfirma var i full gång med att ta bort sot och sopa upp glasskärvor. Bränderna till följd av bomben gjorde att ett tunt lager av sot hade lagt sig över allt i kyrkan, församlingssalarna och även i prästgården intill. En konstglasfirma hade anlitats för att ta ner de resterande delarna av glasmålningarna. Man hade även satt för de trasiga fönstren med plywoodskivor och höll nu på att sätta upp byggställningar i kyrkan.

Ett första möte med berörda

Det hölls ett kort möte om glasmålningarna och hur man skulle behandla dem. Med fanns representanter från församlingen, Byantikvaren, försäkringsbolaget, konstglasfirman och en den svenska konstnärinnan samt jag från svenska Riksantikvarieämbetet. Kyrkan är inte skyddad enligt vår svenska kulturminneslag, men gul-listad enligt norsk lag. Det betyder att de behöver informera Byantikvaren om de tänker förändra kyrkan. De konstnärliga rättigheterna till glasmålningarna innehas av Emanuel Vigelandsmuseet. Det betyder att de behövde underrättas.

 

Glasskärvor från skadat förster
Glasskärvor från skadat förster

Diskussioner om glasmålningarna följde. Skulle man rekonstruera dem? Göra ett nytt konstverk av glasskärvorna? Man kom fram till att det var bäst att dokumentera resterna och se vad som går att göra av dessa. Därefter kan församlingen m.fl. ta ställning till om det är något som passar i kyrkorummet.

Jag påpekade att det var viktigt att ta hand om övrig konst och konsthantverk i kyrkan. Målningar, kors och textiler hade ett sotlager och riskerade även att bli mer nedsmutsade av arbetet med nedtagningen av glasmålningarna. Diakonen, vaktmästaren och jag hjälptes åt att täcka altare med lakan och att lyfta undan kors, dukar och kollekthåvar till andra utrymmen.

Jag fick sedan en inblick i konstglas och dess hantverk. Firman hade på 1990-talet renoverat glasmålningarna. Som tur var fanns det bra fotodokumentation av glasmålningarna från firmans tidigare arbete. Bilderna kommer säkert att vara mycket användbara i arbetet med en rekonstruktion eller ny tolkning.

Trasiga fönster och blommor på gatorna

Jag tog mig vidare ut och runt kyrkan för att se vilken skada bomben hade orsakat. Man hade tagit bort mycket glas och skräp från gatorna, men spåren av trasiga fönster var påtaglig. I många kvarter hade fönstren gått sönder och var nu ersatta med plywood. I Margaretakyrkan kunde man se att fönsterhakar som varit för svaga hade tryckts iväg och blyinfattningarna till glaset hade pressats inåt och gått av. Detta visade vilket tryck det måste ha utsatts för.

Påtagligt var även alla blommor på gatorna. Jag tog mig till domkyrkan där den största samlingen av blommor fanns. Man hade ordnat med vakter i domkyrkan som såg till att lagom många besökare kom in i taget och att de många ljus som tändes placerades på lämpliga ställen och utbrända togs bort. Extra handbrandsläckare fanns utplacerade både i och utanför domkyrkan. Man hade börjat samla in kort från blommorna för att arkivera i norska Riksarkivet.

Vad hände med Oslos kulturarv?

Jag har försökt följa vad som skett med övrigt kulturarv i det bombade kvarteren i Oslo. De hade möten med Riksantikvaren om hur man skulle återställa byggnaderna i Regeringskvarteren. Byantikvaren gick runt mellan de byggnader som de har ansvar för och skapade sig en uppfattning om skador. På text-tv kunde jag också läsa att konstverk evakuerades från de skadade byggnaderna.

Katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarvet i Sverige

Vi får verkligen hoppas att detta inte händer i Norden igen. Det är viktigt att vi vet hur och vem som agerar i katastrofsituationer. På Riksantikvarieämbetet arbetar vi med att skapa förståelse för katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarv. En del av detta är att se till att räddningstjänst vet att kulturarv har oersättliga värden som måste tas omhand på ett varsamt sätt, samt att vara tydlig med vad som är kulturarv. Vi bör även se till att det finns personer på plats snabbt så att man inte av okunskap städar eller sanerar bort bitar av kulturarv som kan vara viktiga vid återuppbyggnad och att det tas om hand på ett bra sätt.

Länkar:

Riksantikvaren

http://www.riksantikvaren.no/?module=Articles;action=Article.publicShow;ID=129837

Byantikvaren Oslo

http://www.byantikvaren.oslo.kommune.no/article198623-901.html

Erika Hedhammar arbetar som konservator med frågor som rör katastrofberedskap och restvärdesräddning på Riksantikvarieämbetet

Platsr Org och Platsr mobil

Trafikljusfigurer i olika färger
Foto: zeevveez (CC-by)

Lite uppdateringar om de två utvecklingsprojekten för Platsr under 2011:

Platsr Org

Projektplanen för Platsr Org godkändes av styrgruppen för ett par dagar sen, så om allt går enligt planerna, sätter systemutvecklingen igång i mitten av september och fortgår fram till slutet av oktober 2011. Sen vill vi gärna ha hjälp med att testa Platsr Org, ett flertal museer har redan hört av sig för medverkan! Kontakta platsr@raa.se om ni också är intresserade. Lite kort om vad Platsr Org är:

Tanken är att en organisation/institution/förening ska kunna registrera sig med ett särskilt konto på Platsr. Som innehavare och administratör av ett sådant konto godkänner man att leverera en viss kvalitet på egenskapade platser efter givna standards.

Det finns en efterfrågan kring möjligheten att registrera sig på Platsr som organisation, museum, arkiv, förening eller liknande, dels för att synas, men också för att kunna kommunicera med användare på Platsr på en öppen och flexibel plattform.

Möjligheten att kombinera personligt, individuellt innehåll med material från yrkesverksamma inom kulturarvsområdet är en effektiv och smart utveckling på Platsr. Det ger Platsrs användare en bred och varierad sajt där både personliga berättelser med individuella avsändare och mer strukturerade informationspaket om platser runt om i Sverige går att finna.

Samtidigt deltar Platsrs användare aktivt med kunskapsuppbyggnaden kring kulturmiljön genom att skapa egna platser och möjligheten att interagera med användare med Platsr Org-konton. Förutom fördelen med att använda en befintlig kommunikativ plattform, breddar Platsr exponeringen på webben samt kommer att ingå i en semantiskt kontext.

Platsr blir en förlängning av en organisations hemsida men med ett öppet och kommunikativt gränssnitt där man syns och kan presentera eget material samtidigt som man kan kommunicera med Platsrs användare. Materialet förvaltas långsiktigt av Riksantikvarieämbetet.  

Utvecklingen för Platsr Org sker med fördel i samverkan – genom stöd i form av finansiering eller stöd med content/innehåll. Tanken med Platsr är att det är ett verktyg och en plattform, dels för att publicera eget material men också för att kunna kommunicera med användare samt att få ut information i en bredare kontext. 

En investering finansiellt eller innehållsmässigt genom samverkan, är ett sätt att vidareutveckla Platsr så sajten blir ett bättre och mer flexibelt verktyg att jobba med. Det är också en tydlig samverkansform vilket Riksantikvarieämbetet kommer att lyfta fram i olika sammanhang.

Man ingår också i ett ‘delägarskap’  av Platsr där det är möjligt att påverka utvecklingen av Platsrs funktioner och design framgent samt förvaltningen av Platsr.

Platsr ska kunna skördas till K-samsök

Platsr ska bli en plattform för att skapa upplevelse- och lärobjekt, objekt som ska göras tillgängligt via K-samsöks API både för offentligt och privat bruk. Exempel på detta är att Platsr/K-samsök ska kunna leverera infopaket via applikationer till intressenter i rese- och turistbranschen/närlingslivet, och även som lärobjekt i skolmiljö. De platser som kommer att skördas är platser med rikt innehåll som är märkta med den mest fria licensen, det vill säga CC-by. Viktigt är alltså att materialet som läggs in på Platsr är fritt, återanvändbart och uppmärkt (Creative Commons) för att kunna nå ut och nyttjas. Längre fram bör även Platsr kunna hantera flera språk, i första hand engelska.

Platsr mobilapplikation

Under 2011 bygger Riksantikvarieämbetet i samverkan med Västmanlands läns museum Platsr mobilapplikation, en förstaversion av en mobilapplikation för Android och Iphone är nu under utveckling. En prototyp kommer att vara färdig efter sommaren. Bland annat är det tänkt att man ska kunna ta foton och spela in ljud via mobilapplikationen och markera ut på karta när man är ute i fält, för att senare fortsätta arbeta med sin plats hemma vid datorn.

Licensen för uppladdade bilder via appen kommer att bli CC-by. Eventuella ändringar får göras via Platsr.se, men vi uppmuntrar till att använda CC-by, förutsatt att du själv äger rätten till bilden eller att den redan är uppmärkt med CC-by. Som jag tidigare nämnde kommer platser med CC-by-licensiering vara de platser som görs tillgängliga för skördning via K-samsök.

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Malmberget workshop – digitalt berättande på Platsr

Simon presenterar workshopen
Foto: Maria Logothetis (CC-by)

För några veckor sen var vi från Riksantikvarieämbetet, Agnes, Gert och Maria,  i Malmberget i Gällivare för att genomföra en workshop i digitalt berättande (digital storytelling) tillsammans med deltagare från tre olika berättargrupper från Malmberget.

Bakgrunden till genomförandet av workshopen handlar om hur alternativa berättelser kan skapa ökad delaktighet och engagemang för kulturarvet, och möjligheten att tillgängligöra dessa på webben på Platsr community. Arrangemanget var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet tillsammans med Gällivare kommun och nätverket av berättargrupper från Malmberget samt Kulturskolan Stockholms mediecenter.

Läs mer