Kategori: Tankar kring…

Tankar kring användargenererat innehåll


Av: opensurceway (CC-by-sa)

Allt eftersom de digitala informationsmassorna växer och växer, blir det också svårare för oss att hantera dem. Även om vi på Riksantikvarieämbetet har flera personer som enbart arbetar med att handlägga innehållet i våra databaser, och att förbättra informationen i dem, så är det en nästan oöverstiglig uppgift att ha kontroll över de hundratusentals objekt som huserar i systemen.

En metod för att förbättra databasernas innehåll, och som blir allt vanligare på nätet, är så kallad crowdsourcing, det vill säga att man tar allmänheten till hjälp för att till exempel rätta fel, tagga, annotera eller påpeka brister i innehållet på nätet. Den enorma mängden information som finns i Wikipedia är kanske det mest kända exemplet på den här typen av användargenererat innehåll, och på den höga kvalitet ett material kan få när många skapar, snarare än en enskild person.

På Riksantikvarieämbetet har vi diskuterat möjligheterna att använda allmänhetens engagemang för att på olika sätt förbättra innehållet i våra egna databaser, men kanske också andra aktörers innehåll via K-samsök. Vi föreställer oss att användare ska kunna tagga bilder och objekt med beskrivande ord, att de ska kunna sätta länkar mellan olika objekt och att de till och med skulle kunna kommentera ett objekt som de anser är felbeskrivet, eller bara intressant i allmänhet. För detta ändamål utvecklar vi just nu en prototyp för att arbeta med användare genom tjänsten Kringla. Som planen ser ut just nu ska användare kunna skaffa ett användar-ID, logga in, och förfina vårt innehåll på ovanstående vis. Den här typen av innehåll kallas för UGC – User Generated Content – Användargenererat innehåll, och initialt kommer dessa ”taggar” och länkar att lagras in i en databas som Riksantikvarieämbetet har satt upp.

För de museer, eller andra informationsleverantörer som är intresserade av att låta sitt material förbättras av allmänheten, så tar vi gärna emot förslag på hur de vill göra detta. Till exempel ser vi över möjligheterna att addera UGC från sin egen söksajt, till RAÄs UGC-databas, direkt via öppna APIer. Under sommaren och hösten kommer vi att utveckla en prototyp så att vi kan demonstrera funktionen i Kringla. Det ska kanske tilläggas att de verkligt intressanta länkarna ofta finns mellan objekt från olika institutioner, och det är kanske värt att ta en extra ansträngning för att få till kopplingarna mellan till exempel en kamera på Tekniska museet, en fotograf (som ägde kameran) på Wikipedia, och en fornlämning i Fornsök (Riksantikvarieämbetet) som blev fotograferad med kameran, och förstås själva bilden som togs…

>>Henrik Summanen jobbar med verksamhetsutveckling på Riksantikvarieämbetet

Workshop i Malmberget & platser på Platsr kring Motala ström..

Workshop i digitalt berättande
Just nu förbereder vi en workshop för digitalt berättande i Malmberget, Gällivare. Riksantikvarieämbetet, Kulturskolan Stockholms mediecenter och Malmberget berättargrupper anordnar gemensamt en 2 dagars workshop för digitalt berättande. Kulturskolans mediecenter, under ledning av Simon Strömberg,  anordnar workshops under handledning som har till uppgift att stärka delaktighet och eget skapande med medier som verktyg.

För att kunna genomföra workshopen på bästa sätt, förbereder deltagarna en personlig berättelse som sedan används i workshopen. En jag-berättelse som tar avstamp i ett specifikt minne eller en plats med koppling till Malmberget. Den färdiga digitala berättelsen (filmen) kommer att bli cirka 1-1,5 minut, så 250 ord brukar vara tillräckligt. Bilder att illustrera berättelsen med, digitala bilder eller fotografier, teckningar, kartor och annat som kan fotas/skannas av kan användas i den digitala berättelsen.

Riksantikvarieämbetets community Platsr kommer sedan att användas som plattform för att publicera videoberättelserna. Workshopen genomförs 21 – 22 maj, mer om detta kommer framöver.
Platser kring Motala ström
Göran Gruber och Mats Engström från UV Öst samarbetar med Platengymnasiet kring ett temaarbete som handlar om att väcka frågor kring hur platser skapas och ge perspektiv på hur grupper och individer använder dessa. Fokus i detta arbete ligger på Motala ström och dess omgivningar. Målet är att är att väcka insikter hos gymnasieeleverna om hur berättelser kring det förflutna skapas och används utifrån olika aktörers perspektiv, utgångspunkter och erfarenheter.
Det vill säga att genom diskussioner och praktiska övningar visa på historieskapande processer längs Motala ström och därigenom ge redskap för ett kritiskt tänkande. Tidigare i veckan fick de  23 eleverna från Platengymnasiet välja varsitt ställe som har betydelse för dem. På Platsr community kunde de sedan göra sin plats synlig på nätet. Dels markerades den ut på kartan, dels skrev dom en kort presentation och berättelse om platsen. Med detta ville Göran och Mats från UV Öst belysa hur platser är knutna till minnen och identitet samt hur denna handling i sig skapar en plats.
Följande arbetsmoment ingår i projektet:
1. Eleverna får själva välja en plats/byggnad/område som man kort presenterar på Platsr. I presentationen ingår att besvara/reflektera kring vissa uppställda frågor (som man kommer fram till i grupp) såsom vad som har hänt på platsen, hur den kan ha sett ut tidigare, hur den används, vilken betydelse den har etc. Detta för att väcka frågor kring hur platser omkring oss definieras och beskrivs.
2. En vandring längs med Motala ström. Den visar på de olika tidslagrens fysiska avtryck i landskapet. Här väcks frågor kring vad som hänt och vad som finns kvar. Elever, lärare och arkeologer berättar om vad de kan tänkas veta om platserna längs strömmen. Plocka fram frågepaketet från moment 1 och ställ dem mot de olika platserna. Vissa frågor kommer att vara enkla att besvara, andra kräver mer research. Eleverna får välja ut en plats att arbeta vidare med.

3. Teori, metod och material – hur hantera och värdera källor, hur hitta material?

4. Bearbetning av frågorna (kring de platser eleverna valt i moment 2) – Dvs. egen forskning, grupparbete med handledningstillfällen.

5. Arkeologisk utgrävning – eleverna besöker och deltar i utgrävning. Visa på alternativa metoder att skapa historia. Diskussion kring kopplingen mellan arkeologiskt material, metod och tolkning.

6. Redovisning bl a genom att skriva in den platsen längs med strömmen som man arbetet med i Platsr.

Läs mer om detta intressanta projekt här.
Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Platsr 2011

KalendermånaderFoto: Knterox (CC-by-nc-sa)

Nu har vi kommit en bit in på det nya året och det passar lagom  att reflektera lite över de senaste månaderna men även blicka framåt under 2011 och den spännande utveckling som ligger framför oss med Platsr.

Platsr har rasslat på sedan driftsättningen innan jul, extra skjuts fick vi av de båda radioinslagen som sändes i början av januari, i Ekot och även ett lokalt inslag i Radio Jönköping. Många nyreggningar och platsberättelser på Platsr kom till de följande veckorna.

I början av februari åkte några av oss på en konferens för digitalt berättande i Lillehammer, Create Share Listen. Det var en mycket lärorik och välarrangerad konferens med flera bra keynote speakers. Platsr presenterades också tillsammans med de liknande skandinaviska sajterna: danska 1001 Fortellinger, samt norska Digitalt Fortalt.  Några dagar senare var det dags för Platsr-presentation på NCK’s årliga vårkonferens i Östersund. Temat för i år var mångfald och kreativitet, vilket givetvis passar Platsr som handen i handsken! Platsr fungerade som ett bra exempel på en öppen och användargenererd sajt inom kulturarvsektorn som bland annat Bente Jensen föreläste om.

Nåväl, förvaltningen av Platsr rullar på men vi tänker givetvis inte nöja oss med det utan nu kör vi igång en liten utvecklingsomgång i mars 2011. Det kommer framförallt handla om gränssnittsförbättringar för användarna i första skedet, små men viktiga förändringar som bidrar till helhetsintrycket och en bättre användarupplevelse. Det är återigen Mogul, systemutvecklarna som byggt Platsr, som hjälper oss med detta.

Vidare har vi funderat på hur vi ska kunna implementera ett sätt för bland annat museer, föreningar och myndigheter att presentera kulturhistoriskt material på Platsr, och också kunna få egna ingångar till Platsr. Den här tanken har varit med från ett tidigt skede och vi har märkt en efterfrågan från flertalet kulturarvsinstitutioner på en användarvänlig och kommunikativ lösning. Nu har vi hittat en form att utgå ifrån och vi träffar ett antal intressenter i Stockholm i mars för en möjlig utvecklingsomgång i samverkan efter sommaren. Det känns väldigt kul och lovande!

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Nodem 2010 – några systemutvecklartankar


Foto: Jonas Bolin

Det slog mig just som jag är på väg att lämna Ämbetet, Gotland och landet för välbehövd semester att jag borde rapportera av min resa till Danmark och Nodem 2010. Blev påmind idag om detta så jag präntar ner några snabba rader om resan, konferensen och dess innehåll.

Själva resandet gick allt från ifrån bra. Det tycks som om någon eller något motarbetade mig vid varje station med start i Visby där jag nästan inte fick komma med flyget. Efter mycket problem med hotell, bokningsproblematik på konferensen och 13 timmars härlig försening kom jag dock hem igen till ön i gott skick.

Men nog om det!

Konferensen var mycket intressant men kanske inte helt rätt för mig. Det digitala spelade andrafiolen på denna digitala museikonferens. En sak kunde jag observera: Vi ligger mycket bra till! Alla projekt som presenterades – med undantag från mitt eget Kringla Android samt ett skotskt och ett irländskt projekt- var i mångmiljonklassen. Budgetarna fick vår egen verksamhet att anta dvärgproportioner. Presentationerna skedde under mycket buller och bång och det underströks hur banbrytande, unikt och svårkonstruerat – men framförallt – hur dyrt respektive projektet var.

Ett exempel är The Wall som marknadsförs som en 12 meter lång touchscreen. Den visade sig i själva verket bestå av fyra plexiglasskivor som tillsammans med ett par flankerade utställningsmonter som tillsammans mätte 12 meter. Skärmarna byggde på ett infrarött plan med bakomliggande (sittande direkt över huvudet på användaren) ir-kameror och med fyra separata Ubuntu-datorer. Varken informationen eller utförandet imponerade. Så sammanfattningsvis vill jag klassa ’The Wall’ som ett projekt med mycket färg och form med litet innehåll till en mycket hög kostnad.

Man visade också upp ett imponerande system för att simulera det danska folktinget, där barn och ungdomar får chansen att vara politiker för en dag. Guiden förklarade att det var det mest komplexa system som någonsin byggts. Det man framhöll mest och som gjorde intryck på  besökarna var att det var hela 48 datorer varav 3 servrar.

De flesta presentationerna följde en liknande formel. Mycket pengar, men problem att nå fram med innehållet.  Den danska motsvarigheten till Platsr1001 fortellingar – hade trots sin stora budget och påkostade reklamkampanj svårt att nå ut och deras applikation (iPhone) hade bara 1700 nerladdningar. Det kan jämföras med Kringla Mobil som i dagsläget har över över 7000 nerladdningar, varav 2784 aktiva installationer (38%).

Två av föreläsningarna var särskilt intressanta, en med Pranav Mistry, MIT  som handlade om framtidens interaktion. Presentationen bygger till stor del på hans föreläsning på TED 2009. Den andra föreläsningen presenterades av  Michael Edson från Smithsonian Institute arbete med information, informationsteknologi och webben.

Michael Edson hade stor påverkan på auditoriet. Innan hans föreläsning talades det mycket om portalbyggen. Michael Edson pekade på ”portalernas” tillkortakommande och framhävde att en långt mer framkomlig väg är en mer öppen syn på webbnärvaro. Efter denna presentationen försvann portalbegreppet ur diskussionerna och ersates av ’webbnärvaro’ – ett ”nytt” buzzword. Så kan det gå!

Så det fanns en del spännande, men också en konferens med ganska mycket snack och lite verkstad. Nästkommande konferens blir troligen i Stockholm 2013 och då får svenska museer en möjlighet att visa upp vad som åstadkommits!

>>Jonas Bolin arbetar som systemutvecklare på Riksantikvarieämbetet. Arbetar bland annat med K-samsök och Kringla Android.

Platsr – bakgrund, utveckling och användande

pusselbitar
Foto: Mykl Roventine (CC-by)

När vi började bygga Platsr (2009) ville vi skapa en sajt, en community, där människor kan mötas på webben och berätta om sina egna platser tillsammans med andra. Genom livet skapar vi relationer till platser som vi på något sätt har anknytning till, platser som är viktiga för oss ur olika aspekter. De minnen och berättelser som just du bär på kring dessa platser vill vi och andra gärna ta del av, läsa om, diskutera kring, se bilder på. Den information som du bär på är något som bidrar till att hålla kulturmiljön levande och dynamisk.

Din tolkning och dina minnen är ytterligare ett lager av kunskap som bidrar till dynamiken och historien kring olika platser. Dialog, gemenskap, och samskapande bidrar till ett empatiskt och ansvarstagande samhälle, du kan påverka och medverka till en levande kulturmiljö, den miljö omkring oss som äldre generationer har format och som vi nu fortsätter att forma.

Vi har fått en del frågor från olika kulturarvsinstitutioner om hur Platsr kan användas  och vi vill betona att Platsr är tänkt som en community med personligt fokus med personliga berättelser – och avsändare – knutna till en plats, och inte en sändarkanal för museer och andra institutioner. Om institutioner enbart vill leverera data  från sina system finns K-samsök, datat är sedan sökbart via söktjänsten Kringla. Platsr har en annan ingång; här är skapandet, det personliga berättandet och diskussionerna kring olika platser och deras historia i fokus. Vi hoppas att Platsr blir en levande, organisk community, som utvecklas hela tiden med hjälp av användarnas berättelser, bilder, filmer och interaktion. 

Regeringsuppdrag

Stödet och möjligheten att realisera Platsr, har också förankring i ett regeringsuppdrag. Regeringens regleringsbrev 2009 pekade på att den projektidé som legat länge på väntelistan skulle realiseras – detta var starten till utvecklandet av Platsr. Dialog och delaktighet är något som hela tiden förts fram som ett viktigt led i kulturmiljöarbetets framgång, vilket i sin tur kan generera ett ökat ansvarstagande för kulturmiljön omkring oss. Men hur skapar man intresse kring kulturmiljön? Ofta är det lättare att åstadkomma ett djupare engagemang om man utgår från ett lokalt perspektiv: det är mer intressant med ett hus, en torpgrund, en fornlämning, en plats, på den egna marken än i grannlänet. Och det är väl inte så konstigt egentligen, att det vi på något sätt känner igen eller har en relation till väcker mer intresse – åtminstone inledningsvis.

Kulturmiljövården kan heller inte bygga på ett tänkande där endast vissa har tolkningsföreträde till vad som ska berättas, vad som anses viktigt. En dynamisk kulturmiljö bygger på en mängd olika uppgifter, perspektiv och sammanhang. Användargenererad kunskap är ett viktigt lager av information som bidrar till en interaktiv och komplex kulturmiljö. Vår ambition är att Platsr blir en välkänd och välanvänd mötesplats för dialog om kulturarv och kulturmiljö där många berättelser och tolkningar får samsas sida vid sida.

Användardeltagande i Kringla – en idé

I år har vi utvecklat Kringla i version 1.0. I o m det har vi utvecklat en söktjänst som är väldigt mycket web 1.0, dvs en utpräglad sändarsajt; användaren surfar in, söker fram material och kan sedan inte göra så  mycket mer.

I vissa fall är informationen i våra system bristfälligt beskriven och taggad. Vi har under hela utvecklingen lekt med tanken att låta användarna hjälpa oss att kvalitétshöja informationen från olika minnesinstitutioner för att göra den lättare att hitta. Idén är att man ska kunna:

  • Logga in, bl a med hjälp av besökarens Facebookkonto
  • Tagga objekt, t ex med beskrivande nyckelord
  • Geotagga
  • Länka semantiskt mellan olika källor, dvs att länken betyder något, t ex ett foto som föreställer en fornlämning
  • Ladda upp foto av t ex en fornlämning som inte finns avbildad tidigare
  • Kommentera

Via kommentarfunktionen kan en användare lägga till ytterligare information eller rätta felaktigheter som vi sedan kan lägga in i våra system. Taggar, länkar och geotaggar är ganska okomplicerade men hur gör vi med kommentarer gällande objekt från andra institutioner än Riksantikvarieämbetet. Finns det förslag på lösningar?

Jag efterlyser även standarder för strukturering av användargenererad information. Tanken är att den användargenererade informationen på sikt ska vara nåbar via K-samsök så att andra applikationer kan dra nytta av den användargenererade informationen. Var tycker du om idén?

>> Johan Carlström jobbar med bl a Kringla på Riksantikvarieämbetet

Hur kommer kulturmiljövården att fungera i Informationssamhället?

Henrik Summanen hjälper oss på Riksantikvarieämbetet och genomför just nu en sam- och framtidsspaning kring hur, framförallt kulturmiljöinformation kommer att fungera i det nya informationssamhället.

Som alla märker är vi mitt inne i en rasande snabb förändring vad gäller informationsteknologin. För 20 år sedan var Internet en fundering i en byrålåda. Idag är det den plats där många av oss lever merparten av våra liv, och en plats som används av miljarder människor dagligen. Den digitala världen är en informationsteknologisk innovation av samma mått som skrivkonsten, och tryckpressen, och det handlar om ett paradigmskifte som kommer att påverka oss mer i framtiden än idag. De flesta av oss är, trots allt, barn av en annan tid. Redan idag är vi dock så påverkade av den digitala världen att jag nog vågar påstå att det virtuella dominerar över det fysiska. Inte ens det verkliga mötet sker längre utan att man först gjort en avstämning via SMS, epost eller kanske en dejtingsajt. Vi lever allt mer virtuellt.

Den största skillnaden mellan informationssamhället, och det tidigare samhället – låt oss kalla det senkapitalistiskt – är att all information blir tillgänglig för alla på kort tid. Informationen om vad som händer i en by i Afrika är i många fall inte längre bort än vad som händer i granngården. Den digitala informationen är enkel att distribuera, och lika enkel att kopiera – i den mån man ens kan tala om kopior. På sikt kommer detta att innebära nya affärsmodeller för musikindustrin och filmindustrin som baserar stora delar av sin verksamhet på att sälja plastbitar med kopior. Den distributionsformen är lika dödsdömd som lertavlor. Men man ska ha klart för sig att den gamla teknologin kommer att hänga kvar länge. Det tar alltid lång tid för ny teknik att ersätta gammal, om den alls ersätter den fullt ut.

Nätet – en informationsocean
I det samhälle som ger full tillgång till all information uppstår genast nya problem. Hur ska man hitta rätt i denna djungel av information? Man skulle kunna se på det nya informationsnätverket som på ett bibliotek. Där finns enorma mängder kunskap strukturerat som information och instoppat i volymer med text och bild, men utan kunskap om hur jag hittar rätt information, och utan kunskap om hur jag använder den står jag handfallen. Jag behöver en bibliotekarie, eller någon annan som vet hur man gör. På det hela taget är biblioteket bara en ganska liten och analog kopia av internet idag. Den stora skillnaden är att biblioteket är analogt, så det går inte att processa i en dator utan att någon digitaliserar informationen från böckerna först, eller att någon i alla fall digitaliserar informationen om den information som finns i böckerna först. Det senare är det som kallas metadata, information om information, och det är något som får större betydelse ju större informationsmängder man har att göra med. I biblioteket räcker det med systematisering av volymerna under olika rubriker, och ett kortregister för författare och ämne, kanske med lite ledord. För att sålla ut rätt information från nätet krävs mer, och i nuläget jobbar man hårt på att sätta upp ett kortregister i digital form för informationen på internet. Detta kallas för den semantiska webben. Eller webb 2.0, eller 3.0 beroende på vem man frågar.

Men nätet är större än ett bibliotek, och informationens komplexitet är mångdubbelt större. Därför kommer trots tillgängligheten gemene man inte att med lätthet erhålla ny kunskap från den information som hon eller han nu har tillgång till. Därför kommer alla kunskapsförvaltare i informationssamhället att få verksamheten förskjuten från att tillhandahålla information, till att analysera, bearbeta och tolka information. Man måste alltså bli bra på att förstå hur man ställer relevanta frågor till det digitala materialet, utifrån givna förutsättningar, något som låter lättare än vad det är.

Fördel för kulturinstitutionerna
Vi ska heller inte glömma bort att kulturmiljövården har ett stort försprång gentemot många andra informationsförvaltare, eftersom de materiella lämningar som finns på museer, eller de fornminnen som finns i landskapet är svåra att digitalisera fullt ut. I ett sammanhang där TV-bolag, radio och dagstidningar letar med ljus och lykta efter en ny inriktning på sin verksamhet, kan materialförvaltarna i kulturmiljövården istället se sig om för att finna goda exempel på hur de ska vara verksamma i den digitala världen. En sak kan vi dock vara rätt säkra på: I det digitala samhället kommer det som inte är möjligt att digitalisera att få en helt ny ställning. Därför kommer allt som går att representera digitalt att försvinna från utställningssalarna, och allt som måste ses eller upplevas med egna ögon att ta mer plats. Uppfattningen om det ”äkta” föremålet kommer att få en starkare ställning, och miljöer av lukter och andra fysiska fenomen kommer att bli efterfrågade. Att röra vid något kommer att vara attraktivt, särskilt något som är ”äkta”.

Åt andra hållet sker förstås en parallell utveckling av det som kan digitaliseras. Utställningstexter, och utställningsmedia, presenteras inte längre i själva utställningen utan på små platta skärmar med ljud och bild som besökaren bär med sig. Här finns förstås rum för både alla möjliga typer av guidningar, och olika språk. Men här finns också rum för helt andra aktörer än just kulturinstitutionerna själva. Här kommer vi i framtiden att kunna se grupper med turister som guidas virtuellt i det svenska museet, fast med en spansk guide från Spanien, som hanterar hela turen från sin dator via nätet. Detta är en helt ny marknad och en helt ny typ av aktörer som man måste förhålla sig till i informationssamhället, och det är en konsekvens av att VARet blir svagt och HURet och NÄRet blir starkt. Vi ser redan likande effekter kring Ales Stenar, där en stark individ med ett stort nätverk inom den digitala världen dominerar bilden, oavsett Riksantikvarieämbetgets förvaltningsuppdrag. I framtiden kommer han inte ens att behöva vara på plats för att dominera.

Informationsmonopolets död
Några av konsekvenserna av detta – det vill säga av att informationsmonopolet försvunnit – är att man måste bli mer intressant och mer spännande än sina konkurrenter. Det är dock mycket viktigt att man inte säger spektakulära saker för att vinna besökare, därför då kommer man förlora i trovärdighet. För i informationssamhället är det antingen Uppmärksamhet, eller Trovärdighet som gör att man finns till och märks. Uppmärksamhet kan vilken stolle som helst få, men trovärdighet är svårare, eftersom det måste byggas under lång tid. Kulturinstitutionerna har ett stort försprång gällande trovärdighet, och det är därför klokt att renodla den sidan av verksamheten. Det intressanta i sammanhanget är alltså att man inte behöver anamma de kvasivetenskapliga idéerna varken ur ett relativistiskt perspektiv (”allas åsikter om fornlämningarna är viktiga”) eller ett attentionalistiskt (”syns vi inte så finns vi inte”). De kvasivetenskapliga idéerna kommer att finnas ändå, och de har inga problem att distribuera sin information till vem som nu vill lyssna, och med en trovärdig strategi så kommer man att vinna åhörare ändå, på sikt.

Så, i ett samhälle där man inte längre är en naturlig auktoritet, eftersom all information ständigt är tillgänglig för alla, hur agerar man som kulturinstitution? Mitt svar är enkelt: Genom att arbeta offensivt och aktivt gentemot sina användare, på deras arenor och på sina egna. Jag skulle vilja se fler akademiska experter på de webbforum som behandlar historia, och jag skulle vilja se fler twittrande åsiktsmaskiner hemmahörande på institutionerna. Faktum är att det är hög sannolikhet att framtidens webbsidor – det som representerar varje kulturinstitution i den virtuella världen – kommer att vara en aggregation av medarbetarnas twitterflöden, bloggar och foruminlägg. Det är en ren konsekvens av att aktivitet, uppdatering och kunskap dominerar den virtuella världen. Där det händer, när det händer.

>> Henrik Summanen arbetar som utredare på Riksantikvarieämbetet, enheten för Informationsutveckling

Platsr projekt – slutrapporterat, godkänt och driftsatt!

Pojkar sittande i rad som uppvisar glädje
Foto: Nationaal Archeif, 1931
Då var dagen slutligen här då, dagen då Platsr-projektet godkänns av styrgruppen, officiellt driftsätts som en 1.0 och sålunda övergår i förvaltning..! Det känns skönt att få ett avslut och godkännande på utvecklingsprojektet efter månaders arbete och i synnerhet intensiva veckor nu mot slutet.

Godkännandet av Platsr-projektet innebär att utvecklingsperioden är över för denna gång, nu gäller det att sätta bra rutiner för det redaktionella arbetet för Platsr-communityn i samarbete med It-avdelningen och Platsrs användare under 2011, utvärdera hur förvaltningsplanen fungerar samt att lägga mycket tid och resurser på att göra Platsr till en välkänd och välanvänd community för digitala berättelser om platser med historia och historier.

För att vi som jobbar med att förvalta Platsr ska veta hur vi hanterar vissa situationer som kan inträffa, både ur redaktionell och teknisk aspekt, har vi arbetat fram en handlingsplan tillsammans med Platsrs juridikstöd som på ett tydligt sätt beskriver handlingsförlopp och tillvägagångssätt vid olika incidenter – om det skulle bli nödvändigt.

Vi letar aktivt efter bra samarbetsprojekt, vi vill bygga bra cases tillsammans med användare eller partners för att fler ska upptäcka Platsr, hur kul och användbar sajten är ur flera olika användarperspektiv: som privatperson, som digitalt verktyg i skola eller annan pedagogogisk undervisning eller som dialogplattform för exempelvis olika processer i stadsplanering. Vi skissar också på idéer för nyutveckling under 2011. Några av de tyngre utvecklingspaketen är mobilapplikation till Platsr samt läns/regionsingångar till Platsr, något av detta hoppas vi kunna realisera under 2011.

Under Riksantikvarieämbetets höstmöte i Stockholm förra veckan, var vi med som utställare med egen monter, informationsblad, flyers och vi visade också hur Platsr ser ut och fungerar via en laptop för intresserade besökare. De kunde även på egen hand pröva att skapa en plats eller navigera runt på sajten. Det kom fram en hel del intressanta idéer och förslag till samarbeten framöver, detta ska vi odla och försöka spinna vidare på nu under kommande månader.

Följ oss även på Platsr-bloggen och på Platsrs Facebook-sida.

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Tusen blommor…

Svenska museer behöver stabila register för sin samlingsförvaltning. Det handlar helt enkelt om att hålla ordning på vad de har, och var de har det. Till en början fördes dessa register i stora liggare, senare ofta i kortkataloger. Idag har de flesta åtminstone påbörjat arbetet med att lägga in sina uppgifter i en databas. Eller flera.

Under RAÄ:s dialogturné, som vi tidigare skrivit om här, har vissa frågor varit ständigt återkommande. En del av dem handlar om själva databassystemen som sådana, och även om vi inte är i databasbranschen kommer frågorna tillbaka till oss hela tiden.

Varför det finns så många olika system?

Svaret måste sökas i att databaserna, liksom museisektorn som sådan, växt fram organiskt och utan central styrning. Många organisationer har börjat lösa sina lokala problem på egen hand, och sökt sig framåt utifrån sina lokala förutsättningar i form av nätverk, resurser och teknisk infrastruktur. Den enskilda tjänstemannen kanske byggde upp en ordning som var helt perfekt för just hans ämne, samling och intressefokus. Hans kollega i rummet intill gjorde samma sak, fast med lite annorlunda utgångspunkter. Då fick man två system inom samma institution! Och det finns ju många institutioner. Därför kan helhetsbilden ge ett lite brokigt intryck.

Vilket är bäst?

Denna fråga kommer ofta upp men vi besvarar den aldrig. Som myndighet kan vi naturligtvis inte göra reklam för ett enskilt företag, men vi brukar hänvisa i mer allmänna ordalag till att det kan vara bra att välja ett system med många användare och stabil utvecklingsmiljö. Att bygga en egen, ny modell är alltså inte någon god idé.

Men hur många databassystem finns det egentligen?

Vem vet? Vi har försökt sammanställa en lista, men den är säkert inte fullständig. Känner du till flera databassystem i funktion på svenska museer vore det fint om du ville hjälpa oss att komplettera listan!

Här är en början i alla fall:

  • Axiell CALM. Brittiskt system som används av ett par arkiv i Sverige och över 300 organisationer internationellt.  
  • Carlotta (levererar till K-samsök). Svenskt system som används av sju institutioner i Sverige.
  • Elmer. Svenskt system som används av tre museer i Sverige, för mer information kontakta något av dessa (Länsmuseet i Halmstad, Grenna museum eller Stockholms läns museum).
  • EMu. Australiensiskt system som används av Helsingborgs stads museer, ca tjugo institutioner i övriga Europa och flera tusen i resten av världen.
  • Fotoware. Norskt bildbyråsystem som används av Stockholms stadsmuseum och hundratals andra organisationer i många andra länder.
  • MIS (levererar till K-samsök). Svenskt system som utvecklats och används av Historiska museet.
  • MuseumPlus (förbereder leverans till K-samsök). Tyskt system som används av åtta museer i Sverige och även finns på institutioner i tjugo andra länder.
  • Primus (levererar till K-samsök). Norskt system som används av tolv institutioner i Sverige och fler än hundra i Norge. 
  • Sofie (förbereder leverans till K-samsök). Svenskt system som används av över 200 svenska museer och andra mindre aktörer som hembygds­föreningar.
  • TMS. Amerikanskt system som används av Moderna museet i Sverige och ca 6000 institutioner i andra länder.

Dessutom finns en bred flora av hembyggda register i t ex Access, Excel, FileMaker eller Word. Den som vill veta mer om de internationella systemen bör också titta på brittiska Collections Trust’s Software Survey, som finns att läsa här.

>>Johanna Berg, verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet

Nya horisonter

The New Media Consortium (NMC) i USA samlar hundratals universitet och andra bildningsinstitutioner med intresse för ny media i utbildning och forskning. Varje år samlar NMC expertkommittéer med internationell representation för att diskutera fram vilka tekniska nyheter som kommer att få starkast genomslag de närmaste åren. Processerna har resulterat i en serie Horizon reports som finns att hämta gratis.

I år sammanställdes för första gången en temautgåva om museer, och trots att den inte är särskilt omfattande (knappt 35 läsvärda sidor) ger den en övertygande bild av den närmaste utvecklingen, och vilka effekter som kan väntas på museiområdet. Utgångspunkten är den stärkta roll som tekniken redan idag har i vår vardag och hur den på ständigt nya sätt påverkar vårt sätt att kommunicera, organisera oss, söka information, hålla kontakt med vänner och kolleger, lära och leka.

Det finns stora möjligheter i denna nya tekniska verklighet. Rapporten pekar på fyra fält som bedöms särskilt viktiga för museisektorn, och de är, i ordning:

  1. Rich media – alltså sammansatta data, bild, ljud, film och animationer – är till glädje för museerna eftersom det erbjuder nya verktyg för en djupare förståelse av samlingar, ideer och användare.
  2. Digitalisering/katalogisering är betydelsefullt eftersom användarna i stigande grad förväntar sig enkel tillgång till tillförlitliga och relevanta data av hög kvalitet. Detta kräver resurser och det är viktigt att insatserna planeras strategiskt.
  3. Användare/besökare (och personal) är vana att kunna använda teknik efter eget val. De vill gärna kommunicera och ta del av information genom sin egen dator/telefon och får allt mindre tålamod med miljöer som inte tillåter detta. Det behövs alltså öppna nätverk och apparatoberoende lösningar för att museimiljöerna ska uppfattas som attraktiva.
  4. En ny roll i det pedagogiska uppdraget. Överflödet av information och resurser på webben kräver att minnesinstitutionerna axla en ny, mer dialogisk och rådgivande roll. Många användare efterlyser hjälp med att hitta, tolka och kontextualisera föremål och idéer.

Men allt är inte solsken. Tyvärr finns det också en del problem, eller återhållande faktorer, som kan hejda utvecklingen. En del rör lokala förutsättningar på enskilda institutioner, men rapporten fokuserar på det som bedöms utgöra gemensamma utmaningar för hela sektorn.

Bland det som bedöms som mest avgörande nämns t ex att alltför få museer har en strategisk plan för att hålla jämna steg med ens den mest beprövade teknik. De framsteg i effektivare arbetsflöden och tekniker för innehållsproduktion som man kan se i andra branscher, har inte haft tillräckligt genomslag i minnessektorn. Museerna behöver vidare se över sitt samhällsuppdrag. Expert-gruppen noterar en bristande förståelse för förhållandet mellan museets IT, samlingarna på nätet och hur folk använder teknik utanför institutionen. Dessutom saknar alltför många museipedagoger verktyg, resurser och stöd för att kunna möta de tekniska utmaningar de ställs inför. Rapporten pekar på brister i de universitetskurser som utbildar museipedagoger, och framhåller att de ansvariga ute på museerna måste höja ambitionsnivån vad gäller kompetensutveckling på IT-området.

Efter att ha tecknat denna bakgrund går rapporten in på det som komma skall. Utvecklingen går rasande fort och hur ska man veta vad som är morgondagens ton¬givande tekniker och tjänster? Expertgruppen bakom rapporten har haft ett femtiotal emerging technologies på bordet och prioriterat sex stycken. Expertgruppen pekar på några redan befintliga exempel på varje område (se nedan) och har också sammanställt en läslista (som du kan fylla på).


Mobila lösningar och Sociala media kommer inom ett år

Enligt färska repporter kommer mobilen att vara den vanligaste vägen till internet redan 2013 och långt innan dess beräknas antalet mobila verktyg gå om antalet fasta datorer. Användarna vill kunna använda dem överallt, och det blir dessutom billigare för en institution att t ex låta besökaren podda ljudfiler till sin egen mobil, än att köpa in låneapparatur för audioguider. Se t ex American Museum of Natural History och MOMA Teen Audio.

Sociala media ska inte förväxlas med sociala nätverk. Den väsentliga utvecklingskraften ligger i den mångfald av lättanvända webbtjänster som öppnar för user generated content (UGC, användargenererat innehåll), interaktion och dialog, och som gör det lätt för en enskild användare att bidra, svara och dela med sig av sina intryck. Sociala media, skriver expertgruppen, är framför allt publikens röst – oändligt kreativ och uttrycksfull. Se t ex ArtBabble på Indianapolis Museum of Art och Brooklyn Museum Freeze Tag!

Augmented reality (AR) och Plats-bundna tjänster kommer inom två-tre år
Tekniker för förhöjd eller förstärkt verklighet har länge framstått som science fiction-drömmar, men idag har den parallella utvecklingen inom olika områden nått en punkt då de är helt uppnåeliga. Mobila verktyg blir allt kraftfullare och mer lättanvända, och samtidigt allt kompaktare och billigare. Med GPS och bildigenkänning beräknar expertgruppen att AR få vidare spridning kring 2013. Museer är ju redan i AR-branschen, om än med mer lågteknologiska verktyg, och användarna är absolut redo nu.
Se t ex den samordnade franska satsningen på CultureClic och Museum of London Street Museum.

Plats-bundna tjänster är sådana som ger användarna skräddarsydd information utifrån den plats där de befinner sig. De är på intet sätt oberoende av andra verktyg som presenteras i rapporten, men de förtjänar ändå en egen mässa. För museer erbjuder de här nya tjänsterna unika möjligheter att möta sina användare när, och där, de är beredda att rikta blicken mot det som museet presenterar. Det kan t ex handla om att geotagga offentlig konst, eller informera om historiska platser just där användaren står med sin mobil.
Se t ex Museum of the Phantom City och nru (near you).

Rörelsestyrd teknik och Den semantiska webben kommer inom fyra-fem år
Användare kan i stigande grad styra sina mobiler och andra apparater med rörelser. Den som använt en iPhone/iPad vet hur man ska stryka över eller knacka på skärmen, och hur man kan vrida och vända på den och därmed påverka funktionaliteten. Istället för att som tidigare behöva lära oss maskinernas sätt, kan vi se fram emot verktyg som följer det vi uppfattar som naturliga, intuitiva rörelser och handgrepp. Än så länge används de här nya funktionerna mest i dataspel men de kommer att sprida sig. Och eftersom de kan väntas förändra själva vår förståelse av vad det innebär att arbeta med datorer (och digitala media) kan man tala om transformative technology. Se t ex Oakland Museum in California Land Grab Exhibit och Uffizierna i Florens.

Idén med den semantiska webben är att alla de data som nu finns lätt tillgängliga på webben också ska kontextualiseras genom att bindas samman i meningsfulla kedjor av relevant information. På det sättet skulle var och en som gör en sökning på t ex turkey slippa att på egen hand skapa reda i vilka träffar som rör landet (Turkiet), kalkonfarmningen, matrecepten eller filmerna. Webben skulle hjälpa användaren att sortera, och varje användare kunna bygga vidare på andras redan nedlagda arbete. När man talar om hur det här ska gå till finns det olika bud på top-down eller bottom-up, och museisektorn tycks vara ett av få områden där bottom-up uppfattas som den bästa lösningen. Trots att den semantiska webben befinner sig i början av sin utveckling kan vi ganska snart få se en brant utveckling på just detta område. Museums are perfect candidates for semantic tools.

Se t ex holländska Rijksmuseums CHIP-project och Aalto University i Helsingfors CultureSampo. Eftersom den semantiska webben är lite knepig att konceptualisera rekommenderas också Richard McManus korta text om The Modigliani Test.

Läs också hela Horizon-rapporten här (pdf).

>> Johanna Berg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikverieämbetet