Kategori: Tillämpningar

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

3D-modeller för taktil tillgänglighet – ett möte med Synskadades Riksförbund

En luciadag, med antydan till snöflingor i luften, köper jag en saffranslängd på bageriet Brödboden i Visby, brygger kaffe och radar upp ett halvårs produktion av taktila 3D-modeller på tre stora bord nere i Studion på Riksantikvarieämbetet. Klockan tio över nio har sju personer och två ledarhundar från Synskadades Riksförbund i Visby anlänt. Nu skall vi testa vilken betydelse 3D-modeller i olika material och utföranden, med och utan ljud, har för den taktila tillgängligheten ur ett synskadeperspektiv. Testmodellerna är framför allt baserade på skanningar som gjorts av hällristningarna vid Nämforsen. Här finns hela skalan – från en helt autentisk kopia, ristad med stenverktyg i ett 14 kilos stenblock av gråvacka från Nämforsen, till 3D-printade plastmodeller.

Kopia av hällristning från Nämforsen i 100% skala, ristad för hand med stenverktyg, tillsammans med en 3D-utskrift i plast av samma ristning i 50% skala. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

På hällristningarna vid Nämforsen finns både älgar och älghuvudstavar. Som jämförelse finns därför också Alundaälgen, som kan ha varit själva huvudet på en älghuvudstav, med som 3D-print (baserad på en skanning gjord hos Historiska museet); både i full skala och förminskad till hälften.

3D-modeller av Alundaälgen: 100% skala i CJP fullfärgskomposit, slipad och ytbehandlad med billack, samt 50% skala i samma material utan ytbehandling och i vit SLA-plast med 0,05 mm lagertjocklek, ingen ytbehandling. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Fullskaleälgen är printad i ett tungt, stenliknande kompositmaterial, som har mattlackerats på Västerhejde Bilskador AB för att simulera originalets polerade stenyta. Halvskaleälgarna är tillverkade dels i samma kompositmaterial utan lackering, med lätt skrovlig yta, dels i högupplöst plast med en jämn yta som liknar polerad sten. Den släta miniälgen blir testvinnaren. Den ligger bra i handen, och det går lätt att skapa sig en bild av originalet. Den är också lätt för guiden att hantera vid en visning, tål att tappas i golvet, och är inte jättedyr att ersätta.

3D-modell i 50% skala av Alundälgen, utskriven i vit SLA-plast. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Någonstans i Småland håller samtidigt en kopia i skala 1:1 av Alundaälgen att huggas för hand i sten – med en 3D-utskrift som förlaga. Lillälgen i plast, som enkelt ger helhetsbilden av formen, tillsammans med storälgen i sten som ger en känsla för originalmaterialet och originalstorleken, kommer att bli den optimala kombinationen för en taktilt tillgänglig Alundaälg. Storälgen i lackad gipskomposit har jag lust att ta hem och använda som julljusstake.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Hällristningar är svårtolkade, även för seende. Utan imålning och utan de rätta ljusförhållandena går de grunda ristningarna ofta inte att urskilja varken med synens eller känselns hjälp. Därför har jag som komplement till kopior och 3D-modeller av hällristningar i autentisk form också låtit tillverka 3D-utskrifter som taktilt förstärker hällristningarnas former och konturer. Dels genom förstärkt djup och raka kanter, dels genom modeller i halv skala av enbart konturerna i 3D, som medger att man känner runt figuren. Att skriva ut i två färger; i den gul/svarta kombination som är lättast att uppfatta för de flesta synskadade med synrester, visade sig bara funka sådär. Det hade varit bättre att skriva ut i gul plast, med förstärkt djup i själva ristningen, och måla i ristningen med svart färg i stället. Den svarta plasttråden som använts för utskrift ligger ömsom nersänkt, ömsom upphöjd, och ibland jäms med den gula plasten. Detta leder till att motivet i sin helhet inte blir kännbart.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ett älghuvud”, konstaterar en av testdeltagarna direkt, efter att ha känt runt formen på den 3-dimensionella hällristningens älghuvudstav. Huruvida de upprättstående strecken på båtristningar representerar besättningen eller konstruktionsdetaljer i själva båten, det kan diskuteras utan slutgiltigt svar bland både seende och blinda. Men plastmodellen som gör strecken kännbara, gör tolkningsförslagen tillgängliga även för den som inte kan se dem. Hällristningar kan vara stora, och svåra att ta in som helhet enbart med känselns hjälp om man inte ser eller på förhand känner till de starkt stiliserade motivens form. Modeller i halv skala eller mindre, med förstärkt djup i ristningen eller enbart som modeller av själva ristningen, ger snabbt en kännbar helhetsbild av motivet. En förminskad kopia i sten ger dessutom känslan för själva materialet. Bägge behövs, och kompletterar varandra – både det autentiska materialet och den förtydligande 3D-modellen. Inte enbart för synskadade, utan också för att ge seende en extra dimension av förståelse.

3D-utskrifter i halvmjuk, tålig flexiplast, som gör hällristningarnas konturer kännbara. 50% skala gör det lätt att skapa sig en taktil helhetsbild av motiven. Modellerna är också enkla för guider och pedagoger att hantera vid visningar ute vid originalristningarna. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Till vänster: En 3D-modell i 100% skala av en hällristning från Nämforsen, utskriven i CJP fullfärgskomposit. Till höger: En handhuggen kopia i 50% skala av samma hällristning i äkta sten (diabas). Bägge förmedlar taktil information om hällristningen – men utifrån olika aspekter. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

Det snackas så mycket. Det finns så många autenticitetsfanatiker bland människor som jobbar med levande historia och hantverk. Där förståelsen saknas för att 3D-modeller är ett redskap bland alla andra, i sin egen rätt och med sina egna goda tillämpningar, och inget konstgjort i-stället-för för kopior i autentiska material och tekniker. 3D-teknik är ingen metod för att printa ut ”kopior” av föremål. Det som kommer ut ur printern är representationer av originalföremålens ytterformer. Varken mer eller mindre. Kopior är någonting helt annat. 3D-modeller är däremot de perfekta prototyperna för tillverkning av kopior i autentiska material – vare sig det handlar om vaxmodeller för gjutning i förlorad form, eller en mät- och hanterbar prototyp för en kopia av Alundaälgen huggen i sten.

Kopiering av Alundaälgen med en 3D-modell (underst) som förlaga. Foto: Rudolf Germeroth CC-BY, som också tillverkar kopian av Alundaälgen

Med på bordet finns också Museum in a Box, med 3D-modeller som ljudsatts via RFID-chips och kan berätta sina egna historier då de ställs på ljudboxen. Bra eller dåligt? I vilka sammanhang och för vilka målgrupper? Diskussionerna har gått runt några varv på kontoret, och ett försök att introducera Museum in a Box på ett demensboende gav inget resultat. Men i fallet personer med nedsatt syn, visar det sig helt klart finnas en poäng med att via ljud tillföra ytterligare en dimension till modellerna. Där är det den talade informationen kopplad till modellen, som skapar mervärdet av Museum in a Box. Att både ljudkvalitén och modellerna är enkla har i det här fallet ingen betydelse. Testgruppen, med varierande grader av synnedsättning, är helt överens om att Museum in a Box är ett användbart verktyg. Inte ute i utställningar, där lösa modeller lätt försvinner, utan för specialvisningar och pedagogisk verksamhet med mindre grupper.

Museum in a Box med ljudsatt modell av hällristningar från Nämforsen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
3D-modeller av hällristningar från Nämforsen för användning med Museum in a Box. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Vi diskuterar medeltida träskulpturer från kyrkor, och det faktum att Gotlands museum har en stor samling sådana bakom glas – helt omöjliga att förstå taktilt för den som inte kan se dem. Att enbart få dem återberättade för sig, kan inte återge deras speciella, strama formspråk, helgonens olika attribut och veckrika klädnader, den tidigmedeltida upprättstående Kristus på korset med raka armar och kungakrona, jämfört med senmedeltidens plågade, förvridna gestalt som hänger ner från de fastspikade armarna med törnekronan på sned. Det borde finnas 3D-modeller utanför montrarna, konstaterar testgruppen. Och där fick jag svaret på någonting jag funderat på länge, och som ingen museipersonal jag träffat kunnat svara på – om det är någon mening med att ha modeller utanför montrarna eller inte.

Medeltida träskulpturer på Gotlands museum. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Samtalet går vidare kring de gotländska medeltidskyrkorna; de som är en så viktig del av det gotländska landskapet och identiteten. Med vackra takvalv och andra arkitekturdetaljer som jag själv gillar att fotografera. Hur kan man göra sådant taktilt tillgängligt i modellform? En av deltagarna kommer från Gerum. Hon har sin hembys kyrka som keramikmodell hemma. Jag får kontaktuppgifterna till keramikern. Att tillgängliggöra taktilt handlar inte enbart om exakta skanningar och print med precision på tiondels millimetern. Ibland behövs den konstnärliga och hantverksmässiga aspekten också, för att återge det som människor har skapat. Mötet avslutas i lagom tid för att jag skall hinna se luciatågets sista tomteluva lättad försvinna runt hörnet.

Sanda kyrka, Gotland Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Gipsmodeller – 1800-talets 3D för bildning, stil och tillgänglighet

Bakgrund

Som en del i mitt arbete med att framställa en god praxis för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller, gjorde jag tillsammans med min kollega Staffan Cederborg en studieresa till London i juni 2018 för att undersöka hur ett urval museer där har jobbat med 3D-modeller som resurs i publik verksamhet. Vi besökte också företaget Museum in a Box, som framställer ljudsatta 3D-modeller av bland annat museiföremål för användning i grundskolan. Ett av de museer jag besökte var Victoria&Albert Museum, som sedan 1852 samlat och visat exempel på konsthantverk och formgivning. Bland utställningarna som visar 5000 år av mänskligt skapande finns också 1800-talets motsvarighet till 3D-modeller representerade, i form två stora hallar med gipsavgjutningar av Europas historiska monument och arkitektur.

Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum
Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Victoria&Albert Museum

Om man befinner sig i London, och vill se 3D-modeller i skala 1:1, så är Victoria&Albert Museum den bästa platsen att göra det på. Redan i mitten av 1800-talet låg The South Kensington Museum (som museet hette fram till 1899) i framkant när det gällde att samla och visa dåtidens 3D-modeller – i form av gipsavgjutningar i full skala av skulpturer och arkitektur. Den kompletta utställda samlingen av gipsavgjutningar på Victoria&Albert Museum är unik – inte enbart som ett dokument över den viktorianska tidens stilideal och utställningsteknik, utan också som exempel på en intakt samling av gipsavgjutningar som inte förstörts eller splittrats när gipsmodeller under 1900-talet alltmer började betraktas som värdelösa substitut för originalföremål.

Gipsmodeller för bildning och stil

Gipsavgjutningar av originalskulpturer i andra material har förekommit ända sedan antiken. Gips är ett billigt material som härdar snabbt, och när väl själva gjutformen är tillverkad kan ett stort antal exakta avgjutningar framställas på kort tid med liten arbetsinsats. Förutom att som rena dekorationer vara billiga alternativ till skulpturer i andra material, har gipsavgjutningar av skulpturer från framför allt antikens Rom och Grekland genom historien ofta använts i undervisningssyfte; som exempel på både god form, god smak och idealisk mänsklig anatomi. Under frenologins glansdagar, vid sekelskiftet 1800, var emellertid gipsmodeller av människoskallar med skiftande topografier som avslöjade själsförmögenheterna på kraniets utsida lika populära som antikens släta mönsterkroppar.

Från 1400-talet och framåt, har privata samlingar av gipsavgjutningar varit vanliga hos både konstnärer, konstskolor, vetenskapsmän, kungligheter och aristokrati. Samlandet av gipsavgjutningar nådde höjden av sin popularitet under senare hälften av 1800-talet, då de också blev betydelsefulla delar av museernas samlingar – för undervisning och forskning, och som ett sätt att enligt tidens ideal skapa de kompletta stilbibliotek som hade varit omöjliga att skapa med enbart originalföremål. Gipsavgjutningar av europeiska konstföremål blev under denna tid också de amerikanska museernas möjlighet att bygga upp samlingar som hade varit ekonomiskt och praktiskt omöjliga med originalföremål.

Den pedagogiska och bildande aspekten av att visa gipsavgjutningar som goda exempel, inte minst för att för att förbättra kvalitén på inhemsk brittisk formgivning, har ända sedan South Kensington Museum/Victoria&Albert Museums öppnande varit uttalad och betydelsefull – med gipsmodellerna som en lärobok skriven i 3D och 1:1. Gipsavgjutningarna, den äldsta från 1857, har kommit till museet dels som gåvor från andra institutioner, dels köpts in från dåtidens många professionella tillverkare. Förutom gipsavgjutningar, finns också så kallade elektrotyper av metallföremål och kopior av målningar.

Detalj av en elektrotyp av ”Paradisets portar” – dörrar från katedralen i Florens.
Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Gipsmodeller för tillgänglighet

Att resa Europa runt på en ”Grand Tour” och beskåda kontinentens konstskatter i original var under 1800-talet åtråvärt, men en praktisk och ekonomisk omöjlighet för de flesta. Henry Cole, den förste chefen för South Kensington Museum, hade en vision om att i form av gipsavgjutningar göra den europeiska konsten tillgänglig för alla, och initierade år 1867 ett samarbete mellan 15 europeiska prinsar för utbyte av gipsavgjutningar mellan de olika ländernas museer. Detta samarbete resulterade i Convention for Promoting Universal Reproductions of Works of Art – en överenskommelse som underlättade den formella processen att utbyta gipsavgjutningar mellan europeiska museer.

År 1873 öppnades de två stora gallerier med gipsavgjutningar som än i dag tillhör de mest besökta delarna av Victoria&Albert Museum:s samlingar. Fortfarande i sin ursprungliga form, med sina ursprungliga gipsavgjutningar, fortsätter de att dra till sig konst- och arkitekturintresserade besökare som beskådar, skissar och ritar av gipsmodellerna. Tillsammans med en ständig ström av skolelever med ritpapper och blyertspennor, som får möta århundraden av europeisk konst i full skala – praktiskt samlad inomhus på ett och samma ställe, med ett lunchrum längre bort i korridoren. Det råder, trots att gravmonumenten inte är ”äkta”, ändå en sakral frid inne i de ljusa hallarna med en takhöjd på 24 meter. Tonen hos besökarna är långt mer dämpad än bland äkta forntida sarkofager och mumier i den röriga egyptiska avdelningen inne på British Museum.

Modellen, förfalskningen och kopian som överlever originalet

Med anledning av att den ena av de två gallerierna med gipsavgjutningar just nu är stängd för renovering av både lokal och avgjutningar, finns det många artiklar om just gipsavgjutningarna och deras historia att läsa på museets egen blogg. Det framgår snabbt att diskussionen om kopiornas eventuella fördärvliga inverkan på originalen och institutionerna som är deras förvaltare fördes med samma argument när Sherlock Holmes och Jack the Ripper åkte hästdroska under gasljusen på dimmiga Londongator som i dag, när 3D-skrivare formar plasttrådar till exakta avbildningar av forntidens hantverk. Det talades då, och det talas nu, om kopior i falska material som tarvliga, vilseledande konkurrenter till det ÄKTA; om utrymmeskrävande och konstgjort skräp som drar uppmärksamhet från originalen – ja, rentav är omoraliska förfalskningar av det ÄKTA.

Gallerierna med gipsavgjutningar är i dag de enda publika gallerier på Victoria&Albert Museum som visar samma föremålssamlingar som när de först öppnades. Det är stort, myllrande och monumentalt, utan någon egentlig systematik, och Trajanuskolonnen står sida vid sida med keltiska kors, en portal från en norsk stavkyrka och Portico de la Gloria från katedralen i Santiago de Compostela. År 1882, i en insändare till The Times, beskriver en uppretad student gallerierna med gipsavgjutningar som: “A gigantic curiosity shop arranged on no comprehensible principle, which can only perplex and irritate the student. The result conveyed to the mind of the ordinary sight-seer must be one of absolute confusion.”

Två sekelskiften har passerat sedan dess, och nu är de viktorianska gipsavgjutningarna i sig antikviteter, med behov av konservering och restaurering; med egna historier som sedan länge lösgjort sig från de originalföremål som lämnade sina avtryck i gjutformarna. Ibland finns inte ens originalföremålen kvar, som den sena 1400-talsreliefen från Lübeck, föreställande Kristus som tvättar apostlarnas fötter, och predikstolen från katedralen i Pisa – färdigställd 1311 av skulptören Giovanni Pisano och förstörd vid en brand 1602. I många fall har originalen, även om de finns kvar på sina ursprungliga platser, förlorat sina detaljer på grund av miljöpåverkan och hårdhänta restaureringar under 1900-talet. Vill man studera Trajanuskolonnens ornamentik i detalj, så gör man det numera bättre på gipsavgjutningen i London är på originalet i Rom. Över 150 år av slitage och luftföroreningar sedan avgjutningen gjordes har frätt hårt på originalets detaljer. Dessutom är avgjutningen av den drygt 30 meter höga kolonnen praktiskt delad på mitten, så att detaljer som annars inte vore synliga från marken kan urskiljas. På Trajanus tid, i den nya tideräknings första århundrade, låg kolonnen mellan två bibliotek från vilkas övre våningar de övre delarna av kolonnen kunde ses på nära håll.

Trajanuskolonnen och andra gipsmodeller under restaurering på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Medan renovering och konservering pågår i det västra gipsgalleriet, skapar sommarljuset som faller in genom fönstren på det östra gipsgalleriet en tempelliknande känsla. Den jovialiske guiden kallar Michelangelos David för ”A marvellous chap”, och berättar rutinerat för ännu en turistgrupp om det fikonlöv i gips som gjorde den drygt 5 meter höga och anatomiskt korrekta gipsskulpturen anständig vid drottning Victorias och andra kungligheters besök, i den tid då det sägs att inte ens pianon fick ha ben.

Gipsmodell av Michelangelos David på Victoria&Albert Museum, London.
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Nu har fikonlövet fått sitt eget kuriosakabinett i sockeln på skulpturen, och David själv fått sitt innandöme grundligt granskat via CT-skanning.

Davids fikonlöv
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

3D-modeller som gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart

Mannen som suttit ihopkrupen framför en avgjutning av den monumentala portalen från katedralen i Bologna (nära, på ett sätt som aldrig varit möjligt vid originalet) med ritbräda och kritor lika länge som jag själv smugit runt med kameran och närgånget fångat ansiktsdragen hos italienska renässansmonument och medeltidsskulpturer (på ett sätt som inte heller varit möjligt på plats i Pisa och Milano), stoppar ner papperet i sin stora portfölj, viker ihop fällstolen och går. Samtidigt som ännu en skolklass med färgglada små ryggsäckar tillsammans med ytterligare en gruppresa med gula kepsar försiktigt kommer in i hallen, stannar till och vördnadsfullt spanar upp mot gipsmonumenten. Ett original är ett original. Men kopior har, i sin egen rätt, sina helt egna funktioner och meningar.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Tillbaka i Visby, samtidigt som jag väljer foton att illustrera mina sammanfattningar av studiebesöken i London med, kommer ett mail från Nämforsens Hällristningsmuseum. De vill skapa 3D-modeller av ristade skifferföremål ur daterade fynd, för att besökare och guider på plats vid Nämforsens svårdaterade hällristningar själva skall kunna jämföra och hitta likheter mellan motiven. Kanske kan 3D-modellerna, som kan hanteras ute i fält på ett sätt som inte är möjligt med originalen, tillsammans med besökarnas tolkningar bidra till nya upptäckter, och nya förslag till dateringar?

3D-modeller demokratiserar det förflutna; gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart, nu som på 1800-talet. Vare sig det handlar om italiensk renässans eller norrländsk stenålder. Efter ett telefonsamtal med Nämforsens Hällristningsmuseum mailar jag min nya kontakt, som har kontakter på Eremitaget i S:t Petersburg; för möjlig tillgång till 3D-skanningar av de älghuvudstavar som det finns ryska fynd av, men som enbart finns avbildade på hällristningar i Sverige. Målet är att kunna göra 3D-utskrifter, som sedan kan användas i guidningar; som ett sätt att låta besökarna påtagligt uppleva det som hällristningarna avbildar. Digitala rådata eller fysiska gjutformar, maila eller telegrafera – 3D-teknik fortsätter att ge tillgång till det som annars inte hade varit tillgängligt. Oberoende av tid och rum. Nu som på 1800-talet.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
3D-modeller printade i plast hos Museum in a Box, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Staden och kapitalet – en webbutställning på Göteborgs Stadsmuseum

Göteborgs Stadsmuseum har under delar av 2014 och 2015 producerat en webbutställning med namnet Staden och kapitalet. Webbutställningen produceras inom ramen för projektet Krona eller klave – två sidor av samma mynt, vilket är ett samarbete mellan Stadsmuseet och forskare inom ekonomisk historia på Göteborgs universitet. I projektet Krona eller klave ingår bland annat att Göteborgs Stadsmuseum ska utföra en fysisk såväl som digital utställning. Projektet har även resulterat i boken ”Krona eller klave”, där resultaten av forskning kring den informella och formella kreditmarknaden i 1800-talets Göteborg presenteras. Forskningen har utförts av Martin Fritz, Lili-Annè Aldman och Per Hallén och projektet finansieras av bidrag från Torsten Söderbergs stiftelse.

Innehåll
Ett fotografi på en karamellförsäljare, en hembiträdesdräkt och en sedel. Tre polletter, en medalj och ett skrivbord. En väska, ett aktiebrev och en interiörbild från ett välbärgat hem. Vad har alla de här sakerna gemensamt?

1800-talets Göteborg är i många avseenden väldigt annorlunda jämfört med det Göteborg vi idag är vana vid. I början av 1800-talet var invånarantalet runt 20 000 personer, för att stiga till ungefär 130 000 hundra år senare. I boken Krona eller klave Göteborgs utveckling från en obetydlig landsortsstad till en expansiv industri- och sjöfartsstad. Bebyggelsen är koncentrerad till området inom Vallgraven, där de rika bygger stora fina hus, medan de fattiga bor i förstäderna Haga och Majorna. Men att bygga hus och starta verksamheter kräver kapital, så hur gjorde man för att låna pengar? Idag är banker av olika slag det givna svaret, men så har inte alltid varit fallet. Behovet av tillgängligt kapital drev på utvecklingen av en självständig göteborgsk kapitalmarknad, och forskningen visar att det fanns en förvånansvärt stor och under hela 1800-talet ökande informell kreditgivning. Med det menas informella kreditgivare, som handelsmän, producenter eller privatpersoner.

Göteborgs historia är knappast något som låter sig enkelt beskrivas i korta blogginlägg, och det är också en utmaning att göra en webbutställning som med sina begränsade utrymmen ska få med viktiga nedslag. Avgränsningen är knepig och det är givet att många perspektiv får stryka på foten. Till vår webbutställning, som fått det göteborgsvitsiga men mycket lämpliga namnet Staden och kapitalet, har vi valt att rikta oss mot en ung målgrupp. Tanken är att målgruppen inte tidigare är särskilt bekant med Göteborgs kredithistoria, kanske inte med Göteborgs historia överhuvudtaget. Däremot passar mediet webbutställning för en yngre publik, och den är dessutom optimerad för att visas på en surfplatta, ett verktyg som barn och ungdomar ofta hanterar själva.

Tekniken
Webbutställningen består av en webbapplikation, skapad av Magnus Johansson, digitaliseringskoordinator på Statens museer för världskultur (SMVK) tillsammans med webbutvecklare Wilhelm Lagercrantz. Applikationen skapades till Etnografiska museets utställning Magasinet – en etnografisk skattkammare och har sedan även använts till utställningen om Egypten på Medelhavsmuseet. Magnus och Wilhelm skrev även ett gästbloggsinlägg 2013 om just Magasinet, som ni finner på http://www.ksamsok.se/2013/03/06/gastblogg-webbapp-for-magasinet-en-etnografisk-skattkammare/.

De tekniska detaljerna beskrivs förstås bäst av skaparna av applikationen, men här följer en sammanfattning gjord av en lekman. Göteborgs Stadsmuseum (GSM) använder sig av föremålsdatabasen Carlotta, samma databassystem som bland andra SMVK använder. Förenklat innebär det att applikationen använder informationen som vi har fört in i vår databas Carlotta, med K-samsök som mellanhand. Bilderna som visas är även de samma som i Carlotta, och de plockas direkt därifrån. I dessa tider när alla kostnads- och tidsbesparingar välkomnas är det en fördel att kunna använda information som redan finns inmatad, istället för att skriva en ny text till varje föremål i en utställning.

Vi upptäckte att det här förfarandet dock ställer vissa krav på föremålsregistreringen, som vi tyvärr inte alltid uppfyller. Eftersom Carlotta är ett sådant flexibelt system, som ju är en av Carlottas stora fördelar, innebär det att mycket ansvar hamnar hos den enskilda registratorn. Vissa poster i webbutställningen ger därför mycket knapphändig information, men det fina är att vi när som helst kan gå in i föremålsposten i Carlotta för att göra uppdateringar som sedan skördas varje vecka till K-samsök och webbapplikationen. Det är alltså även möjligt att bygga ut webbutställningen allt eftersom genom arbete i Carlotta, och den är därför mindre statisk än en fysisk utställning.

I och med webbutställningen har nya register och fält skapats i Carlotta. Vi hade redan ett för utställningar, men detta har kompletterats med del av utställning och monterdel, som ger de olika nivåerna i webbapplikationen. Som startbild har vi valt ett utsnitt av Ludvig Simons karta över Göteborg från 1888, se bild. På den har sedan fem siffror placerats ut, på de punkter som vi ville fokusera på. Nummer ett är placerad på Kungstorget och har temat banker. Nummer två är placerad på Lilla torget och handlar om handelshus. Nummer tre hittar du på Gustav Adolfs torg och är centrerat kring torg och handel. Nummer fyra är utsatt på Ostindiska huset, som är huset som inhyser Göteborgs Stadsmuseum. Här visas mynt och medaljer från museets samling. Slutligen finns nummer fem vid Stora Bommen och handlar om människorna i staden. Under dessa teman finner man sedan föremål ur museets samling som vi har valt att visa, se bild.

Utmaningar
Vi har många gånger rivit vårt hår i processen som det har inneburit att skapa en webbutställning. Frustrationen har legat i att försöka förstå det för oss främmande språket kodning, som är något vi som har producerat utställningen inte har arbetat med på det sättet tidigare. Detta kan kanske bäst illustreras av att undertecknad lyckades ta bort allt innehåll i webbutställningen, samma dag som den skulle visas upp för första gången i ett sammanhang med externa personer, eftersom sambandet mellan ett dataelement och K-samsöks skördning inte var känd för mig. Med hjälp av Magnus och K-samsök löste det sig, men det var inte några roliga timmar när vi inte förstod exakt vad som hade hänt och hur det skulle lösas.

Användandet av webbapplikationen innebär också nya frågeställningar till oss som museipersonal. Utställningen har skapats inom enheten för Samlingar, just på grund av dess nära koppling till Carlotta som är ett av samlingsenhetens dagliga verktyg, men organisatoriskt brukar enheten för utställningar och kommunikation vara inblandade. Vart ska en webbutställning insorteras?

Framtiden
Vad följer härnäst? Ska Göteborgs Stadsmuseum våga sig på att göra ytterligare webbutställningar? Givetvis! Vi har fått blodad tand. Trots tekniska klurigheter, som oftast beror på den mänskliga faktorn och inte på själva webbapplikationen, vinner webbutställningsmediet med sina möjligheter att nå ut till nya målgrupper, att kunna göra utställningar trots att det fysiska rummet är upptaget av annat och att det är ett relativt enkelt och säkert sätt att ställa ut föremål och arkivhandlingar som annars kan anses vara för stora eller för sköra. Webbapplikationen öppnar även för nya möjligheter när det gäller museiöverskridande samarbete – eftersom applikationen är kopplad till K-samsök kan utställningar göras med alla poster som existerar där. En helt ny värld öppnar sig.

Utsnitt ur Ludvig Simons karta över Göteborg 1888.
Utsnitt ur Ludvig Simons karta över Göteborg 1888.
Exempelbild från monterdelen Banker. Här syns sedlar, en interiörbild, en väska för bankbud och två checkstämplingsmaskiner. I bakgrunden ses en bild på Kungstorget från 1800-talet.
Exempelbild från monterdelen Banker. Här syns sedlar, en interiörbild, en väska för bankbud och två checkstämplingsmaskiner. I bakgrunden ses en bild på Kungstorget från 1800-talet.

>> Ida Rådegård och Pernilla Karlsson, Göteborgs Stadsmuseum

Gästblogg: K-samsök, Platsr och elevarbeten på Vara folkhögskola

Folkhögskolor driver som bekant en massa olika kurser men ”allmän kurs” finns på de flesta (alla?) ställen och skall ge högskolebehörighet. Där går elever utan gymnasiebehörighet, en grupp som vi normalt inte når så bra.

På Vara folkhögskola har man nu under våren i denna Allmänna kurs haft en fördjupning kring Sveriges historia efter 1810. Eleverna delades in grupper och tilldelades ämnen – utbildning, kvinnohistoria, arbete och social ställning, mode-kultur, kommunikationer, teknik och folkrörelsernas framväxt – med preciserade underrubriker. Eleverna har sedan med handledning av lärare fått fördjupa sig tämligen fritt inom ämnets ram. Inga särskilda krav ställdes på hur redovisningarna skulle gå till.
Jag ville undersöka hur en sådan målgrupp skulle kunna använda sig av K-samsök och platsr.se och för att få respons på hur de funkar, vad som kan förbättras osv.

Innan temakursen startade var jag på besök på skolan och demonstrerade K-samsök och Kringla, vi gjorde sökningar efter elevers och lärares förslag, tittade på hur man kunde använda Platsr som redovisningsform. Några personer från hembygdsföreningen var också närvarande vid denna genomgång.

Eleverna satte igång med sina fördjupningsarbete och arbetade med dem i fem veckor.
Efter redovisningarna träffade jag några av eleverna och lärarna för att få reda på hur de tyckte att tjänsterna var.
De flesta grupper hade försökt använda Västarvets sökgränssnitt som söker ner i K-samsök för att få fram information och bilder men utifrån de ämnen de fått tyckte de inte att de hittat så mycket användbart. Någon hade hittat fina tågbilder men var besviken på urvalet av gamla bilar. Jag frågade om de hade försökt med olika sökord t ex industri och sedan med fabrik eftersom det är svårt att veta hur objekten är registrerade. De sade de att de hade. Så till fördjupningsarbetet i historia hade de inte fått ut så mycket ur K-samsök.

Däremot hade många grottat ner sig i mer privata sökningar, kring platser eller släktingar. De tyckte att de var relativt enkelt att hitta föremål men skulle man leta efter personer så hittade man mest – föremål. Eleverna var lite irriterade över att när de sökte personer hittade de mest fotografer och det var inte detta de ville ha. Här krävde eleverna större precision i sökfunktionen. Här kommer utvecklingen av protokollet väl till pass där man kan beskriva roller tydligare.
Det var också bra att söka utifrån geografi var det allmänna omdömet.

Ingen av elevgrupperna hade utnyttjat platsr.se. Det hade däremot några personer från hembygdsföreningen där platsr.se väckte entusiasm.

>> Per Lekholm jobbar med digitaliserings- och IT-frågor på Västarvet

Gästblogg: Världskulturmuseernas nya webb och söktjänst


Kinesiska gravfiguriner av lergods från Tang-dynastin (618-906 e.Kr.), föreställande besökare med sannolik hemvist i Väst-, Central och Sydasien. Foto: Karl Zetterström

Nu har vi samlat alla fyra Världskulturmuseernas* utbud på en plats. Den nya webben (www.varldskulturmuseerna.se) har varit tillgänglig på svenska sedan den 7 mars, men kommer fortsatt att vara under uppbyggnad den närmaste månaden. Under tiden vill vi gärna ha feedback för att göra webben så bra som möjligt. Därefter görs den engelska versionen.

Vi vill att den nya webben ska förmedla det lustfyllda, spännande och intressanta i museiupplevelsen och vad museerna har att erbjuda. Vi har därför lagt stor vikt vid det visuella uttrycket.

Den nya webben är också plattform för vår kommande satsning på digital och social media där vi tagit de första stegen på Världskulturmuseet. Designkonceptet är gjort av Cordovan Communication i Göteborg. Strategi, interaktionsdesign, mobilutveckling samt utveckling i publiceringsverktyget EPiServer är utförd av NetRelations i Göteborg.

Som nämnts i tidigare bloggpost är det i den nya webben också möjligt att söka i Världskulturmuseernas hela föremålssamling. Tack vare K-samsök har detta varit möjligt sedan 2009 genom andra samsökningstjänster men alltså inte från vår egen sajt. Det var självklart att vi skulle använda en lösning som gick mot K-samsök även om det hade varit möjligt att göra ett gränssnitt mot endast de fyra museernas Carlotta-databaser.  Fördelarna med K-samsök är givetvis att man har möjlighet att utnyttja många fler källor och att man kan samverka kring och dra nytta av gemensamma lösningar.

Katana som finns på Östasiatiska msueet

Det fanns också en tidig ambition att gå in i det samarbete och använda den gemensamma lösning som t.ex. Västarvet, Tekniska museet och Östergötlands museum  använder. I slutändan fick vi på grund av tidsbrist med hjälp av Netrelations mycket snabbt ta fram en enklare och ”råare” lösning som vi räknar med ska förbättras och utvecklas längre fram i samverkan med andra k-samsöksanvändare.

Men trots enkelheten finns det sökmöjligheter för användaren som i nuläget vad jag vet inte finns i andra k-samsöktjänster. Vi är själva väldigt nöjda med möjligheten att kunna kryssa i ”Något av orden” i sökningar.  Ett användarexempel är när man vill söka på ett land med flera olika benämningar, t.ex. ”Zimbabwe Rhodesia”. Med tanke på att Medelhavsmuseets föremålsinformation är på engelska är det bra att kunna kombinera svenska och engelska sökord (exempelvis ”elfenben* ivory”).

>> Magnus Johansson är digitaliseringskoordinator vid Världskulturmuseerna

* I Statens museer för världskultur ingår Etnografiska museet, Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Världskulturmuseet.

Statens museer för världskultur samsöker med K-samsök

Statens museer för världskultur (SMVK) har nyligen lanserat nya webbplatser för de museer som ingår i myndigheten*. För att samsöka i de olika museernas databaser använder de K-samsök för sök och presentation av sökträffar. När du sedan klickar på en sökträff så öppnas själva objektet upp i ett gränssnitt som hämtar data direkt från respektive Carlotta-databas (exempel).

Klicka här för fler exempel på e-tjänster som använder K-samsök.

>>Johan Carlström – systemförvaltare för K-samsök

* I Statens museer för världskultur ingår Etnografiska museet, Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Världskulturmuseet.

Relevansrankning

I det nya Solr-indexet har vi nu viktat upp vissa parametrar. Vid fritextsökningar är det därmed viktigare med träffar i exempelvis ItemLabel än i beskrivande text. Viktningen drabbar Kringla och alla andra applikationer. Så här ser vår viktning ut just nu:

  • ItemLabel 10
  • ItemTitle 9
  • ItemClass/ItemClassName 8
  • ItemKeyword 6
  • Thumbnailexists 5
  • plats-parametrar (countyName, provinceName osv) 4

Börje Lewin
IT-arkitekt för K-samsök

Enkel glädje blir dubbelriktad glädje i vinterSol(r)

Nu är Solr-indexet implementerat i K-samsök. Databasbytet från Oracle till Postgres är också snart en realitet, vi har testat klart och ska bara ha en del pusselbitar på plats. Se tidigare inlägg för mer information om Solr och Postgres.

Den nya versionen av K-samsök som nu ligger ute har även en annan riktigt bra finess – en ny API-metod som heter getRelations. Den metoden kan användas av applikationer för att lista relationerna för ett objekt. Finessen är att det inte bara är de egna RDF-relationerna hos objektet som listas, utan även relationer från andra objekt. Det innebär att vi har dubbelriktat alla relationer! Vi döper då om många av dem också, inversen till hasPart är t ex isPartOf.

Exempel

Kolla på följande KMB-objekt:
http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/rdf/16001000237784

Objektet har följande relation i RDF-datat:
ns5:visualizes rdf:resource=”http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/10051700150001″/

Om man tittar på det utpekade FMIS-objektet:
http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/10051700150001
så ser man inte någon relation alls.

Men Kringla (och andra app:ar) kan hitta relationer för detta FMIS-objekt med hjälp av följande anrop:
http://kulturarvsdata.se/ksamsok/api?method=getRelations&relation=all&objectId=raa/fmi/10051700150001&maxCount=1000&x-api=test

I svaret ser man:

<relation type=”isVisualizedBy” source=”deduced”>http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/16001000237784</relation>

Det här är ett viktigt semantiskt steg för K-samsök. Implementationen av min design har Niklas Eklund på Mogul gjort. Som vanligt gör han allt snabbare och bättre än jag kan föreställa mig. Han är helt otrolig!

Börje Lewin, IT-arkitekt för K-samsök