Kategori: Tips

Fredagstips: Klara sig i kristider

Plansch med modeller av olika djur. Vänersborgs museum, CC BY.

Hur agerar museer och kulturarvsinstitutioner under den pågående coronapandemin? Många lyfter fram sina digitala resurser och testar nya sätt att tillgängliggöra sina samlingar och sin kunskap. Varje fredag hittar du här uppteckningar och tips om spännande, inspirerande format som institutioner har tagit fram för att nå sin publik även i den här krisen. Aktiviteter som använder sig av digitala medier och plattformar kommer uppmärksammas, för att upptäcka nya vägar att utveckla verksamheten och att stödja olika målgrupper.

1. Ett lekfullt sätt att engagera publiken med kulturarv 

Animal Crossing är ett videospel var användarna kan interagerar online i en virtuell värld. Spelarna agerar som djur och kan till exempel samlar och odla frukt, dekorerar sitt hus eller besöker det lokala museet. Hur kan digitalt kulturarv bidra till att berika virtuella världar som den här? The Getty museum har till exempel skapat en Art Generator som underlättar att dekorerar användarnas områden eller skapa egna utställningar med deras samlingar. The Monterey Bay Aquarium livestreamar djurmatning i spelet och ICOM har annonserat att det ska finnas ett evenemang på Animal Crossing om den internationella museidagen den 18 maj. 

2. Ta besökare till ditt museum även om det är stängt

Många projekt kan inte genomförs som planerat just nu. Det är också vad minnesplatsen av koncentrationslägret KZ Dachau upplevde. De ville lansera en ny AR-app för elever så att de kan upptäcka på plats hur lägret såg ut den 29 april 1945, Dachaus befrielse. På grund av de förändrade förutsättningarna har de publicerat nu en “virtuell rundvandring”, tillsammans en offentlig tysk TV-kanal. Den webbaserade tjänsten ackompanjeras av en poddserie om befrielsen

3. Hur upplever barn sin vardag?

Hur ska vi minnas vår vardag i framtiden? Och vilka källor och perspektiv ska framtidens forskarna ha tillgång till? Nu har Nordiska museet och UR börjat en insamling av skolbarnens berättelser om deras vardagsliv som ska ge kunskap om och uppmärksamma barns historia. Projektet “Mitt liv” ska bland annat hjälpa till att ha diversa perspektiv i minnen av forntiden. I 1942 gjorde museet och skolradion en likadan insamling med 1742 skolbarn som bidrog med berättelser kring deras hem.

4. Informellt och internationellt utbyte

Även om det finns möjligheter att hålla kontakt till kollegor och arberskamerader genom digitala sätt som videokonferenser – många saknar det informella samtalet vid kaffemaskinen. Ett globalt evenemang försöker nu att ge oss tillfället att träffas informellt: Den globala “Drinking about museums”-serien ska äga rum den 30 mars, i varje tidszon kl. 5 på eftermiddagen. Formatet är att man ska träffas som man brukar göra det på ett konferensfika: Att träffa kollegor och lära känna nya bekanta med en kopp kaffe och prata spontant om ämnen som man jobbar med eller som känns relevanta och intressanta. Ett evenemang ska också äga rum i Sverige; all information kommer att finnas här.

5. Videomöten och mental hälsan

Apropå videomöten: Det är kanske inte bara vi som känner sig ganska utmattade efter en arbetsvecka i coronatider. Det ökande antalet av videomöten är en grund för vår mattighet, sammanfattar BBC Worklife i den här artikeln: “Our minds are together when our bodies feel we’re not. That dissonance, which causes people to have conflicting feelings, is exhausting. You cannot relax into the conversation naturally”, säger Gianpiero Petriglieri, associate professor på högskolan Insead.

Och till sist lite underhållning: Yorkshire Museum har kallat till ett ”curator battle” på Twitter om museernas #creepiestobject. Ni kan läsa en sammanfattning med några guldkorn här – och ett objekt från Kulturen i Lund som finns i K-samsök var också med!

Fredagstips: Dela kunskap och samlingar

Frukostdags. Hanna Pauli, 1887. Nationalmuseum, PDM.

Hur agerar museer och kulturarvsinstitutioner under den pågående coronapandemin? Många lyfter fram sina digitala resurser och testar nya sätt att tillgängliggöra sina samlingar och sin kunskap. Varje fredag hittar du här uppteckningar och tips om spännande, inspirerande format som institutioner har tagit fram för att nå sin publik även i den här krisen. Aktiviteter som använder sig av digitala medier och plattformar kommer uppmärksammas, för att upptäcka nya vägar att utveckla verksamheten och att stödja olika målgrupper.

1. Vilka kompetenser har ni att dela?

Kulturarvsinstitutioner har en nästan oändlig kunskapskälla: Medarbetarna. De känner inte bara samlingarna, men har också kompetenser i så många andra områden som kan vara intressant för publiken. Ett exempel är Tekniska museet som erbjuder online-kurser för elever som vill lära sig att programmera ett spel. Västmanlans läns museum delar “Husmoderns karantäntips” på Instagram, var de delar historiskt kunskap på modern sätt, till exempel lunggymnastik från 1920-talet. Tänk på alla andra medarbetare som kanske kan erbjuda nya perspektiv och dela sina kunskaper, som till exempel trädgårdsmästare i friluftsmuseer. 

2. Digitala lärresurser

Hur kan kulturarvsinstitutioner nå ut till skolor och lärare med sina resurser? Riksantikvarieämbetet genomför nu en serie webbinarier för pedagoger på arkiv, museer och världsarv som skapar digitala lärresurser för skolan. Här finns dokumentation från redan genomförda webbinarier och tidpunkt för kommande som ska handla om videoproduktion med enkla medel. Kolla Facebook-gruppen “För museer” för uppdateringar eller hör av er till Lars Lundqvist om ni är intresserade av att delta!

3. Lek med kulturarv

I digitala samlingar finns så mycket som man kan också använda hemma! Finna, den finska kulturarvsaggregatorn, har till exempel sammanställt kulturskatter som du kan njuta av virtuellt, bland annat digitaliserade brädspel. Vad har ni i era samlingar som man kan kanske skriva ut eller använda på andra sätt hemma?

4. Hur kan vi få en översikt?

Just nu är det många kulturarvsinstitutioner som skapar digitala resurser, till exempel virtuella visningar i utställningar eller videomaterial för sociala medier. Det kan bli svårt att få en översikt över allt som finns. Göteborgs Stads museer har tagit fram ett format för sina museer som de kallar “Digiseum” där de samlar digitala resurser för sina besökare online. Här är exemplet för Göteborgs Stadsmuseum. För en internationell översikt (och inspirationsmöjlighet) kan jag tipsa om det tyska Goethe-Institut: De har lanserat Kulturama, en sida var institutioner, konstnärer och andra kan publicera vilka erbjudanden och upplevelser man kan delta i live eller on-demand. Man kan också själv anmäla eller söka efter evenemang i sitt område. 

5. Slappna av med kulturarv

Sista tipset för i dag är ett format som delar kunskap om digitala samlingar på ett väldigt avslappnande sätt: Övningar kring meditation eller “mindfulness” finns såväl på Nationalmuseums Instagram-konto som på Manchester Art Gallery.

Har ni flera tips? Kommentera gärna!

Fredagstips: Inspiration att nå ut med kulturarv nu!

Kooperativa förbundet, kontor med personal. ArkDes, Public Domain.

Hur agerar museer och kulturarvsinstitutioner under den pågående coronapandemin? Många lyfter fram sina digitala resurser och testar nya sätt att tillgängliggöra sina samlingar och sin kunskap. Varje fredag hittar du nu tips på spännande, inspirerande format som institutioner har tagit fram för att nå sin publik även i den här krisen. Aktiviteter som använder sig av digitala medier och plattformar kommer uppmärksammas, för att upptäcka nya vägar att utveckla verksamheten och att stödja olika målgrupper.

1. Dokumentera vardagsupplevelser – Hur coronaviruset påverkar vårt liv

Flera museer i världen har börjat att bjuda in sin publik att dela sina berättelser och bevara dem för framtiden. Det finns några som använder digitala plattformar som till exempel minnen.se där Nordiska museet har en insamlingskampanj. Fler än 1 200 minnen har redan insamlats. Andra institutioner väljer kanaler som lokala eller regionala tidningar för att lyfta fram möjligheten att dela sina berättelser med museet.

2. Vaktmästaren tar över

Många museer har stängt sina fysiska lokaler, men försöker att nå sin publik ändå, till exempel via sociala medier. The National Cowboy Museum i Oklahoma City har skapat en underhållande kampanj kring Tim, museets vaktmästare och den enda personen som är kvar i byggnaden.

3. Kommunikation på webbsidan – stängt men öppet?

Hur kan man informera publiken om att museet är stängt och samtidigt lyfta fram existerande material? The Met i New York och Statens Museum for Kunst har uppdaterat sina webbsidor med fokus på hur publiken kan ändå utnyttja deras digitala samlingar och resurser. Man behöver inte alltid skapa nytt material, det fungerar också att återaktivera befintligt material.

4. Digitala lärresurser

Många elever får distansundervisning nu, och museer kan ta tillfället i akt att stödja lärarna och föräldrarna med digital tillgång till lärresurser. The Smithsonian har skapat en “Learning Activities Choice Board” som sammanfattar deras resurser för barn och ungdomar och tydligt anger vilken teknik man behöver för att använda respektive material.

5. Kulturstreaming

Live-streaming används just nu av många institutioner för guidade visningar i utställningar eller för att ge en bakom-kulisserna-inblick i samlingarna. The New York Times har sammanställt en internationell överblick över kulturinstitutioner. Även i Sverige har många museer satsat på livesända visningar, till exempel Nordiska akvarellmuseet, Sjöhistoriska museet och Moderna Museet.

Har ni flera tips? Kommentera gärna!

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Rengöring – vad är smuts och vad är patina på sten?

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.
Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Sten åldras, utseendet och egenskaperna förändras över tid. Ingen rengöring kan återföra ett material till sina ursprungliga egenskaper. Sten behåller sitt nyligen rengjorda utseende en mycket kort tid. Åldrande och påverkan av väder och vind sätter igång omedelbart.

Vad är rengöring?

Rengöring definieras som borttagandet av ”oönskat” material. Vid rengöring måste man definiera vad man anser är oönskat material och motivera varför detta ska tas bort. Dilemmat vid rengöring är att oftast försvinner inte enbart det ”oönskade” materialet utan även material eller ytor som man vill skall vara kvar. Därför måste man komma överens inför en rengöring om vad det är man vill prioritera eller uppnå.

Hur ser åldrings- eller vittringsprocessen ut?

Åldrandet är en naturlig process då materialförlust inträffar, pålagring byggs upp och andra förändringar sker. Det sker genom 1) materialförlust: ytmaterial eroderar, skarpa kanter och konturer blir mjukare. 2) Lagring: deposition av luftburna partiklar och biokolonisation (påväxt) äger rum. 3) Förändringar: mineralogiska förändringar sker i sten, på ytan på grund av växelvis väta och torka samt på grund av biologisk påväxt.

Vad är nedsmutsning?

Nedsmutsning är en process som kan inkludera deponering av luftburna partiklar på ytan av en sten eller byggnad. Det kan även vara biokolonisation av olika organismer såsom alger, bakterier, svampar och lavar. Typen av nedsmutsning och föroreningar har förändrats över tid, till exempel så var sot vanligare förr. Klimatförändringarna kan komma att påverka vilka olika typer av biologisk påväxt vi kommer att få i framtiden och hur fort denna påväxt kommer att ske.

Vad är patina?

Patina är ”ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.” Graden av önskvärd patina har ofta varierat med olika restaureringsideal och är ibland en fråga om tycke och smak. Patina kan bidra till att vi tycker att äldre byggnader eller monument är vackra. Patina uppstår på grund av mineralogiska förändringar, biologisk påväxt och nedsmutsning. Ibland har patinan en stabiliserande effekt på det underliggande stenmaterialet, att avlägsna detta lager kan ibland medföra att man tar fram ett nytt lager av stenen till ytan, ett lager som är känsligare för vittring.

Det som är viktigt men som ofta är svårt att särskilja är vad som är ett acceptabelt åldrande och vad som är ett accelererat vittrande. För att avgöra detta kan man ta hjälp av en professionell stenkonservator som kan besöka objektet in situ och titta på de särskilda förutsättningarna som objektet har.

Vad orsakar missfärgning?

Missfärgning av en stenyta eller stenfasad beror vanligtvis på grund av en eller flera av dessa orsaker:

  • Biologisk nedsmutsning – alger, svamp, lav och bakterier koloniserar sten. Olika arter föredrar olika levnadsförhållanden.
  • Metaller – i sten kan det finnas naturligt järn eller mangan som blöder eller rostar. Den här processen kan bli ännu mer synlig efter en rengöring. Det kan också vara järndubbar, bronsdetaljer eller koppartak på en byggnad som orsakar missfärgning på fasadstenen.
  • Partiklar – nedfall från bilavgaser, havssalt och andra partiklar som kommer via luften eller regn.

Varför rengöra?

Vilka skäl kan finnas för rengöring? Ofta anges estetiska skäl, att man tycker att det ser ”ovårdat” ut, att man kan tro att en icke rengjord sten eller fasad är negligerad eller ”lider av” bristande underhåll. Andra skäl kan till exempel vara säkerhetsskäl (som att ta bort hala alger eller mossa på trappor och gatsten, eller ta bort geting- eller fågelbon). Man kan också ha bevarandeskäl, rengöring kan då:

  • vara en del av ett vård- och underhållsprogram och för att kunna inspektera och utvärdera byggnadens, monumentets eller stenarnas tillstånd.
  • syfta till att få bort skadliga ämnen eller material, såsom exempelvis salter, fågelspillning, påväxt, smuts eller depositioner.
  • avse att avlägsna graffiti, klistermärken eller paraffinfläckar från marschaller, eller annat som människor orsakat och som påverkar utseendet negativt.

Risker vid rengöring

En större medvetenhet om vilka typer av skador överambitiös rengöring medför, om vissa kemikaliers hälsorelaterade problem och om nackdelarna med stora mängder vatten, gör att man numera har en försiktigare hållning till rengöring.Rengöring kan skada eller förändra stenens utseende (kulör eller valör) och struktur. Om man bestämmer sig för att rengöra ett stenmonument eller en byggnad med kulturhistoriska värden bör man i ett vård- och underhålls-, åtgärds- eller i ett konserveringsprogram ange vilka metoder som är lämpliga med tanke på objektets eller stenens speciella förutsättningar. Man bör tänka på att skador kan uppstå både under och efter rengöringen. Rengöring av sten kan orsaka att en stenyta blir grövre, mineralerna förändras och att mer vatten kan tränga in i stenen, vilket kan bidra till snabbare påväxt efter rengöringen. Ibland kan även vittringsprocesser accelerera efter en rengöring. Tyvärr blir skadorna ibland inte synliga förrän långt efter rengöringen och  kan därför vara svåra att sätta samma med en felaktig metod eller ett olämpligt materialval. Därför är noggrann dokumentation av valda material och metoder viktigt.

Upprepad rengöring eller partiell rengöring kan medföra att visa partier av en sten eller en fasad reagerar annorlunda än resten och att detta parti fortsättningsvis alltid kommer att avvika från omgivande sten både till utseendet och till egenskaperna. Därför bör man alltid fundera på hur man skall genomföra sin rengöring för att den inte ska skapa oönskade visuella effekter. Till exempel kan man på en fasad rengöra från fog till fog eller välja att ”tona ut”, patinera eller på annat sätt skapa en mjuk övergång mellan rena och smutsiga områden. Hårdhänt rengöring kan orsaka att originalpigment eller en stenmästares ursprungliga verktygsspår går förlorade. Rengöring kan både dra upp salter eller missfärgande mineraler inne i stenen till ytan och göra naturliga defekter synligare. Om en fasad, ett kvarter eller monument utformats som en helhet men olika fastighetsägare eller förvaltare väljer att genomför rengöring vid olika tillfällen kan skillnader uppstå i stenytorna som inte kommer att utplånas över tid.

Många rengöringsmetoder – vattenbaserade, kemiska och mekaniska

Det finns många olika rengöringsmetoder. Många av de modernare metoderna som erbjuds idag, är ännu inte utvärderade över tillräckligt lång tid eller är tillräckligt beprövade på känsliga byggnader eller monument med stora kulturhistoriska värden och bör därför undvikas på den typen av objekt tills mer forskning gjorts. En stenkonservator kan hjälpa till med att beskriva olika för- och nackdelar med olika metoder. Den enklaste metoden som brukar rekommenderas vid mindre nedsmutsning, som man oftast kan göra själv och som man alltid ska börja med innan man överväger aggressivare rengöringsmetoder, är en borste och rent vatten. Försäkra dig först om att det inte förekommer sprickor eller bortfall av fogbruk som kan medföra att vattnet kan tränga in och på så sätt medföra större skador. Använd endast så mycket vatten som behövs, inga större mängder. Vattenbegjut aldrig en stenyta om det finns risk för frost. Använd aldrig stålborstar utan enbart mjuka borstar! Sluta borsta direkt om ytan repas, börjar sanda eller grusa.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

runstensvårdFoto: Helen Simonsson 2014, CC-BY.

Enligt Kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet får göra de åtgärder som behövs för att vårda fornlämningarna – men alla kan bidra till bevarandearbetet. Av Sveriges kända runinskrifter är det cirka 1500 runstenar, block eller hällar som befinner sig utomhus i landskapet. Hos Riksantikvarieämbetets Kulturvårdsavdelning i Visby fanns fram till 2015 en tvärvetenskaplig arbetsgrupp kallad ”Runverket” som var specialiserad på runstenar. Den bestod av fyra personer med olika utbildning och bakgrund, (två runforskare, en arkeolog och en stenkonservator). Det fanns ingen möjlighet för rungruppen att själva resa runt i Sverige och hålla undan allt sådant som dagligen kan falla på en runsten och som gynnar påväxt, som till exempel löv, fågelspillning eller vatten som ligger kvar på stenytan. Riksantikvarieämbetet hade därför under perioden 1992-2015 hjälp av lokala runstensfaddrar som kunde hålla stenarna under uppsikt och på så sätt bidrog till runinskrifternas bevarande.

Ren luft, fukt och näring ger påväxt

I princip all sten som står utomhus blir beväxt av lav, alger och mossa. Och det går fort för en sten att få påväxt, speciellt om förutsättningarna är de rätta. Lav gillar till exempel ren luft. Alger och mossa gillar fukt och skugga. Fukt + näring = påväxt. Påväxten går fortare om löv, gräsklipp och fågelspillning som ger näring och håller kvar fukt, får ligga kvar på stenytan. Påväxten går också fortare om stenen står skuggad av högt gräs, träd eller buskar. Med de pågående klimatförändringarna som ger mildare och våtare vintrar (och därmed längre växtperioder) får vi dessutom numera påväxt och snabbare förbuskning av landskapet än vad vad vi har haft tidigare. Detta gör att det blivit ännu mer viktigt att arbeta förebyggande och att vi alla hjälps åt.

Borttagning av redan etablerad påväxt

Hårdrengöring (det vill säga när all påväxt och modern färg avlägsnas) sliter på en runsten och ska därför göras mycket sällan, gärna så sällan som vart 20-30:e år. Den här typen av rengöring är inget som kan göras av en privatperson eller en volontär utan det utförs av en professionell stenkonservator. Det är länsstyrelserna som beställer åtgärder av professionella kulturvårdare, arkeologer, konservatorer och runologer och det är länsstyrelsen som ger tillstånd till åtgärder på runstenar . Ofta passar man på att göra den här typen av ”hårdare” konservatorsrengöring i samband med att man har något annat forskningsprojekt på gång, till exempel i anslutning med att en runolog ska tolka om runorna, när inskriften ska målas om eller om stenen ska dokumenteras, till exempel 3D-skannas. Man skickar heller sällan ut en konservator att göra i ordning en sten i taget eftersom det blir dyrt och ineffektivt att arbeta oplanerat. Det vanliga är att länsstyrelserna börjar med en inventering av runstenarnas tillstånd i ett större område eller inom sitt län, för att sedan göra en prioriteringslista och en plan för vilka åtgärder som ska göras var och vilket år.

Förebyggande arbete bäst

De lavsorter som först etablerar sig på en hårt rengjord runsten kallas för pionjärarter. De kan vara mycket mer aggressiva och förstöra stenen mer än de lavsorter som kommer senare. Genom att ha alltför täta rengöringscykler utsätter man stenen oftare för dessa pionjärarter. Det är en av anledningarna till varför man vill hårdrengöra runstenar så sällan som möjligt.

En annan anledning är att vid hård rengöring försvinner lite av stenen och ytan blir grövre. På en grövre yta växer det lättare. Man kan alltså hamna i en ond spiral av allt tätare rengöringar och allt mer och fler tuffare lavsorter som skadar stenen.

För att möjliggöra att dessa hårdrengöringstillfällen blir så sällsynta som möjligt så är det bästa för stenen att man istället arbetar förebyggande och tar bort sådant som orsakar påväxt. Detta kan man hjälpa till med.

Runstensfaddrarna som fanns och vad man kan göra idag

Runstensfaddrarna som fanns 1992-2015 i Riksantikvarieämbetets regi, hjälpte till med lättare markskötsel, som till exempel gräsklippning eller röjning av sly som växer för nära stenen. Det kan man göra även utan att vara fadder – bara man har markägarens tillstånd.

Har mycket jord, smuts, löv, klippt gräs, fågelspillning samlats på stenen kan man ta bort det med handen eller med en mycket mjuk borste. Många vill borsta bort lav, men det kan ibland ge upphov till mera lav eftersom vissa lavarter sprids genom fragmentering.

Var vaksam på om stenen sandar eller grusar om du borstar den. Ser du att det lossnar material eller om borsten repar stenen det allra minsta – avbryt borstandet omedelbart. Tycker du att stenen behöver sköljas av för att få bort frön eller fågelspillning till exempel, så gör det enbart sommartid, juni-augusti. Vattentvätta aldrig en sten om det finns risk för nattfrost eftersom det kan ge upphov till frostsprängningar som skadar stenen!

Fotografera gärna

Dokumentation av runstenarna är viktigt. Många av Sveriges runstenar saknar nytagna fotografier.  Lägg gärna in dina fotografier i Wikipedia eller Wikimedia. Tycker man om att fotografera runstenar kan man under september månad delta i tävlingen Wiki Love Monuments.

Instruktioner om hur man gör finns hos Wikimedia.

Rapportering av skador

Runstensfaddrarna var Riksantikvarieämbetets ögon och öron ute i landet. Till runstensfaddrarnas uppgifter hörde att rapportera till Riksantikvarieämbetet eller till länsstyrelsen om något allvarligt hade hänt med en sten, till exempel om den skulle ha blivit påkörd, utsatt för skadegörelse eller om gamla lagningar gått sönder. Upptäcker man något man undrar över kan man skicka ett vanligt mejl, eventuellt kompletterat med ett fotografi på stenen, till sin länsstyrelse (eller till Riksantikvarieämbetets runforskare eller stenkonservator).  Upptäcker man allvarlig skadegörelse bör man polisanmäla. (Man behöver däremot inte rapportera in att det växer lav på en runsten eftersom det är ett naturligt tillstånd för sten som befinner sig utomhus).

Vill man läsa mer om fornlämningsvård kan man ladda ner ”Handbok i fornminnesvård”.

Den här texten är uppdaterad 2020-02-10.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och var en av de fyra i rungruppen.

Gotland 1361 på Viasat History

Mästerby
Fotograf: Maria Lingström Licens: cc-by

Just nu pågår en TV-serie i sex delar om slagfältsarkeologi på Viasat History. Serien heter Medieval Dead och berör slagfältsarkeologi på engelsk, fransk och svensk mark, bland annat slagen vid Towton och Agincourt. TV-serien är intressant ur svensk synvinkel eftersom den behandlar Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361. Ett avsnitt presenterar de resultat som forskningsprojektet Mästerby 1361, under ledning av UV-arkeologen Maria Lingström, har kommit fram till vid undersökningarna av slaget vid Fjäle myr i Mästerby socken på mellersta Gotland. Ett annat avsnitt behandlar striden vid Visby ringmur. TV-serien sänds kl. 20.00 på tisdagar på Viasat History och även på storbildsskärmar under medeltidsveckan i Visby. Se www.viasat.se. För mer information om det slagfältsarkeologiska projektet, se www.masterby1361.se.

>>Maria Lingström, UV (Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet)

Planer för Platsr 2012

Nu är vi igång med vidareutveckling av Platsr igen. Just nu skissar vi på designen för systemutvecklingen som kommer att sätta igång i höst. Vi har i år valt att utveckla internt på Riksantikvarieämbetet men tar hjälp att extern konsult för att skissa, och tänka ut designen. Innan jul förra året lanserade vi en användarnivå för organisationer och föreningar, museer mfl. på Platsr, och vi har tagit lite extra hänsyn till deras önskemål kring årets utveckling.

Saker som vi hoppas kunna förbättra i år är:
– Berättelseinteraktion; tydligare, snyggare och enklare att läsa och skriva berättelserna på Platsr. Det är berättelserna som är Platsrs hjärta!
– Redigering; enklare och tydligare att redigera, spara m.m  med snabbvalsknappar vid varje sektion t ex.
– Bilduppladdning; flera bilder laddas upp samtidigt.
– Startsidan; tydligare design, en bildstream som visar de fina bilder som laddas upp av Platsrs användare.
– Wikipediaintegration; Wikipedia är bra, men inte tänkt att kopieras till Platsr, Wikipedia finns ju redan. Därför vill vi ge artiklar från Wikipedia lite tydligare profil som just inlänkade artiklar på Platsr.

 


En större ruta att skriva in berättelser i, något som är efterfrågat!
Foto: Riksantikvarieämbetet (Cc-by)

Förutom detta är det planerat för ett öppet API för Platsr. Det innebär att andra (vem som helst) kan hämta information till olika webbsajter och mobilappar och använda Platsrs innehåll i andra sammanhang, vilket givetvis är intressant i turist- och resesammanhang, dessutom.

Allt detta startar efter sommaren i september, och kommer vara färdigt innan 2012 är slut om allt går enligt planerna. Att vi lagt själva utvecklingen lite senare i år beror på att It på Riksantikvarieämbetet håller på att byta ut Platsrs databas till en starkare och effektivare sådan, vilket är jättebra!


Enklare att lägga till berättelser samt redigeringsknappar vid varje sektion.
Foto: Riksantikvarieämbetet (Cc-by)

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.