Illustration från artikel i Populär arkeologi nr 3, 1983.
Jag hittade ett nummer av Populär Arkeologi från 1983 (nr 3, 1983). Nyttig läsning! I artikeln ”På väg in i dataåldern” siar Anders Ljungberg tillsammans med representanter för RAÄ och SHM om datorernas kommande betydelse för arkeologin och den centrala förvaltningen av kulturarvet. Här blandas optimism med vissa föraningar om vad som komma skulle…
Läget var om följer: Riksantikvarieämbetet hade nu efter flera års diskussioner köpt en medelstor (!?) dator som man skulle använda för datalagring av de tre stora analoga registren: fornlämningsregistret, ett undersökningsregister för RAÄ:s undersökningar (UV) och Statens Historiska Museums (SHM) föremålsregister. UV:s register var då bara i planeringsstadiet, de andra existerade i pappersform.
Datoriseringen drevs av en visionär grupp entusiaster. Informationen skulle inte bara lagras i ett register utan datorernas analytiska potential skulle släppas loss på informationen. För första gången skulle man nu kunna göra ”övergripande bearbetningar av hela det kända fornlämnings- och fornsaksbeståndet”. En annan möjlighet var även att genomföra ”s k datasimulation”. Precis som framtidsforskarnas modelleringar skulle man genom att vända på dessa skapa förhistoriska samhällen. De kunde sedan studeras vidare genom att man ändrade på olika förutsättningar. Dessa simuleringar kunde man sedan pröva på det arkeologiska källmaterialet.
Av artikeln framgår att man då, 1983, ”inom ett halvår” avsåg att påbörja inskrivningen av uppgifter i de tre registren. Trots att det inte fanns särskilda anslag avsatta. Man visste inte ens om RAÄ tänkte eller ens ville satsa på digitalisering. På UV var man längre fram i sin planering och man hyste en förhoppning om att alla grävande institutioner skulle haka på och registrera sina undersökningar i ett centralt register. Samma förhoppning hade man på SHM där man såg en möjlighet i att alla museer skulle registrera sina fyndsamlingar i SHM:s föremålsregister.
Uppenbarligen fanns ingen klar bild av hur lång tid detta inmatningsarbete skulle ta. Men planen var att bit för bit stoppa in information. Sedan skulle man kunna få se informationen på terminalskärmar på RAÄ, UV-kontoret och SHM i Stockholm. Man förstår här att intresset var svalt för att man på ”landsorten” skulle haka på ett centralt register. Samtidigt hade man idag kanske önskat att man ändå hade gjorde det…
En tydlig målgrupp såg man i länsstyrelserna men hade ingen klar förställning om när den regionala förvaltningen skulle få tillgång till databasen. Visst hopp satte man till att länsstyrelserna i framtiden skulle nå RAÄ:s dator via ”s k telefonmodem”. Även ”forskarna ute på på institutionerna” skulle på sikt kunna ”kontakta RAÄ:s dator från institutionerna – i den mån de har några”. Man verkar inte sett några storkonsumenter av databasinformation i forskarna på de arkeologiska institutionerna. Några andra användare än länsstyrelsernas handläggare och arkeologiinstitutionernas forskare förefaller man inte funderat på.
Och med facit i hand kan man konstatera att vi delvis fortfarande lever med samma framtidsscenario. Det enda av de tre registren som är mer fullständigt och tillgängliggjort är fornlämningsregistret. Skälet till det är att dess uppbyggnad var starkt centraliserad. Föremålsinformation och data om undersökningar är spridd på en mängd olika institutioner och uppgifterna har lagrats på många olika sätt.
Idag tar vi datanätverken för givna, oavsett om de är lokala eller globala. Då, för bara ett kvarts sekel sedan, var möjligheterna begränsade att dela på digitala informationskällor (i den mån sådana överhuvudtaget fanns). Inte ens länsstyrelserna var uppkopplade. Ganska få institutioner inom kulturmiljöområdet använde datorer. Men artikelförfattaren var medveten om potentialen hos ”telefonmodemen” och anade ändå att tillgängligheten skulle kunna förbättras. Sen dök internet upp i var mans dator, vilket plötsligt innebar att den exklusivitet som tidigare rått kring informationstillgång plötsligt demokratiserades – alla kunde få läsa i databaserna.
Och det är väl där vi är idag, 24 år senare… Nu pågår ytterligare en utveckling av synen på information: Vi användare nöjer oss nu inte med att få informationen serverad, vi vill själva kunna paketera den och delta med egen information. Så vad gör vi åt det?
>> Lars Lundqvist, arbetar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.
