Publicerat

Bilden visar en man i gul regnkappa som lutar sig fram och pekar på en regnvåt gravhäll framför en trappa

Helmer undersöker runorna. Foto Magnus Källström

Nyligen besökte jag och Helmer Gustavson Heda kyrka i Östergötland. Anledningen var att en runristad gravhäll hade kommit i dagen i samband schaktningar för en åskledare på kyrkogården. Lyckligtvis utfördes grävningarna med arkeologisk övervakning och stenen låg därför ännu i orubbat läge. Den hade dock fått utstå mycket genom århundradena. Endast den övre hälften fanns kvar och genom trycket från en trappsten hade hällen splittrats i flera bitar. I mitten saknades dessutom ett stycke som måste ha försvunnit vid något tidigare tillfälle.

Stenkonservatorer från Göteborg hade tillkallats för att ta hand om den mycket sköra stenen, och vår uppgift var att dokumentera inskriften innan bitarna kunde lyftas. Detta skulle ske efter lunch så det blev en tidig avfärd från Stockholm. När vi kom fram regnade det, något som inte brukar inte vara det lämpligaste vädret för runundersökningar, men i detta fall gjorde den våta stenen att ristningslinjerna framträdde extra tydligt.


Gravhällen i vätan. Foto: Magnus Källström

Det tog oss därför bara ett par minuter att läsa och tolka inskriften. Det stod: …ualf : þas…R : kuþlug : muþur : -… det vill säga:  ”… detta valv över(?) Gudlög, [sin] moder …” På mitten av stenen fanns ett flätkors av en typ som förekommer på några runstenar i trakten, bl.a. den berömda Högbystenen (Ög 81). Detta tillsammans med de typiskt vikingatida runformerna och några egenheter i stavningen gjorde att vi ganska snart förstod att gravhällen var vikingatida och att den borde dateras till första hälften av 1000-talet eller senast till 1000-talets mitt.

Flätkorset på Högbystenen. Foto: Magnus Källström

Stenen har ursprungligen lagts över en kvinna vid namn Gudlög. Namnet är ganska vanligt på runstenarna i Mälardalen, men i Östergötland har det tidigare bara påträffats en enda gång. Belägget kommer från Skänninge och finns märkligt nog också på en gravhäll av senvikingatida typ (Ög 239). Den hittades i början av 1900-talet inmurad i en bakugn.

De runstenar som restes under vikingatiden är till övervägande del resta till minnet av män, men när det gäller senvikingatida gravmonument vid kyrkor har det noterats att fördelningen mellan kvinnor och män verkar ha varit mera jämn. Att gravhällen från Heda är tillägnad en kvinna faller väl in i detta mycket intressanta mönster.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

6 kommentarer

  1. Pingback: Anonym 67279
  2. Tack för en spännande läsning!
    De äldsta delarna av Heda kyrka ska vara från första hälften av 1100-talet. Kan graven med gravhäll ha flyttats dit när kyrkan byggdes? Eller är det troligt att hällen lagts in ännu senare av någon helt annan anledning?

  3. Mycket spännande!

    Fyndet ställer frågan om Heda kyrkas ursprung i en spännande belysning. Kyrkan, Hedeskyrke 1294, är uppförd på byn Jussbergs mark. Heda prästgård är ursprungligen ett avgärda torp. Namnet har liksom Kumla och Rök tolkats som ett s.k kyrkplatsnamn, dvs. det kan inte knytas till någon (stor)gård utan till platsen där kyrkan har anlagts, i detta fall på ”heden” utmed den forntida huvudvägen söder om Tåkern (se Thorsten Andersson i NoB 51, 1963, s. 102 f.). Frågan om lokaliseringen av kyrkan och begravningsplatsen och deras tänkbara relation till kringliggande storgårdar förtjänar en diskussion i anslutning till Clas Tollins intressanta resonemang kring sockenbildningen i västra Östergötland (2010 passim, särsk. s. 139 ff.)

    Vänliga hälsningar
    Jan P. Strid

  4. Jag skrev ett svar på Annas fråga, som av någon anledning inte har kommit upp. Gravhällen låg förmodligen på ursprunglig plats (en begravning framkom senare under) och detta är en stark indikation på att den nuvarande stenkyrkan i Heda har haft en föregångare i trä.

    Detta blir än mer intressant mot bakgrund av de omständigheter som Jan Paul pekar på, nämligen att kyrkan är lokaliserad till den forntida huvudvägen och inte till någon stormannagård.

    Man kan spekulera över vem Gudlög var. Namnet förekommer en hel del runstenar i Mälardalen, men verkar annars ha varit rätt sällsynt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *