Egentligen är detta inlägg ganska onödigt, eftersom hela historien redan har berättats på ett utmärkt sätt på Birkaprojektets blogg, men kanske finns det ändå lite att tillägga.
I torsdags var jag ute i Historiska museets magasin i Tumba tillsammans med Gunnar Andersson och Kerstin Näversköld från museet. Tillsammans skulle vi titta på alla de runstensfragment som sedan 1800-talet har hittats på Björkö i Mälaren. Det senaste fyndet gjordes i höstas i Björkö by, vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Sammanlagt har nu tio olika runstensfragment framkommit i byn, och dessa antas i Upplands runinskrifter tillhöra minst tre olika runstenar (U 6, U 7 och U 8). Vår förhoppning var att vi skulle kunna passa ihop åtminstone några av fragmenten och avgöra hur många runstenar det egentligen handlade om.
Till en början såg det ut som en ganska hopplös uppgift. Nästan alla fragmenten är 30 cm tjocka och så tunga att man måste vara minst två personer för att ens kunna rubba dem på lastpallarna. Vi började med att försöka passa ihop två fragment, som enligt litteraturen skulle ha passning, men där det aldrig har avslöjats på vilket sätt. Denna passning hittade vi ganska lätt och lyckligtvis låg båda stenarna på samma pall. Sedan upptäckte Kerstin att två fragment med delar av ett djur borde höra ihop, vilket visade sig stämma och då kände vi att vi hade ett genombrott. Det tog dock hela dagen med mycket funderande och diskuterande och ett antal klämda fingrar innan alla tio fragmenten hade funnit sin plats.
Det något oväntade slutresultatet blev att samtliga fragment tillhör en och samma runsten, som ursprungligen varit mer än 2 meter hög och drygt metern bred. I mitten finns ett stort kors och till höger om detta två djurfigurer. Högst upp på det enda fragment, som inte har direkt passning till något annat fragment, finns resterna av något som ser ut som en ryttare till häst. Av själva runinskriften återstår däremot endast brottstycken, men faktiskt tillräckligt mycket för vi för första gången ska kunna bilda oss en uppfattning om innehållet. Texten inleds med runföljden × þorst…, som inte kan vara rester av något annat än namnet Torsten. Därefter följer efter en lucka …stain, som troligen utgör slutet av ett annat namn på -sten, kanske Östen. Detta följs i sin tur av runorna rais… som nu kan rekonstrueras ræis[tu] ’reste’. Sedan saknas ett längre avsnitt av texten, men upptill till vänster hade vi passat in ett fragment med några runor, som av allt att döma ger namnet på den som stenen har tillägnats.
Det står …-str(i)-…, vilket knappast kan vara något annat än en form av namnet Estrid! Stenen har alltså troligen varit tillägnad en kvinna. Eftersom den är rest av två män, vars namn har slutat på -sten, kan vi misstänka att dessa har varit bröder. Det var nämligen vanligt på vikingatiden att man använde samma namnleder när man bildade nya namn och man valde då gärna sådana som redan fanns inom släkten. På ristningen vid Kiholm (Sö 344) inte långt från Birka möter vi t.ex. bröderna Ödbjörn, Sigbjörn och Gudbjörn, som låtit rista efter sin fader Björn. Om Torsten och [Ö?]sten har varit bröder bör väl Estrid i första hand antas vara deras mor, men tyvärr är det här en besvärande lucka i texten.
Inskriften fortsätter därefter med …uk × eftiR ”och efter”, vilket visar att den förbryllande runföljden …tunba… som sedan följer måste vara en del av ett personnamn. Eftersom någon direkt motsvarighet inte är känd från det namnrika runinskriftsmaterialet bör det ha varit ett ovanligt namn, kanske ett ursprungligt binamn. Efter detta finns bara några spridda runor, men längst ned till höger på stenen står runorna …ain × … Här har man tidigare bara läst …in… , men det är helt tydligt att den första runan har varit en (nu skadad) a-runa och att n-runan följs av ett kryssformigt skiljetecken.
Det finns mycket goda skäl att tro att det även här handlar om ett namn som har slutat på -sten och att detta varit just Östen. Stenen är nämligen utan tvivel ristad av en runristare med detta namn och det skulle passa mycket bra med en ristarsignatur i slutet av texten.
Om nu stenen verkligen har varit tillägnad en kvinna vid namn Estrid – vilket jag tror är mycket sannolikt – ger detta vissa associationer. På medeltiden var Estrid ett högstatusnamn och vi finner det inom svenska och danska adelssläkter. Under vikingatiden förekommer det även i kungaätterna. Olof Skötkonungs andra hustru bar detta namn och det gjorde också en dotter till den danske kungen Sven Tveskägg. Denna dotter blev sedermera mor till en annan berömd dansk kung, Sven Estridsson, som spenderade en del av sin ungdom i Sverige.
I de uppländska runinskrifterna är namnet Estrid tidigare belagt åtta gånger, varav fem helt säkert avser samma person, farmodern till den berömde Jarlabanke i Täby. Mycket talar för att hennes kvarlevor har återfunnits på ett gravfält vid Broby i Täby och hon har i modern tid återuppstått i flera upplagor. Vi vet att Estrid i Täby var gift två gånger och första gången med en man vid namn Östen. Denne Östen kan av olika skäl omöjligen vara identisk med runristaren Östen, men det är lustigt att på en runsten från Birka stöta på samma namn som i Täby. Jag tror inte att Estrid varit gift en tredje gång och hunnit föda ytterligare två söner förutom de sex som vi redan känner till (hon har säkert fått döttrar också). Däremot kan hon mycket väl ha haft en namne, som under den senare delen av 1000-talet varit bosatt i Björkö by. Om denna Estrid skulle man gärna vilja veta mer och ytterligare några bitar av den sönderslagna runstenen skulle kanske kunna ge närmare besked. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna.
>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
