Publicerat

Bilder visar en kyrk i snö

Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström

2014 blev ett ganska magert år när det gäller runfynd. Nytillskottet utgörs i stort sett av ett par runstensfragment, en tidigare oregistrerad inskrift med dalrunor på en kalenderstav samt ett par svårlästa runbleck från en museisamling. Vi fick också vänta länge på att något skulle dyka upp. Först i juni meddelade arkeologen John Hamilton vid UV Mitt att han hade hittat ett tidigare okänt runstensfragment vid Spånga kyrka i Stockholm.

I år blev inte väntan lika lång. Redan den 8 januari och innan min (något utsträckta) julledighet hade tagit slut fick jag ett telefonsamtal om att ett nytt runstensfragment hade kommit i dagen. Även denna gång var John upptäckaren och han innehar därmed ett förmodligen svårslaget rekord att två år i rad vara den som finner årets första runinskrift. Fyndplatsen var densamma, Spånga kyrka, där delar av kyrkogårdsmuren för närvarande läggs om.

Det är onekligen en stor ynnest att få ägna några timmar av årets första arbetsdag åt att granska en nyfunnen runsten. Dessutom befann den sig på bekvämt avstånd, bara tjugo minuters tunnelbaneresa till Tensta centrum och sedan en kort promenad genom snöfallet till kyrkan.

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström

Nu tillhör väl inte årets första runfynd de allra märkligaste. Det består av en sandstensbit – stor som en handflata – med ett stycke av en böjd runslinga och rester av två runtecken. Om det rör sig om den nedre eller övre delen av runorna går egentligen inte att säga, men jag gissar på det senare. På den motsatta sidan finns nämligen ett stycke av den ursprungliga kanten bevarad och det vanligaste är att inskrifter på runstenar löper medsols. Det första tecknet har i så fall en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och kan läsas som en n-runa. Bistaven sitter samtidigt ganska högt upp och det är därför kanske troligare att det handlar om en skadad o-runa. Av den andra runan ser man bara en bit av huvudstaven.

Givetvis går dessa runor inte att tolka, men fyndet är ändå av stort intresse. Eftersom materialet är röd sandsten kan fragmentet ha tillhört ett senvikingatida gravmonument, som har stått på den allra första kyrkogården i Spånga. Sammanlagt har genom åren ett 30-tal runstensfragment av sandsten påträffats vid denna kyrka och de bör vara resterna av minst ett 15-tal olika stenar. Om nyfyndet eventuellt kan höra ihop med någon av dessa vet vi ännu inte, men det mesta tyder nog på att det rör sig om en tidigare okänd runsten.

Många runstensfragmenten från Spånga är mycket små och ger endast en antydan om vad som en gång måste ha funnits på denna plats. Jag väntar därför med spänning på vad den fortsatta undersökningen kan tänkas ge.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om undersökningarna i Spånga här.