Publicerat

3D-teknik har sina begränsningar, och nu skall jag berätta om två tester där 3D-utskrift visade sig vara helt fel teknik för ändamålet. Det ena testet handlade om att skapa en taktil modell av en medeltida runkalender från Lödöse, det andra om ett försök att använda ljudsatta 3D-modeller som resurs i demensvården.

Ibland är trä-D är bättre än 3D – Runkalendern från Lödöse

I Lödöse museums samlingar finns en runkalender från tidigt 1200-tal. Den hittades i samband med schaktningsarbete, och under utgrävningen bröts den av på mitten. Lödöse museum har i sin pedagogik satsat särskilt på förmedlingsverksamhet för barn med funktionsnedsättningar, och där finns ett sensoriskt rum som lägger särskild tonvikt vid taktil tillgänglighet. Därför har det funnits ett intresse från museets sida att både skapa en modell i skala 1:1, och en kraftigt förstorad taktil modell av runkalendern (originalet är 20,5 cm långt), som kan användas vid guidningar och andra aktiviteter. Den förstorade modellen skall vara så stor att runorna både är avläsbara med känselns hjälp, och synliga när guiden står inför en grupp i utställningen där den medeltida originalkalendern ligger.

Runkalendern från Lödöse som digital 3D-modell, skapad genom fotogrammetri. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Första försöket att skapa en 3D-modell gjordes via fotogrammetri. Den digitala modellen såg bra ut, lades ut på Sketchfab (se skärmdump ovan) och försågs med information om de olika runorna och deras funktioner. Sedan kom testet med utskrift. Runkalendern är i original 20,5 cm lång, och runorna är tunt ristade med en knivspets. Vi gjorde en 3D-utskrift av en testbit i skala 1:1, av 3D-filen som blev resultatet av fotogrammetrin, och runorna var osynliga på utskriften. Nytt försök gjordes därför med laserskanning av runkalendern.

Laserskanning av runkalendern på Lödöse museum, med hjälp från MLT Maskin & Laserteknik AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.
Laserskanning av runkalendern på Lödöse museum, med hjälp från MLT Maskin & Laserteknik AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

3D-filen som blev resultatet av laserskanningen kunde producera en 3D-utskrift i skala 1:1 där de ristade linjerna blev vagt synliga. Men långt ifrån tillräckligt för att en utskriven runkalender i 4x originalstorlek skulle ha både känn- och synbara runor. Ytan blev också mycket dålig, och såväl stöd som lager skapade ojämnheter som förstör både det taktila och det visuella intrycket av modellen. Den sida av utskriften där stöden satt, blev helt oanvändbar. Det blev inga fler försök med att skriva ut runkalendern i två delar, eftersom resultatet blev så dåligt.

Testutskrift av den 3D-skannade runkalendern. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Testutskrift av den 3D-skannade runkalendern. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

CNC-fräsning skulle ge ett lika dåligt resultat. Möjligen skulle det kunna gå att bearbeta den digitala filen för kraftigare mönsterdjup – men det är ett extremt tidsödande arbete, och resultatet skulle ändå inte bli det önskade. Det är bara runor ristade i trä med kniv, som verkligen ser ut och känns som runor ristade i trä med kniv. I det här fallet är det både bättre, billigare, snabbare och enklare att använda 3D-modellen som förlaga, och skära ut en rekonstruktion av runkalendern i önskad skala i trä (originalet var tillverkat i buxbom). Och då kan man också utan någon extra arbetsinsats återskapa den ursprungliga formen på kalenderstickan, utan brottet på mitten. Den taktila känslan av att hantera en trärekonstruktion blir också bättre, och mera rättvisande gentemot originalet, än att hantera en hal plastbit. Ibland är trä-D bättre än 3D.  Men – en digital 3D-modell, som är tillgänglig alltid och överallt via Sketchfab, är ett ovärderligt hjälpmedel för skapandet av en trärekonstruktion.

Rekonstruktion av runkalendern i trä, med hjälp av 3D-modellen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ibland är 2D bättre än 3D – Museum in a Box på demensboendet Hattstugan

Det andra testet genomfördes på demensboendet Hattstugan i När på Gotland. Där var det redskapet Museum in a Box som testades, med ljudsatta 3D-utskrifter. Kanske det här skulle kunna vara en metod för att låta museet komma till personer som på grund av sjukdom inte kan ta sig till museet? Men det visade sig snabbt att 3D-utskrivna miniatyrer i plast inte är något användbart hjälpmedel för detta ändamål.

Museum in a Box, med en byst av Einstein och bilder av fåglar. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Det där känner man inte igen att är en människa“, säger Jane Lindell Ljunggren, grundare till demensboendet Hattstugan i När, när jag visar en drygt 8 centimeter hög 3D-utskrift i svart, blank plast av Albert Einsteins huvud. Frågan jag ställt, är den om hur demenssjuka kan tänkas uppfatta små ljudsatta 3D-modeller av det slag som används tillsammans med Museum in a Box. Är det här en bra metod för museer att nå ut med föremål ur sina samlingar till personer med demenssjukdom, som själva inte kan ta sig till museet? Svaret är ett tveklöst nej. Även om en autentisk inspelning av Albert Einsteins egen röst, på engelska med omisskännlig tysk brytning och tidstypiskt radioknaster, tonar fram när RFID-chipet i botten av modellen kommer i kontakt med plastlådan som är själva Boxen i Museum in a Box. Demenssjukdom påverkar redan tidigt rumsuppfattning och igenkänningsförmåga. En liten, enfärgad plastmodell av en människa går det sedan inte att känna igen ansiktsdragen på, eller ens identifiera som en avbildning av en människa. Resultatet blir bara irritation, som ytterligare förstärks av ljudet, som inte kan kopplas ihop med modellen.

De små laminerade korten med nostalgiska fågelbilder, tillsammans med deras läten och Sir David Attenboroughs anekdoter från BBC Radio 4, ser Jane heller ingen praktisk användning för i demensvården. Ens om radiorösten hade varit svensk. Ljud och djurläten är visserligen bra, och kan väcka minnen, men då skall allting vara tillgängligt i digital form, med foton och ljud enkelt tillgängliga tillsammans i en surfplatta. Det blir bara besvärligt för personalen att hantera kartotek med lösa kort som tappas bort. En nätströmsberoende Box, vars adapter snabbt försvinner tillsammans med skarvsladden, gör Museum in a Box ännu mindre användbar i demensvården.

Jag packar ihop Boxen och plastmodellerna. Tillsammans med de mycket dyra, mycket autentiska och för demenssjuka (möjligen undantaget demenssjuka arkeologer och hällristningsforskare) mycket obegripliga taktila modellerna av älgristningar från Nämforsen. Ibland är 2D bättre än 3D; särskilt när sjukdom har förskjutit tidens perspektiv, och rivit det 3-dimensionella rummets väggar.

3D-modeller av en hällristning från Nämforsen. I förgrunden en färgutskrift med den imålning som finns idag, och bakom den modeller med målningen bortredigerad; till höger även med större djup, för ökad taktil tillgänglighet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Sammanfattning

3D-teknikens svaghet, när det kommer till att producera fysiska modeller, är oförmågan att återge originalens materialitet och funktion. 3D-utskriften blir en (mer eller mindre välliknande) avbildning av objektets yta, men inte mer än så. Många ytstrukturer, former, material, texturer och ornamentik är dessutom omöjliga att skapa ens acceptabla avbildningar/representationer av via 3D-utskrift. Däremot kan en digital 3D-modell vara ett viktigt hjälpmedel för studier av, och förståelse för ett föremåls form, vid skapandet av en kopia eller rekonstruktion i annat material – t.ex. vid tillverkning av en runkalender i trä, där man via en 3D-modell kan vända och vrida digitalt på originalet för att se alla sidor och hur de ansluter till varandra. Detta kan ske oberoende av tid och rum, och utsätter inte heller originalföremålet för det slitage som hantering innebär.

Skalmodeller framställda via 3D-teknik kan ha en pedagogisk funktion, men förutsätter att målgruppen/mottagaren kan tolka modellen som just en skalmodell. Vid andra försök jag gjort med Museum in a Box, t.ex. med elever från Nämforsens skola, har det varit ljudet och berättelsen i Boxen som varit det viktiga – inte 3D-modellen med RFID-chipet som sätter igång ljudet.

Museum in a Box med 3D-utskrifter i olika utföranden, samt en modell gjuten i gips i en form tillverkad av en 3D-utskrift, av hällristningar från Nämforsen. Den gul-svarta färgkombinationen är vald för att underlätta för personer med nedsatt syn att urskilja figurerna (som också framträder i relief). Foto: Siv Bylund CC-BY

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *