Runologer beskylls ibland för att inte intressera sig för mer än det språkliga innehållet i själva inskriften, men ingenting kan vara mera felaktigt. Runologi är per definition tvärvetenskap och för den sanne runologen är allt i och runt en runinskrift av intresse. Problemet är snarare för runforskaren att skaffa sig tillräckligt goda insikter i granndisciplinerna för att kunna säga något av värde.
I verket Sveriges runinskrifter står – som också framgår av titeln – inskrifterna i centrum, men den digra publikationen innehåller också mycket annat. Här finns utförliga beskrivningar av fyndförhållanden och runstenarnas äldre historia, uppgifter om samband med andra fornlämningar, men också kulturhistoriska och historiska utflykter i vitt skilda ämnen. Möjligen kan man tycka att vissa områden som exempelvis runstenarnas ornamentik och bilder ibland blir lite styvmoderligt behandlade. En tydlig tendens är också att de mest tongivande utgivarna – Elias Wessén och Sven B. F. Jansson – ofta har värjt sig mot att försöka tolka dessa bilder, om det inte har rört sig om mer uppenbara motiv som exempelvis scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane.
Framför allt märker man en tydlig ovilja mot att inläsa en symbolisk mening, vilket ibland har resulterat i rena ad hoc-förklaringar som att ristaren har ”tecknat sina figurer helt enkelt därför att det har roat honom och att de bara fläckarna på stenytan lockade till utfyllnad”. Även om vi inte vet vad en runristare kunde ta sig till, så måste man väl ändå utgå från att de bilder som finns på runstenarna har haft en särskild mening.
Från Kalmar kyrka i Håbo kommun kommer ett runstenspar (U 631 och U 632) med några märkliga bilder. Stenarna har tidigare varit inmurade i kyrkan, men de finns i dag på olika håll. Den ena tillhör Historiska museet i Stockholm och visas ofta i utställningen, medan den andra förvaras i kyrkan. Stenarna består av röd sandsten och är ristade på båda sidor. Att de hör ihop framgår av att de är tillägnade en och samma person. Av allt att döma har de ingått i någon form av gravmonument som har stått i eller vid den tidigaste kyrkan.
Stenen i Historiska museet har blivit särskilt känd för baksidans ristning, som visar ett par människor framför något som ser ut som en dörröppning. De håller armarna om varandras axlar och den ena har ett stavkors i högerhanden. Enligt en vanlig tolkning är detta en framställning av hur de träder in i paradiset.
Den andra stenen finns som nämnts kvar vid kyrkan och jag hade för några år sedan förmånen att se den. Den står i dag en trappa upp i tornet, men är där tyvärr placerad mot en vägg så att baksidans ristning (som utgörs av ett kors) inte går att se. Bildframställningen på denna sten är egentligen inte mindre märklig än den på Historiska museet och när jag var där fick jag frågan om det verkligen var en riktig runsten, vilket det givetvis är.
Frågan är inte alls särskilt konstig om man tittar lite närmare på rundjuren, vars ansikten avbildas framifrån och närmast erinrar om klassiska teatermasker. Hans Christiansson skrev om just dessa ormfigurer i en artikel i Tor 1995 (”Den onda ormen: Runstensornamentikens kristna budskap. Ett tolkningsförsök”) och jämförde de med medeltidens framställning av syndafallet, där ormen ofta har ett illasinnat enfaceställt huvud. Enligt Christiansson återger ormfigurerna på runstenarna ingen mindre än Satan som försöker hindra människorna att komma till paradiset och som därför måste bindas med runor.
Det finns dock på samma sida av stenen ytterligare en figur som Christiansson inte alls kommenterar och som alltid har förbryllat mig. Denna är ristad intill kroppen på en av de mindre ormfigurerna och liknar närmast en bläckfisk i rastafarimössa.
För ett antal år sedan blev jag genom ett numismatiskt föredrag på någon konferens bekant med ett motiv som jag direkt associerade med bilden på Kalmarstenen, nämligen ”Guds hand”. Detta motiv förekommer bland annat på mynt präglade under den engelske kungen Æthelred II, som regerade mellan 978 och 1016. Han var alltså kung i England under danagäldernas tid och sådana mynt måste ha nått Norden i mängder. Motivet plockades senare också upp av danska kungar som Knut den store, Hardeknut, Magnus den gode och Sven Estridsson.
Man behöver bara bläddra i någon numismatisk publikation för att inse hur många av myntmotiven som har motsvarigheter på de senvikingatida runstenarna. Här finns kors, Guds lamm, fågelfigurer och triquetror. Så varför skulle man inte på en runsten också ha kunnat avbilda Guds hand?
När jag påbörjade detta blogginlägg var jag övertygad om att detta var den rätta tolkningen av bilden på U 632, även om jag nog besvärades lite av ringfingrets och lillfingrets längd i förhållande till de övriga fingrarna.
En fördel med att skriva en text som denna är att man får anledning att konsultera olika källor och det slog mig att den förste som enligt Upplands runinskrifter hade undersökt den nämnda stenen var professor Otto von Friesen i Uppsala. I projektet Evighetsrunor har vi bland annat digitaliserat hans anteckningsböcker och det var inte svårt att leta upp de sidor där stenen behandlas. Det visade sig att von Friesen hade varit där den 18 september 1919 tillsammans med en fornminnesintresserad generalkonsul vid namn Emanuel Öhlén och den inte helt obekante arkeologen Sune Lindqvist.
Av den aktuella stenen låg då ett fragment på kyrkogården, medan det andra satt inmurat som tak i en glugg i sakristians nordgavel. Beträffande det senare har von Friesen noterat att det där fanns ”[e]tt bidjur med vinge”. Han har alltså tolkat den bläckfiskliknande figuren som en vinge till den ormfigur som den ansluter till.
Som stenen satt inmurad i kyrkan kunde den då bara ses i en sned vinkel från marken och tittar man på ett samtida fotografi som publicerades i Dagens Nyheter 1921 verkar det helt klart att det är så figuren ska uppfattas. Betraktar man stenen rakt framifrån är det däremot inte alls lika givet.
Kan detta vara gjort med avsikt för att bilden skulle kunna tolkas på två olika sätt beroende på i vilken vinkel stenen betraktades? Och varför har ristaren i så fall gett motivet denna utformning? Är det för ”att det har roat honom” eller har det funnits en djupare tanke? Eller beror allt bara på bristande övning i att rista en hand eller drakvinge i sten?
Med sådana avväganden gör runologen kanske bäst i att hålla sig till det skrivna ordet, där marken är fastare. Inskrifterna på de två stenarna är tämligen okomplicerade. På U 631 är den runristade sidan i stort sett förstörd, men tack vare avbildningar från 1600-talet känner vi hela inskriften: ”Nigulas lät uppresa stenarna efter Sögse, sin fader.” På U 632 finns texten kvar, men med större luckor: ”… och Stenbjörn (eller: Arinbjörn) … [efter] sin broder Sögse.”
Namnet på den döde skrivs syhsa (i ackusativ) på båda stenarna. Detta stod länge som ett otolkat så kallat ”fetstilsbelägg” i översättningarna, men 2001 publicerade Patrik Larsson en studie som visade att det troligen rör sig om ett ursprungligt binamn Søgsi, bildat till ett ord med betydelsen ’tumult, stoj’. Om den som runstenarna från Kalmar har tillägnats är den förste som har begåvats med detta namn, så har han nog varit en lite besvärlig person. Är det kanske här som handen kommer in?
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
