I antologin Historia kring Stockholm före 1520 (1965) finns en spännande artikel av bibliotekarien Isak Collijn där han berättar om hur han av en händelse i ett skåp på sitt tjänsterum på Kungliga biblioteket upptäckte en låda med de reliker som en gång hade funnits i bröstet på Sankt Göransstatyn i Storkyrkan. Den som ursprungligen hade upptäckt och tagit vara på dessa visade sig vara en tidigare anställd vid biblioteket, nämligen den inte helt obekante August Strindberg. Något liknande fynd har jag aldrig gjort, men då och då händer det att jag i Runverkets samlingar gör oväntade upptäckter.
Det mesta vi har är visserligen papper, bilder och pärmar, men det finns också ett par runstensfragment med okänd proveniens. Ingen vet varifrån de kommer eller när de hamnade på Runverket. Det ena är ett litet sandstensfragment med en ornamentsslinga, det andra ett 23 × 11 cm stort granitfragment med de tre runorna …tra…. Det senare fragmentet är uppmålat med något som ser ut som svart vattenfärg, men det är okänt vem som har gjort detta. I Samnordisk runtextdatabas och på forskningsplattformen Runor har fragmentet fått beteckningen SE Owe1996b;136 och inskriften har där förslagsvis tolkats som … [le]t(?) ræ[isa](?) … dvs. ”… lät(?) resa(?) …”.
Jag minns hur jag en gång för länge sedan – enligt vad jag då noterade den 6 november 2012 – plockade upp detta fragment, som låg i en bokhylla bredvid min dåvarande arbetsplats, tittade på brottytan på baksidan och plötsligt tyckte mig känna igen stenmaterialet från annat håll. Stenen består nämligen av en mycket karaktäristisk vit- och svartspräcklig granit och jag fick för mig att precis samma bergart fanns i ett runstensfragment som förvaras inne i Eds kyrka i Upplands-Väsby (U ATA5735/59). Kunde det röra sig om delar av en och samma runsten?
Varför jag kom att tänka på fragmentet i Eds kyrka just då vet jag inte. Kanske var det för att jag något år tidigare hade skrivit om runstensfynden vid Eds kyrka i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter som jag då arbetade med. Om fyndomständigheterna för fragmentet i kyrkan är vi väl underrättade. Enligt en rapport av Sven B. F. Jansson i ATA hittades det tillsammans med två mindre fragment den 21 juni 1959 av Egon Lindholm i den norra kyrkogårdsmuren. De mindre fragmenten förvaras numera i hembygdsgården i Runby.
Man kunde tro att jag genast gav mig av till Ed för att se om jag hade rätt, men märkligt nog kom det att dröja ända till den 18 oktober förra året – alltså nästan nio år – innan jag kom dit.
Att jag till slut följde upp mitt hugskott kan jag tacka ordföranden i Upplands-Väsby hembygdsförening, Klas Lundkvist, för. Han hade nämligen under året kontaktat mig i några runfrågor och då dök de gamla tankarna på ett samband med fragmentet i Eds kyrka plötsligt upp. Jag berättade om min teori och vi beslutade oss för att tillsammans ta reda på hur det förhöll sig. Vi tog givetvis också kontakt med kyrkan så att det inte skulle uppstå några missförstånd, när jag kom ditsläpande med ett annars okänt runstensfragment.
Väl på plats kunde vi omedelbart konstatera att bergarten var av precis samma typ och även ristningsytan hade samma karaktär. Dessutom var det en slående likhet i både ristningsteknik och runformer (se bilden nedan!). Någon passning mellan fragmenten fanns däremot inte och inte heller med de två småfragmenten på hembygdsgården, som vi tog i betraktande senare under eftermiddagen.
Vad jag kan se måste de fyra fragmenten ha tillhört en och samma sten. Hur ett av dessa har hamnat på Runverket utan några fynduppgifter vet jag fortfarande inte, men Riksantikvarieämbetet hade en gång ett mycket energiskt ombud i Upplands-Väsby som hette Hugo Sabel och som upptäckte många runstenar, inte minst i kyrkogårdsmurar. Sabel hade goda kontakter med Sven B. F. Jansson och en gissning är att fragmentet kan ha kommit den vägen. Mot detta talar möjligen att Sabel årligen lämnade in mycket grundliga rapporter om sin verksamhet och att det i dessa inte finns några spår av ett sådant fynd från Eds kyrka.
Alla de tre tidigare kända fragmenten bär runor, men det är endast på fragmentet i kyrkan som de är tillräckligt många för att kunna tolkas. Där står …ftir · su…, där de första givetvis återger ordet ”efter” och de senare förmodligen utgör början av ett namn. Var i den ursprungliga texten runorna tra på fragmentet på Runverket ska passas in går naturligtvis inte att avgöra, men eftersom det inte finns något skiljetecken mellan t och r tror jag inte att den tidigare tolkningen ”lät resa” är riktig. Troligare är att de tre runorna har tillhört ett och samma ord och det bästa är nog att lämna dem otolkade.
Därmed har vi en runsten mindre i Sverige, men också lösningen på en gammal gåta.
> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Att runstensfragment som har fått skilda nummer i Sveriges runinskrifter ibland visar sig passa ihop är inte helt ovanligt. Ett extremfall är de tio runstensfragmenten från Björkö by på Birka, som var fördelade på tre nummer i Upplands runinskrifter (U 6, U 7, U 8), men där Gunnar Andersson, Kerstin Odebäck och jag för nio år sedan handgripligen lyckades pussla ihop en enda stor runsten. Läs mera här. DS.
