Pernilla Rydmark, Johanna Berg och Peter Krantz. Foto: Henrik Löwenhamn (CC BY)
Jag spenderar måndag och tisdag den här höstmötesveckan på Internetdagarna i Stockholm. På det avslutande seminariet på måndagen så lyssnade jag på Rolf Källman, Johanna Berg och Peter Krantz som pratade om digitaliseringen av kulturen, modererat av .SEs Pernilla Rydmark.
Här är en snabb sammanfattning.
Rolf Källman
Först ut var Rolf Källman, fd Riksantikvarieämbetet, som nu leder Sekretariatet för digitalisering på Riksarkivet. Det kommer för övrigt att förkortas Digisam från och med nu.
Rolf började med att Digisams uppdrag ingår i Sveriges satsning på att bli bäst i världen på att använda digitaliseringsmöjligheter. I uppdraget, som pågår 2011-2015, ingår kompetensuppbyggnad och kunskapsinhämtning, samordning och sedan 2014 ska det utvärderas och rapporteras.
Det finns oerhört mycket att digitalisera. Bara Riksarkivet har 70 hyllmil. Det är svårt att veta exakt hur mycket, speciellt utanför den offentliga sektorn. Det finns massor att digitalisera hos hembygds- och släktforskarföreningar och liknande.
Men är det värt att digitalisera allt det här?
Man har räknat ut att det skulle kosta €100 miljarder att digitalisera hela Europas kulturarv. En oerhörd summa. Men satt i relation till att forskning och utveckling av Joint Striker Fighter-projektet kostat €40 miljarder och att 10 mil motorväg kostar €750 miljoner.
Rolf visade sedan några bra exempel på hur man kan använda det här och visade då så klart Kringla och Platsr, bland annat.
Rolf avslutade med att visa vad nycklarna är för att detta ska gå i lås:
Materialet måste vara lätt och fritt att använda.
Licensieringen måste vara klar och tydlig.
Öppna format.
Permanenta länkar.
Möjligt att koppla ihop med andra tjänster.
Lagar och regler måste stödja detta.
Släpp kontrollen över det egna materialet.
Rolfs presentation finns på Slideshare.
Johanna Berg
Johanna Berg, även hon fd Riksantikvarieämbetet, jobbar på Digisam och hon berättade lite om de upphovsrättsliga problemen som kan uppstå.
Det kanske största problemet är att många av institutionerna idag är paralyserade av skräck, de är så rädda att göra fel att de inte gör någonting.
– Ingen kan ju tycka att det är bra att det är så svårt att fatta vad som gäller.
Riskerna är inte så stora som man tror. Man blir inte dömd att betala fantasibelopp i skadestånd!
Man kan göra ingenting, eller så kan man göra egna överenskommelser och avtal med rättighetsinnehavarna. Eller så kan man vänta på de nya avtalslicenserna som kommer 2012. Men de kommer förmodligen inte att lösa alla problem.
Blir dessa avtal dessutom för dyra, så kommer ingenting att hända i alla fall.
Man kan även chansa, göra en riskbedömning. Man kan göra ärliga försök att spåra upphovsmannen, göra en bedömning på vad det skulle kosta och sedan kör man. Det är så de flesta har gjort idag och det har gått väldigt bra. Väldigt få fall där upphovsrättsinnehavarna har blivit upprörda. Tvärtom finns det flera fall där de blivit glada att materialet har blivit tillgängligt.
Peter Krantz
Sist ut var Peter Krantz som jobbar på E-delegationen ett litet tag till. Peter skulle gnälla lite och ställa lite obekväma frågor. Det gjorde han riktigt bra.
Peter pratade om kostnader, nyttor, rädslor.
– Idag spenderar vi mycket pengar på digitalisering, massor av miljoner, stora planer. Som till exempel Kungliga bibliotekets Digidaily-projekt.
Men vems är informationen, var är informationen, var är tjänsterna, frågade Peter.
Sedan visade han några bra exempel på appar och tjänster som använder Riksantikvarieämbetets data, som till exempel Fornfynd.
För det är ju så, att tillgång till den här informationen leder till innovativa lösningar utanför den offentliga sektorn. Det här är en innovationskraft vi måste ta vara på, måste uppmuntra. För den stora vinsten är när all den här informationen används, och inte när den säljs.
Peter visade siffror på vad det totala potentiella värdet skulle vara om man släppte fri all offentlig information i Europa. Ställt mot vad de samlade intäkterna är av den information som idag kostar pengar att använda. Intäkter på försäljning, i hela Europa: cirka €1,4-3 miljarder (PDF). Potentiella värdet av den fria informationen: €140 miljarder.
Den offentliga sektorn sitter på en enorm skattkista. Men vi kan både ge bort alla guldmynt och ha de kvar. Till en väldigt låg kostnad.
Men varför kommer det inte mer information?
Rädslorna är främst:
Lätt att generalisera framtidens katastrofscenarier. Tänk om de använder vår information si eller så?
Personuppgifter.
Missbruk. Tänk om någon använder våra bilder till sexleksaker?
Slutsatsen är: nyttan uppstår när informationen används!
/Henrik Löwenhamn, kommunikatör, Riksantikvarieämbetet
Nu ligger min presentation ute
http://www.slideshare.net/rolfkallman/internetdagarna-nov201111
Uppdaterat i inlägget. Tack! /H
Hur blir det i praktiken då, för oss digitaliseringsamatörer? Ja, inte är verktyg som K-samsök någonting som kan underlätta för oss inte… Nix.
Jag fortsätter att citera mig själv:
“Vi digitaliserings-amatörer för Kulturarvet göre oss icke så stor besvär, i alla fall inte i kontakt med statens institutioner.“
Hej Magnus. Vi talade ju om detta i somras och läget har inte förändrats sedan dess. Det finns ingen statlig institution som kan ta hand om ens alla _institutionella_ digitaliseringsinitiativ, än mindre enskilda personers digitaliseringsinsatser, hur bra de än är. Det finns helt enkelt ingen central aktör som har uppdraget och därmed resurs att hantera detta, hur önskvärt det än är. Det är en fråga som i dagsläget nog bäst drivs tillsammans med Samordningssekretariatet på Riksarkivet. Jag tror att alla statliga institutioner vill se att det finns en hållbar infrastruktur för att täcka alla behov av bra lagring och tillgänglighet för digitaliserat kulturarv. /Lars Lundqvist, enheten för informationsutveckling, RAÄ-
Läget är oförändrat, ja, uppenbarligen.
Lagring är en sak, angelägen. Men svår, det medges… Det var dock inte det jag främst tänkte på.
Att plocka upp det digitaliserade material som finns i en aggregering är en annan sak, som är tekniskt betydligt mindre komplicerat. Fullt möjligt, om viljan finns…, tror jag. Att jobba så brett som möjligt är sånt som motiverar existensen för centrala initiativ inom webbområdet. Tidigare nationella webbinitiativ/aggregatorer/portaler inom andra sakområden, har ju dött sotdöden, tyvärr. Det gäller ju t.ex. Safari, Sverigeportalen och Kulturnät Sverige som inte längre sköts av samhället…
Men tyvärr, “Vi digitaliserings-amatörer för Kulturarvet göre oss icke så stor besvär, i alla fall inte i kontakt med statens institutioner.“
”Att plocka upp det digitaliserade material som finns i en aggregering är en annan sak, som är tekniskt betydligt mindre komplicerat. Fullt möjligt, om viljan finns…, tror jag.”
Det är riktigt, tekniken och viljan finns hos oss och säkert många andra kommunala, regionala och statliga aktörer. Men – som jag nämnde ovan och som vi talade om i somras – det måste finnas människor på ”vår” sida, som både kan ta hand om och som långsiktigt kan förvalta alla datakällor för aggregering.
”Att jobba så brett som möjligt är sånt som motiverar existensen för centrala initiativ inom webbområdet.”
Japp, håller med. Det motiverar existensen för alla aktörer: lokala, kommunala, regionala som centrala. Sedan finns det ju gränser för vad olika aktörer har i sina uppdrag att lösa och vad man har för resurser att lösa olika aktörers behov. Genom att regeringen lagt ansvaret på Samordningsekretariatet så är det den aktör som vi alla har att jobba med för att flytta fram positionerna. /Lars Lundqvist.
”det måste finnas människor på “vår“ sida, som både kan ta hand om och som långsiktigt kan förvalta alla datakällor för aggregering.”
Exemplet Internet Archive visar att man kan göra sånt här med små maninsatser för förvaltning, om varje innehållsleverantör främst tar eget ansvar för materialet som levereras. Det handlar mest om arbetssätt, skulle jag säga. Internet archive har ju dock tagit tjuren vid hornen och är inte en aggregator, utan t.o.m. sköter långtidslagringen av datat (inkl. verktyg för att underlätta för sakägaren). Men nu är det ju det något enklare aggregeringen vi pratar om, förvisso…
”Sedan finns det ju gränser för vad olika aktörer har i sina uppdrag att lösa och vad man har för resurser att lösa olika aktörers behov.”
Med mindre person-intensivt arbetssätt, så skulle man kunna frigöra arbetsinsatser så att fler kan komma in. Ni har ju förvisso vågat släppa in allmänheten i Platsr, varför inte i K-samsök avseende metadataleveranser om man automatiserar gränssnittet nästan lika mycket som ni gjort i Platsr… :-)
Det här med digitala verktyg inom kulturarvssektorn är kanske ett ännu mer intressant ämne, än det kanske verkar vid första anblicken. Vem skall göra, var och när? Varför? Räcker pengarna?
I Norrbotten ligger man inte så långt framme, men har i alla fall inlett ett projekt om att skapa en Kulturarvsportal. (Se t.ex. http://www.nll.se/sv/Kultur/Litteratur/Norrbottens-lansbibliotek/Samverkan/).
När jag börjar gräva lite, så ser jag att det REDAN FUNNITS EN KULTURARVSPORTAL I NORRBOTTEN under 2000-talet. Den verkar vara nedlagd sedan några år tillbaka. Varför startar man en kulturarvsportal, lägger ner den och sen återstartar diskussioner om en sådan portal? Det förefaller finnas stor risk för att skattepengar (statliga, kommunala, landstingskommunala samt EU-medel) redan har kastats i sjön, om tidigare investeringar inte tagits tillvara. Projektet kanske aldrig borde ha startats?
Näe, jag tror inte att pengar är problemet i kulturarvsektorn. Det finns en kronisk sjuka inom sektorn att alltid hänvisa tillkortakommanden på pengabrist.
För många år sedan sade en chef på ett tidigare jobb till mig: ”OK, nu vet vi vad ni vill göra om ni fick fördubblad budget. Bra. Vad vill ni göra om vi hypotetiskt skulle ha halverat budgeten?”
Det var klokt sagt. Det händer att ingenjörer säger kloka saker, i alla fall ibland. Det var inte inom kulturarvssektorn, men väl inom telekomsektorn. Frågan är om man inte borde tänka på sättet oftare inom kulturarvsområdet.
Borde inte ansvariga politiker i Norrbotten egentligen nu säga nej till en ny kulturarvsportal, fram till dess musei- och länsstyrelsetjänstemän kan svara på fragan, varför tidigare investeringar (till synes…) kastats i sjön?
Borde inte centrala ansvariga myndigheter kunna hitta generella lösningar, öppna för ett bredare användning och tillämpning till nytta för den breda allmänheten? Varför gör man inte detta redan idag, när möjligheterna rimligen redan finns? Libris, NAD, K-samsök, SVAR är exempel på otroligt avancerade system, som med lätthet skulle kunna utvecklas i rätt riktning. Vad väntar vi på?
Jo, javisst ja: “Vi digitaliserings-amatörer för Kulturarvet göre oss icke så stor besvär, i alla fall inte i kontakt med statens institutioner.“
Men, nu skall alltihopa utredas igen, denna gång med slutdatum 2015. Ambitionen är jättegod, men blir det faktiska resultat?