Att måla runstenar

Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.
Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.

Varför målar man runstenarna som man gör?

Färgsättningen vi ser på många stenar i Sverige och som vi idag nästan tar för given, röd färg till runor, vitt till sjömärken och gråsvart till gravhällar är en praxis som har uppstått mycket tack vare Riksantikvarieämbetets arbete under 1900-talet med att måla i dessa. Imålningen syftar till att tillgängliggöra stenen, dess ristning blir lättare att se och bidrar till att stenens status som bevarandevärd blir tydligare. Att måla en sten som är hittad omålad är en rekonstruktion. Rekonstruktion innebär att man försöker få ett objektet att återgå till ett tidigare känt stadium genom att tillfoga nya material. Retuschera innebär att bättra på, snygga upp, till exempel en befintlig imålning eller en lagning. Detta är åtgärder som gör att ett objektet kan ge ett vårdat intryck men det är inte per automatik en konserveringsåtgärd. Enligt the Burra Charter är en rekonstruktion endast acceptabel om vi vet hur objektet vi rekonstruerar har sett ut ursprungligen. Rekonstruktioner ska i regel inte utföras direkt på det arkeologiska materialet. Numera kan vi med moderna analysmetoder hitta mer information i ristningarna om de inte blir imålade innan en vetenskaplig undersökning har gjorts. Därför vore det bra om man börjar leta efter alternativa sätt att synliggöra ristningarna på och att man inte vanemässigt kräver imålning av nyfynd. En annan vanlig invändning mot målning av runstenar är att det är en subjektiv tolkning och ibland är experterna inte överens om hur vissa ristningar ska tolkas och hur de ska målas i. Imålningen har inte heller med stenens originalmålning att göra eftersom det är ytterst sällan som vi vet exakt hur runstenen har varit bemålad då den var nyhuggen. Det här gör att om man ändå väljer att måla i, åtminstone bör använda sig av färg som är lätt att ta bort, så att man när man omtolkar en runa eller ikonografin på en runsten har en chans att avlägsna en felaktig imålning. Diskussionen kring imålandets vara eller inte vara är för övrigt inte ny, för den som vill läsa mer om hur man resonerade förr rekommenderas Bör runstenar och hällristningar uppmålas? av G. Hallström från 1931.

Alla tillägg som man gör till en runsten, både lagningar och färg ska vara mjukare och mer lättvittrade än originalmaterialet. Det är lätt att glömma detta när man i sin iver att hålla nere vårdkostnaderna gärna vill välja hållbara material som inte behöver förnyas eller underhållas allt för ofta. (På 1980-talet använde man till exempel epoxyfärg till målning av vissa stenar vilket visade sig vara bekymmersamt eftersom färgen är mycket hållbar och i princip omöjlig att ta bort utan att stenen skadades). Allt man tillför en runsten ska vara möjligt att ta bort utan åverkan och stenen ska vara återbehandlingsbar. Man får inte glömma bort att det övergripande målet med runstensvården är inte att stenarna ska se snygga ut under vår livstid. Det övergripande målet är att runstenarna ska finnas kvar i så oförvanskat skick som möjligt till våra barn och barnbarn.

Vem får måla runstenar?

I Kulturmiljölagens andra kapitel står det att det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Det står också att endast Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Det här innebär att imålning på en runsten inte får utföras av privatpersoner på eget initiativ. Åtgärder i och kring fornlämningar kräver tillstånd från länsstyrelserna.

Idealet vid imålning är en runolog och konservator i samarbete, en runolog som kan runor och ikonografi och en konservator som är materialkunnig och vet hur man väljer färg som är reversibel och som är lämplig i förhållande till stenens speciella förutsättningar. Imålning av nyfynd eller av otydliga eller tvetydiga runor, slingor och övriga ornament kräver runologisk kompetens för att undvika feltolkningar av texterna och ikonografin. Imålningen av runor har därför de senaste åren skötts av en runolog från Riksantikvarieämbetet. Men stenar som är väl dokumenterade och där det inte är frågan om nytolkningar utan snarare om retuscharbete skulle mycket väl kunna utföras av en konservator som till sin fördel har god materialkännedom om olika stensorter och om färgtyper.

Färgtyper

Många blandar ihop begreppen färg och kulör. Färg i betydelsen målarfärg består ofta av bindemedel, pigment, lösningsmedel och tillsatser, där de viktigaste beståndsdelarna är bindemedel och pigment. Pigmentet avgör vilken kulör och valör färgen får. Idag framställs de flesta pigment syntetiskt, men före 1800-talet användes många framförallt oorganiska pigment som finns naturligt i naturen, till exempel jordfärger. Beroende på vilket bindemedel som används brukar vi benämna målarfärg som oljefärg, alkydfärg, slamfärg, kalkfärg, eller akrylfärg till exempel. När en sten bemålas, oavsett om det är en gravsten, hällristning eller runsten är det viktigt att spara anteckningar om vilken typ av färg man använt. Att i en rapport skriva att ristningen ”målades i med rött” är inte tillräckligt. Det här är självklarheter för en konservator. En konservator noterar i sin konservatorsrapport vilka tillverkare färgerna har och lämpligt är att som bilaga bifoga produktinformations- och säkerhetsdatablad så att de finns tillhands inför framtida åtgärder.

Dessa noteringar i en konservatorsrapport om vilken färgtyp som har använts underlättar för nästa konservator som ska rengöra stenen. Den personen kan då veta vilket lösningsmedel som behövs för att avlägsna färgen. Konservatorn kan också utvärdera om färgtypen har några speciella för- eller nackdelar och kan bedöma om det är samma färg eller en annan som ska användas nästa gång stenen ska målas. En imålning görs oftast i samband med en djuprengöring där all påväxt avlägsnas. Denna typ av rengöring ska göras mycket sällan för att inte slita på stenen, cykler på 25-75 år mellan djuprengöringstillfällena är inte ovanliga. Av den här anledningen är det viktigt att konservatorsrapporter sparas över lång tid.

Varför dröjer det så länge innan Runverket målar en sten?

Vi får ibland frågan ”Varför kommer ni inte ut på en gång och målar när vår runsten flagnar?” Vi har ca 2500 runstenar i Sverige. Om en runolog målar cirka 25 stycken runstenar per år, tar det cirka 100 år att måla alla en gång. Runverket på Riksantikvarieämbetet kan inte arbeta reaktivt, det vill säga vi kan inte skicka ut en runolog eller konservator med omedelbar verkan om någon ringer och rapporterar in att en sten ser ut att behöva målas eller rengöras. Inom all kulturvård har man begränsade resurser som ska fördelas på hela beståndet. Vi behöver ha en övergripande plan för hur våra åtgärder ska prioriteras på runstenarna och vi behöver arbeta utifrån den. Att en runsten har påväxt eller att färgen flagnar, bleks eller har försvunnit helt kan se tråkigt ut men räknas inte som en akut situation som kräver omedelbar åtgärd. En akut situation är om en sten riskerar att orsaka personskador för att den kan välta eller om en del av ristningen riskerar att gå varaktigt förlorad på grund av att en bit av stenen lossnat.

Det går självfallet alldeles utmärkt att ringa till länsstyrelserna eller till Rungruppen och anmäla att en runsten är i behov av vård eftersom vi noterar behovet. Men vi måste samordna våra insatser och resor för att arbeta effektivt och ekonomiskt med våra statliga medel. Därför kan det dröja från och med att vi har noterat att en sten behöver en åtgärd till dess att stenen faktiskt blir åtgärdad.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Skriv en kommentar