Att måla runstenar

Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.
Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.

Varför målar man runstenarna som man gör?

Färgsättningen på ristningarna som vi ser på många stenar i Sverige, är en praxis som har uppstått tack vare Riksantikvarieämbetets arbete under 1900-talet med att måla i ristad sten. Idag tar vi den färgsättningen för given. Riksantikvarieämbetet använde sig ofta av röd färg till runor, vit färg till sjömärken och gråsvart till gravhällar. Anledningen till att man målar i ristningarna är att man vill synliggöra dem. Ristningarna blir lättare att se när de är målade. Och det kan vara lättare för allmänheten att se att en sten är en skyddad fornlämning när ristningarna syns.

Är imålning konservering?

Konservering definieras som att bevara något som det är. Rekonstruktion definieras som att man försöker få ett objektet att återgå till ett tidigare känt stadium genom att lägga till nya material. Enligt the Burra Charter, (som är ett dokument som ger kulturvårdare riktlinjer för hur bevarande av kulturarv ska gå till), är en rekonstruktion endast acceptabel om vi vet hur objektet har sett ut från början. Rekonstruktioner ska inte utföras direkt på det arkeologiska materialet. Fornfynd och fornlämningar, som till exempel runstenar, ses som en källa till kunskap och ska bevaras i så oförändrat tillstånd som möjligt till framtiden.

Oftast vet vi inte hur runstenarna har varit bemålade eftersom färgen gått förlorad på de flesta av dem. Därför kan vi inte rekonstruera någon bemålning. Att måla en sten som är hittad omålad, räknas alltså inte som en konserveringsåtgärd eller en rekonstruktion. Utan imålning handlar enbart om att synliggöra runtexten. Men målning gör inte att stenmaterialet bevaras bättre. Tvärtom. Därför bör beställare och utförare alltid fundera på om det finns andra sätt att synliggöra ristningen på än enbart genom målning.

Måla eller krita inte i nyfynd

Numera kan vi med moderna analysmetoder hitta mer information i ristningarna än vad man kunde under 1900-talet. Hittar en privatperson eller en entreprenör en ny runsten eller hällristning ska denne kontakta länsstyrelsen direkt. Man får inte fylla i ristningarna med krita eller färg på en sten. Det är länsstyrelsen som tar beslut om alla åtgärder. Tvättning, kritning eller målning kan förstöra möjligheterna för vissa vetenskapliga undersökningar. Nyfunna runstenar eller fragment av runstenar kan vara en källa till ny kunskap, om man väljer att hantera dem varsamt. Därför måste all hantering av nyfynd ske i tät dialog med länsstyrelsen.

Varför väljer man en färg som försvinner så lätt?

En vanlig invändning mot målning av runstenar är att målningen är en subjektiv tolkning. Ibland är experterna inte överens om hur vissa ristningar ska tolkas. Det är ytterst sällan som vi vet exakt hur runstenen har varit bemålad då den var nyhuggen. Det här gör att om en länsstyrelse ändå väljer att måla i en runsten, bör de anlita en utförare som använder sig av färg som är lätt att ta bort. Då kan man i framtiden ta bort imålningen om runinskriften eller ikonografin omtolkas. Länsstyrelsen behöver också få information från utföraren om vilken sorts färg som använts, så att man vet hur den kan tas bort.

Alla tillägg som man gör till en runsten, både lagningar och färg, ska vara mjukare och mer lättvittrade än originalmaterialet. Det är lätt att glömma detta i sin iver att hålla nere vårdkostnaderna. Många tänker sig att färg, lagningar, eller material som är ”starka” och inte behöver förnyas allt för ofta, ska göra att förvaltningen blir billigare. Istället medför detta ofta värre skador på originalmaterialet. (På 1980-talet använde man till exempel epoxyfärg till målning av vissa stenar. Färgen är mycket hållbar och i princip omöjlig att ta bort. Stenen vittrar men färgen blir kvar för evigt). Allt man tillför en runsten ska vara möjligt att ta bort utan att stenen skadas. Och stenen ska vara återbehandlingsbar, det vill säga utförare och beställare bör välja åtgärder och produkter som gör det lätt ta hand om stenen även i framtiden.

Man får heller inte glömma bort att målet med runstensvården inte är att stenarna ska se snygga och nymålade ut under vår livstid. Målet med vården är att runstenarna ska finnas kvar i så oförvanskat skick som möjligt till våra barn och barnbarn. Därför bör ”varsamhet” var det ord som genomsyrar alla åtgärder.

För den som vill läsa mer om hur man resonerade förr kring imålning rekommenderas Bör runstenar och hällristningar uppmålas? av G. Hallström från 1931.

Vem får måla runstenar?

I Kulturmiljölagens andra kapitel står det att det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Det står också att endast Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får göra det som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Det här innebär att imålning på en runsten inte får utföras av privatpersoner eller entreprenörer på eget initiativ. Alla åtgärder i och kring fornlämningar kräver tillstånd från länsstyrelserna.

Länsstyrelsen är också den myndighet som beställer vårdåtgärder på runstenar (och andra fornlämningar) av professionella entreprenörer, som konservatorer, runologer, arkeologer, landskapsarkitekter och andra professionella kulturvårdare.

Idealet vid imålning är en runolog och konservator i samarbete. En runolog (språkvetare) som kan runor och ikonografi, och en konservator som är materialkunnig och vet hur man väljer färg som är reversibel och vilken sorts färg som är lämplig i förhållande till stenens speciella förutsättningar.

Imålningen av runor har under de senaste åren utförts av en runolog från Riksantikvarieämbetet. Men stenar som är väl dokumenterade och där det inte är frågan om nytolkningar av runor, utan snarare om partiellt retuscharbete skulle mycket väl kunna utföras av en konservator.

Färgtyper

Många blandar ihop begreppen färg och kulör. Färg i betydelsen målarfärg, består oftast av bindemedel, pigment, lösningsmedel och tillsatser. De viktigaste beståndsdelarna är bindemedel och pigment. Pigmentet avgör vilken kulör och valör färgen får. Idag framställs de flesta pigment syntetiskt. Men före 1800-talet användes många framförallt oorganiska pigment som finns naturligt i naturen, till exempel färger som görs av jord. Beroende på vilket bindemedel som används brukar vi benämna målarfärg som linoljefärg, alkydfärg, slamfärg, kalkfärg, eller akrylfärg till exempel.

När en sten bemålas, oavsett om det är en runsten, gravsten,sjömärke eller hällristning, är det viktigt att spara anteckningar om vilken typ av färg man använt. Det räcker inte att en beställare eller utförare skriver i en konserveringsrapport att en sten ”målades i med rött”. För tydlighetens skull kan utföraren även bifoga produktinformations- och säkerhetsdatablad med konserveringsrapporten, så att alla uppgifter finns tillgängliga för beställaren nästa gång denne ska beställa en åtgärd. Det blir billigare i längden för beställaren om framtida utförare kan ta del av tidigare rapporter.

Att det står i en konserveringsrapport vilken färgtyp som har använts, gör det lättare för nästa konservator som ska göra vårdåtgärder på stenen. Den personen kan då veta till exempel vilket lösningsmedel som behövs för att avlägsna den gamla färgen. Vet inte konservatorn vad som har använts tidigare måste denne pröva sig fram med testytor, vilket alltid tar mer tid. Tar det längre tid blir det dyrare för beställaren. Finns det bra anteckningar om tidigare färgval kan också konservatorn utvärdera färgtypen och andra åtgärder. Utvärderingar avgör om det är samma färg eller åtgärd, som ska användas nästa gång.

En imålning görs oftast i samband med djuprengöring där all påväxt avlägsnas från stenen av en konservator. Denna typ av djuprengöring ska göras mycket sällan eftersom den sliter på stenen. Cykler på 25-75 år mellan djuprengöringstillfällena är en rekommendation. Eftersom rengöringen inför imålning sliter på runstenar ska de inte målas om särskilt ofta. (Färgen på runstenar håller sig tydlig ca 5-7 år beroende på underlag, val av färg och kulör, och beroende på vilken väderlek det var när målningen utfördes).

Varför dröjer det så länge innan ni målar i en runsten?

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna får ibland frågan från allmänheten ”Varför kommer ni inte ut på direkten när vi ringer och målar i vår runsten?” Det finns flera anledningar till varför det tar tid.

Det finns oerhört många fornlämningar och runstenar i Sverige. Vi har ca 2500 runstenar i Sverige. Om en runolog skulle måla cirka 25 stycken runstenar per år, skulle det ta cirka 100 år att måla alla runstenar en gång.

All sten som står utomhus får lav och mossa (utom i städer, lav tycker inte om smutsig stadsluft). Påväxt är ett naturligt tillstånd på sten. Man målar inte direkt ovanpå lav eller mossa. Påväxten behöver avlägsnas först innan det är dags för länsstyrelsen av beställa imålning. Avlägsnandet av påväxt utföres av en professionell konservator på länsstyrelsens beställning. Rengöring och imålning är ett säsongsarbete och det är väderberoende. Därför kan det ibland vara så att länsstyrelsen behöver invänta frostfritt och stabilt väder innan man kan utföra rengöring och imålning.

Vare sig länsstyrelserna eller Runverket hos Riksantikvarieämbetet kan heller arbeta reaktivt. Det vill säga man kan inte skicka ut en runolog eller konservator med omedelbar verkan om någon hör av sig och säger att en sten ser ut att behöva målas eller rengöras någonstans i Sverige. Det skulle vara för dyrt att arbeta på det sättet. Vi behöver arbeta utifrån en övergripande plan för vilka åtgärder som ska prioriteras på runstenarna och när dessa åtgärder ska göras. Att en runsten har påväxt eller att färgen flagnar, bleks eller har försvunnit helt kan se tråkigt ut, men påväxt är naturligt på sten utomhus och blekt färg räknas inte som en akut situation som kräver omedelbar åtgärd.

En akut situation är det däremot om en sten riskerar att orsaka personskador för att den kan välta. Eller om en del av ristningen riskerar att gå varaktigt förlorad på grund av att en bit av stenen lossnat. Vissa år är det flera fornlämningar inom ett län som har akuta skador eller som behöver prioriteras, på grund av ombyggnation, omläggning av vägar eller på grund av vandalisering. Då får stenar med blekt färg vänta.

Det går självfallet alldeles utmärkt att ringa till länsstyrelserna eller till Rungruppen och rapportera att en runsten ser ut att vara i behov av vård. Vi noterar behovet. Men både länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet måste samordna sina insatser och resor för att arbeta effektivt och ekonomiskt med våra statliga medel. Därför kan det dröja från och med att länsstyrelsen har fått in en rapport om att en sten behöver en målas, till dess att stenen faktiskt blir målad.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fyra i Runverket hos Riksantikvarieämbetet.

5 comments

  1. Staffan Hållstam

    Hej ! Må inte Järfällas fina runhälls (U 90) ristningar, delvis av mossa övervuxna, ej frostsprängas alltför svårt kommande vinter.
    Med vänlig hälsning,

  2. Helen Simonsson

    Hej! Runhällen U90 har en placering som innebär att det lätt växer mossa och lav på den. Hällar som befinner sig bland buskar och träd är ofta skuggade och får löv, gräs, och fågelspillning på sig, vilket gör att det snabbt växer på stenytan. (Vatten + näring = påväxt). Tyvärr kan man inte rengöra sten alltför ofta eftersom rengöringen i sig sliter och kan påskynda stenens vittring. Det bästa är att därför att arbeta förebyggande genom att åtgärda det som ger påväxt, till exempel genom att hålla undan sly, högt gräs eller beskära träd, men det är en fråga för markägaren. Länsstyrelsen är den myndighet som ger tillstånd och som beställer vårdåtgärder på fornlämningar. Hör gärna av dig till dem, så kan de berätta mer. Vill du veta mer om varför det växer på sten finns denna artikel: http://www.k-blogg.se/2014/02/14/varfor-vaxer-det-pa-run-eller-gravstenar-2/

  3. Carin Kangemo

    Hej håller med angående U90! Verkligen synd att den är så överväxt, den har ju varit målad ser man! En annan häll som skulle behövas tagas hand om är U80 i Spånga!

  4. Pingback: Bilder ger information och kunskap – när de används - K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg
  5. Mari Lagerquist

    Hej,
    Jag vill måla på sten med samma metod som ni använder till hällristningar. Det är dock inga hällristningar eller runor jag skall måla. Jag undrar lite mer specifikt, vad djuprengör ni stenen med? Och finns det färdigblandad färg att köpa utav den röda?

Skriv en kommentar