Att måla runstenar

Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.
Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.

Varför målar man runstenarna som man gör?

Färgsättningen vi ser på många stenar i Sverige och som vi idag nästan tar för given, är en praxis som har uppstått mycket tack vare Riksantikvarieämbetets arbete under 1900-talet med att måla i ristad sten. Riksantikvarieämbetet använde sig ofta av röd färg till runor, vit färg till sjömärken och gråsvart till gravhällar. Imålningen syftar till att tillgängliggöra eller synliggöra stenen. Ristningarna blir lättare att se och stenens status som bevarandevärd blir tydligare.

Är imålning konservering?

Enligt the Burra Charter, (som är ett dokument som ger riktlinjer för bevarande av kulturarv), är en rekonstruktion endast acceptabel om vi vet hur objektet vi rekonstruerar har sett ut ursprungligen. Rekonstruktioner ska inte utföras direkt på det arkeologiska materialet.

Konservering är att försöka bevara något som det är. Att måla en sten som är hittad omålad är en rekonstruktion. Rekonstruktion innebär att man försöker få ett objektet att återgå till ett tidigare känt stadium genom att lägga till nya material. Retuschera innebär att bättra på, till exempel en befintlig imålning eller en lagning. Detta är åtgärder som gör att den ristade stenen kan ge ett vårdat intryck och som gör att ristningarna syns tydligare för besökare. Men målning gör inte att stenmaterialet bevaras bättre. Det är därför inte en konserveringsåtgärd.

Numera kan vi med moderna analysmetoder hitta mer information i ristningarna än vad man kunde under 1900-talet. Hittar man en ny runsten eller hällristning ska man kontakta länsstyrelsen direkt. Det är också viktigt att en person som hittar en ny runsten eller hällristning, inte fyller i ristningarna med krita eller färg innan länsstyrelsen har tagit ett beslut om en vetenskaplig undersökning ska göras eller inte. Nyfynd bör inte vanemässigt målas i utan man behöver fundera på om det finns andra sätt att synliggöra ristningarna på.

Varför väljer man en färg som försvinner så lätt?

En vanlig invändning mot målning av runstenar är att det är en subjektiv tolkning. Ibland är experterna inte överens om hur vissa ristningar ska tolkas eller hur de ska målas i. Det är ytterst sällan som vi vet exakt hur runstenen har varit bemålad då den var nyhuggen. Det här gör att om en länsstyrelse ändå väljer att måla i, åtminstone bör de anlita en entreprenör som använder sig av färg som är lätt att ta bort. Det gör det möjligt att avlägsna en imålning om runinskriften eller ikonografin omtolkas.

Alla tillägg som man gör till en runsten, både lagningar och färg ska vara mjukare och mer lättvittrade än originalmaterialet. Det är lätt att glömma detta i sin iver att hålla nere vårdkostnaderna. Många tänker att färg eller material som inte behöver förnyas eller underhållas allt för ofta ska göra att det blir billigare. Istället medför detta ofta värre skador originalmaterialet. (På 1980-talet använde man till exempel epoxyfärg till målning av vissa stenar. Färgen är mycket hållbar och i princip omöjlig att ta bort). Allt man tillför en runsten ska vara möjligt att ta bort utan att stenen skadas och stenen ska vara återbehandlingsbar. Det innebär att när man väljer en färg för imålning måste den vara av en sort som går att avlägsna och det ska gå att måla ovanpå den.

Målet med runstensvården är inte att stenarna ska se snygga och nymålade ut under vår livstid. Utan målet är att runstenarna ska finnas kvar i så oförvanskat skick som möjligt till våra barn och barnbarn.

För den som vill läsa mer om hur man resonerade förr kring imålning rekommenderas Bör runstenar och hällristningar uppmålas? av G. Hallström från 1931.

Vem får måla runstenar?

I Kulturmiljölagens andra kapitel står det att det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Det står också att endast Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får göra det som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Det här innebär att imålning på en runsten inte får utföras av privatpersoner på eget initiativ. Åtgärder i och kring fornlämningar kräver tillstånd från länsstyrelserna.

Idealet vid imålning är en runolog och konservator i samarbete. En runolog som kan runor och ikonografi och en konservator som är materialkunnig och vet hur man väljer färg som är reversibel och som är lämplig i förhållande till stenens speciella förutsättningar.

Imålningen av runor har under de senaste åren utförts av en runolog från Riksantikvarieämbetet. Men stenar som är väl dokumenterade och där det inte är frågan om nytolkningar utan snarare om partiellt retuscharbete skulle mycket väl kunna utföras av en konservator. En konservator har god materialkännedom om olika stensorter och om olika färgtyper.

Länsstyrelsen är den myndighet som är tillståndsgivande. Länsstyrelsen är också den myndighet som beställer vårdåtgärder på runstenar (och andra fornlämningar) av professionella entreprenörer, som konservatorer, runologer och arkeologer.

Färgtyper

Många blandar ihop begreppen färg och kulör. Färg i betydelsen målarfärg består ofta av bindemedel, pigment, lösningsmedel och tillsatser. De viktigaste beståndsdelarna är bindemedel och pigment. Pigmentet avgör vilken kulör och valör färgen får. Idag framställs de flesta pigment syntetiskt. Men före 1800-talet användes många framförallt oorganiska pigment som finns naturligt i naturen, till exempel färger som görs av jord. Beroende på vilket bindemedel som används brukar vi benämna målarfärg som oljefärg, alkydfärg, slamfärg, kalkfärg, eller akrylfärg till exempel. När en sten bemålas, oavsett om det är en gravsten, hällristning eller runsten är det viktigt att spara anteckningar om vilken typ av färg man använt. Det räcker inte att en beställare eller entreprenör skriver i en rapport att en sten ”målades i med rött”. En konservator noterar i sin konserveringsrapport vilka tillverkare färgerna har. För tydlighetens skull kan denne även bifoga produktinformations- och säkerhetsdatablad med konserveringsrapporten, så att alla användbara uppgifter finns tillhands för beställaren nästa gång denne ska beställa en åtgärd. Det blir billigare i längden.

Noteringar i en konserveringsrapport om vilken färgtyp som har använts, gör det lättare för nästa konservator som ska rengöra stenen. Den personen kan då veta vilket lösningsmedel som behövs för att avlägsna den gamla färgen. Vet man inte vad som har använts tidigare måste man pröva sig fram, vilket alltid tar mer tid. Finns det bra anteckningar om tidigare färgval kan också konservatorn utvärdera om färgtypen har några speciella för- eller nackdelar. Det avgör om det är samma färg eller en annan,  som ska användas nästa gång stenen ska målas. En imålning görs oftast i samband med djuprengöring där all påväxt avlägsnas. Denna typ av rengöring ska göras mycket sällan för att inte slita på stenen. Cykler på 25-75 år mellan djuprengöringstillfällena är inte ovanliga. Av den här anledningen är det viktigt att konserveringsrapporter sparas över lång tid.

Varför dröjer det så länge innan ni målar i en runsten?

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna får ibland frågan från allmänheten ”Varför kommer ni inte ut på en gång när vi ringer och målar i vår runsten?” Det finns flera anledningar till varför det tar tid.

Vi har ca 2500 runstenar i Sverige. Om en runolog målar cirka 25 stycken runstenar per år, tar det cirka 100 år att måla alla en gång.

Man målar inte direkt på lav eller mossa. Har en sten påväxt behöver påväxten avlägsnas först innan det är dags för länsstyrelsen av beställa imålning. Avlägsnandet av påväxt från en stenyta utföres av en professionell konservator på länsstyrelsens beställning.

Vare sig länsstyrelserna eller Runverket hos Riksantikvarieämbetet kan arbeta reaktivt. Det vill säga man kan inte skicka ut en runolog eller konservator med omedelbar verkan om någon hör av sig och säger att en sten ser ut att behöva målas eller rengöras. Det skulle vara för dyrt att arbeta på det sättet. Vi behöver arbeta utifrån en övergripande plan för vilka åtgärder som ska prioriteras på runstenarna och när dessa åtgärder ska göras. Att en runsten har påväxt eller att färgen flagnar, bleks eller har försvunnit helt kan se tråkigt ut, men det räknas inte som en akut situation som kräver omedelbar åtgärd.

En akut situation är det däremot om en sten riskerar att orsaka personskador för att den kan välta. Eller om en del av ristningen riskerar att gå varaktigt förlorad på grund av att en bit av stenen lossnat. Vissa år är det flera fornlämningar som har akuta skador eller som behöver prioriteras på grund av ombyggnation, omläggning av vägar eller på grund av vandalisering.

Det går självfallet alldeles utmärkt att ringa till länsstyrelserna eller till Rungruppen och rapportera att en runsten ser ut att vara i behov av vård. Vi noterar behovet. Men både länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet måste samordna sina insatser och resor för att arbeta effektivt och ekonomiskt med våra statliga medel. Därför kan det dröja från och med att länsstyrelsen har fått in en rapport om att en sten behöver en åtgärd, till dess att stenen faktiskt blir åtgärdad.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fyra i Runverket hos Riksantikvarieämbetet.

2 comments

  1. Staffan Hållstam

    Hej ! Må inte Järfällas fina runhälls (U 90) ristningar, delvis av mossa övervuxna, ej frostsprängas alltför svårt kommande vinter.
    Med vänlig hälsning,

  2. Helen Simonsson

    Hej! Runhällen U90 har en placering som innebär att det lätt växer mossa och lav på den. Hällar som befinner sig bland buskar och träd är ofta skuggade och får löv, gräs, och fågelspillning på sig, vilket gör att det snabbt växer på stenytan. (Vatten + näring = påväxt). Tyvärr kan man inte rengöra sten alltför ofta eftersom rengöringen i sig sliter och kan påskynda stenens vittring. Det bästa är att därför att arbeta förebyggande genom att åtgärda det som ger påväxt, till exempel genom att hålla undan sly, högt gräs eller beskära träd, men det är en fråga för markägaren. Länsstyrelsen är den myndighet som ger tillstånd och som beställer vårdåtgärder på fornlämningar. Hör gärna av dig till dem, så kan de berätta mer. Vill du veta mer om varför det växer på sten finns denna artikel: http://www.k-blogg.se/2014/02/14/varfor-vaxer-det-pa-run-eller-gravstenar-2/

Skriv en kommentar