Publicerat

Bilden visar en runsten av röd granit inmurad i en kyrkvägg.

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petrus Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ’Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet