Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

14 comments

  1. Roland Fredriksson

    Hej!

    Spännande och intressant!
    Att den var så tunn och ändå har klarat sig att inte gå sönder…otroligt!:)..

    Vänligen
    Roland Fredriksson

  2. Mattias

    Hoppas ni förstärker upp den på nått sätt då att den inte knäcks av någon.

  3. Gunilla Piipponen

    En riktig högtidsstund för dig! Runjanne gläder sig säkert i sin himmel.

  4. Pingback: Sö 91 Tidö återfunnen! | Uppsala runforum
  5. Patrik Gustafsson Gillbrand

    De tre döda som Peringskiöld omnämnde kan handla om slaget vid Olustra år 1229. Ostra by ligger strax norr om fyndplatsen för runstenen och är en av kandidaterna för slaget mellan Knut Långe och Erik Eriksson.

  6. Görel Fridh

    Spännande att kunna hitta en ”hel” runsten år 2018. Hoppas få läsa mer
    om denna och ev fler.

  7. Håkan Svensson

    Gjordes det ingen arkeologi på platsen inför exploateringen? En sådan sten låter ju sig svårligen banas bort helt obemärkt.

  8. Magnus Källström

    Det gjordes nog en arkeologisk utredning av sträckan och utredningsundersökningar på utvalda ställen. Den exakta platsen för Sö 91 har däremot inte varit känd. ”Tidö gärde” är ju en ganska svävande lägesangivelse och platsen för ”Stormaregrinden” tror jag inte heller har varit känd. Dessutom har stenen av någon anledning inte varit upptagen i Fornminnesregistret.

  9. Håkan

    Uppdragsarkeologin väver ett glest nät. Tur att det ibland finns uppmärksamma privatpersoner (all cred till cyklist och maskinist) och än så länge är det ju till och med tillåtet att titta i marken.

  10. Magnus Källström

    Detta är ett svar på Patrik Gustafssons inlägg, som hamnade på fel ställe:

    Denna koppling var okänd för mig och är givetvis en möjlighet, förutsatt att man ska våga tänka sig att traditionen har varit levande i bygden så länge. Det handlar ju ändå om mer än 400 år.

  11. Erik Björklid

    Ja det är ju inte varje dag man gör såna här fynd på väg till jobbet. Lycka till med arbetet. Mvh Erik Björklid. Ostra

  12. Daniel

    Två frågor:
    Hur många fler ”försvunna” runstenar finns registrerade?
    Hur vanligt är det att en försvunnen runsten faktiskt återfinns på den plats där den en gång noterades?
    /Daniel
    PS tack för en bra blogg!

  13. Magnus Källström

    Jag tackar!

    I Södermanland är det ett 70-tal runstenar som vi känner till, men som i dag är försvunna. I hela landet är det runt 550, så det finns en hel del att leta efter. Att de dyker upp på samma plats där de en gång har iakttagits händer också ibland. Så var fallet med Hagbystenen U 874 som återfanns 2016 på exakt samma plats där den hade legat som trappsten på 1600-talet. I detta fall var det själva kyrkan som i stället hade försvunnit. U 170 Bogesund, som återfanns 2013, står på samma plats som den gjorde på 1600-talet, även om bara rotpartiet av stenen finns kvar. Beträffande Tidöstenen så var problemet att vi inte hade några mer exakt uppgifter om var den fanns på 1600-talet och att ingen tänkte sig alternativet att den helt enkelt hade sjunkit ned i jorden.

Skriv en kommentar