Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken “Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen“. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.
Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)
De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.
I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.
På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver “Lars“.
Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står “Lars Johan Almgren“ med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.
Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan (ᛦ) men här använder en öppen r-runa (ᚱ) av samma typ som på Kensingtonstenen.
Det framträder allt klarare att “Kensingtonrunorna“ varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.
Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com
Vidare läsning
Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman
Kanske vore det bra om man kunde enas om en beteckning för just detta runsystem (med sina varianter). Kensingtonrunor kanske inte är det lämpligaste, eftersom ristningen är sen i förhållande till runsystemet. Självfallet kan man tala om Kensingtonrunor om man specifikt avser just de runor som finns på Kensingtonstenen. Det är ett lätt insett problem att en ny upptäckt kan ge anledning till ny beteckning. Kan man säga att dessa runor är alltför olika för att man ska kunna se dem som en variant av dalrunor? Annars Hassela-, Haverö- eller Larssonrunor?
Jag tycker tvärtom att Kensingtonrunor är ett utmärkt namn, eftersom det är från Kensingtonstenen som detta system först blev känt. Sedan har det dykt upp varianter av samma system och det är då lämpligt att namnge dessa efter personer eller orter som de kan knytas till, alltså Larssonrunor, Haverörunor och Hasselarunor osv. Detta gör det lätt att diskutera förhållandet mellan de olika varianterna.
Däremot tror jag inte – vilket jag skrev redan när Haverörunorna dök upp (se http://www.k-blogg.se/2017/11/26/haverorunor-nyckeln-till-kensingtonstenens-gata/) – att Kensingtonrunorna är en variant av dalrunorna, utan att de bör betraktas som ett eget sentida runsystem. Detta är i den skepnad vi känner det förmodligen inte är särskilt gammalt (senare delen av 1800-talet?), men samtidigt har det uppenbarligen rötter som sträcker sig tillbaka bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554-55.
I think someone should explore the social substrate underlying these graffiti. This would probably come under what is now called subaltern studies. These runes were apparently made by the farm hands, the “drangs.“ I understand these men could not own land and could not marry. There was little opportunity for them. Many simply emigrated to the United States and elsewhere. Runes may have been used by the rural workers to express controversial political and religious opinions that could not be read by most other people in the community. At any rate, I do not know of any work in English on rune usage in Sweden during the 19th Century. I suspect there is a need for such a work in Swedish as well.