Att upptäcka runstenar

Publicerat  

Runhällen U 102 vid Viby i Sollentuna och kvinnan som återupptäckte den i september 1924. Foto ATA

I Sven B. F. Janssons bok Historiebok. Ur min framfart från 1982, där han har samlat en del av sina hågkomster från sitt långa forskarliv, finns ett kapitel med titeln “Konsten att upptäcka runstenar“. Trots att Jansson säkert är en av de runologer som har undersökt flest runstenar i Sverige, så kunde han konstatera att denna konst inte var hans. Detta berodde delvis på att han hade satt upp det onödigt stränga kravet att det måste handla om en tidigare helt okänd runristning för att han skulle kunna godkänna den.

Varje år görs nyfynd av runinskrifter i Sverige. Ibland rör det sig också om tidigare helt okända runstenar, som till exempel den som i höstas hittades vid Hellerö utanför Västervik, men det kan även handla om sedan länge försvunna runstenar som plötsligt åter kommer i dagen. Detta skedde vid Stora Tidö utanför Eskilstuna för några år sedan och den gången var det en uppmärksam cyklist som stod för upptäckten.

Även om det går att hitta runstenar genom systematiskt letande (och mycket tålamod), så är min känsla att de flesta upptäcks mer eller mindre av en slump eller en lycklig omständighet när solstrålarna faller på rätt sätt över en stenyta. Så var det exempelvis när arkeologen Torun Zachrisson återfann den nedre delen av den märkliga Bogesundsstenen (U 170). “Arkeologen snubblade över runsten“ var en rubrikerna i dagspressen, men det var givetvis inte alls så det gick till.

I fredags när jag var på ATA för att leta reda på några arkivhandlingar, råkade jag stöta på ett par upptäckarhistorier som jag inte var bekant med sedan tidigare, men som jag gärna vill förmedla. En av dessa finns i ett tidningsklipp från Dagens Nyheter och handlar om hur den länge försvunna runhällen U 102 vid Viby i Sollentuna åter kom i dagen. Runhällen hade avbildats av flera av 1600-talets antikvarier, men hade därefter fallit helt i glömska.

Vibyhällen U 102 avbildad av Mårten Aschaneus, en av Johannes Bureus’ medhjälpare. Efter original i Stifts- och landsbiblioteket i Skara.

Richard Dybeck, som tycks ha varit en mycket skicklig runstensupptäckare, meddelar exempelvis i sin reseberättelse 1865 att “[u]nder två hela dagar letades utan framgång efter den sedan gammalt bekanta Runhällen, med inskrift i fornyrdalag, hvilken enligt skriftliga anteckningar af Peringsköld, skall finnas emellan Wiby och Räfgärdet, der äldsta vägen mellan Uppsala och Stockholm skall gått fram“. Detta var inte hans enda försök. I ett brev till sin vän och kollega George Stephens skriver han den 16 maj 1873 – alltså åtta år senare – att “Vibyhällen, L. 391, har jag minst tolf gånger förgäfves letat efter. Få se hur det kan lyckas i sommar.“

Dybeck hittade aldrig denna ristning, utan det dröjde ända till 1924 innan den dök upp. Det har sagts att upptäckaren var lokomotivföraren Axel Evertz, Norrviken, som ska ha funnit ristningen på sin tomt. Klippet i ATA från Dagens Nyheter den 12 september 1924 avslöjar dock den verkliga upptäckaren. I artikeln nämns inledningsvis att runforskarna upprepade gånger hade letat efter runhällen, men utan framgång:

Emellertid hände det sig så för någon vecka sedan att fru Thilda Evertz på gården Klippan i Viby helt apropå kom att finna en del märkliga krumelurer i hällen nedanför sitt hem, då hon skrapade hällen ren från mossan, som hon ämnade ge sina grisar att kalasa på. Hon tittade närmare på krumelurerna och påminde sig att en professor i fjol var ute och frågade om de inte hade upptäckt en runristning någonstans däromkring.

Det blev dock hennes man Axel som fick anmäla upptäckten till myndigheterna och därför är det i stället hans namn som har knutits till återfyndet. Tidningsartikeln illustreras med ett fotografi som har figurerat i olika sammanhang, bland annat som en av de bilder som Riksantikvarieämbetet har lagt ut på Flickr. Där var kvinnan med sopkvasten tidigare helt anonym, men nu vet vi hennes namn och att det är ingen mindre än runhällens återupptäckare. Namnet hade dock tidningen fått fel. Hon hette nämligen Hilda Evertz. (Tack till kollegan Anna Boman på RAÄ för denna korrigering.)

Runstenarna vid Sollentuna kyrka. Hugo Sabels fynd från 1966 står längst till vänster. Foto Magnus Källström

Den andra upptäckarhistorien som jag lärde känna i fredags rör en runsten i Sollentuna kyrka och den berättas i ett handskrivet brev av Riksantikvarieämbetets ombud i Upplands-Väsby, Hugo Sabel. Denne figurerar också i det nämnda kapitlet i Janssons bok och han tycks ha haft en särskild talang för att hitta runstenar. Det aktuella brevet bär överskriften Utdrag ur “Handbok för den som vill hitta tidigare ej kända runstenar“ och Sabel berättar där följande:

Det är söndag förmiddag den 3 juli 1966. Klockan är 10.00. En mindre grupp “kulturknuttar“ träffas vid Sollentuna kyrka. En deltagare är något senare än de övriga och möter sina kolleger då dessa äro på väg ut ur kyrkan. Det pågår en tidig förrättning därinne så ett besök är olämpligt. De som varit in i kyrkan hade försett sig med en beskrivning över kyrkans historia men den senkomne deltagaren blev utan och beslöt att gå in kyrkan vid hemfärden och förvärva ett ex.

Hemfärden blev vid 4-tiden på em. men då var kyrkporten stängd och låst. En hastig blick efter kyrkovaktmästaren gav inget resultat. Kanske var han bakom kyrkan? En titt om hörnet visade bara en solbelyst kyrkogård med bogårdsmuren ett stycke bort. Invid muren landar en skata. Då händer plötsligt något. En obetvingad tanke går genom betraktarens huvud. På stenen invid skatan måste finnas runor!!! Då det är föga lämpligt att trampa på gravkullar måste iakttagaren följa kyrkväggen och det skulle visa sig vara en givande sysselsättning. Med blicken stelt fäst på skatan låter vandraren fötterna sköta sig själva tills de törnar emot en sten som skjuter ut från kyrkans grund. Då måste ögat se mot marken och där inregistrera en ny runsten.

Ett enkelt sätt att finna runstenar med hjälp av en skata. (Välsignade fågel)

Hugo Sabel

Så här har vi alltså en runstensupptäckare som bokstavligen snubblade över en runsten. Stenen blev sedermera uttagen ur muren och står nu rest vid kyrkan. Såväl grismat som skator kan alltså vara av avgörande betydelse för den som av ödet har utsetts att finna en bortglömd eller okänd runristning.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den av Sabel funna runstenen har signum U Fv1968;279B i Samnordisk runtextdatabas och i söktjänsten Runor. Hugo Sabel, som dog 2004, vilar förresten själv under en runsten. Den bär texten hiar × huilir × hugo. DS.

PPS. Ett skäl att jag just nu har intresserat mig för Sollentunas runstenar är att runstensfragmentet U 95 vid Sollentuna kyrka nyligen har fått en ny fot och en ny plats (se bilden ovan). När stenen befann sig inomhus kunde jag både granska ristningen närmare och bättra på uppmålningen. Några större nyupptäckter gjordes dock inte med undantag för att den första runan i det ord som tidigare lästes iftiÊ€ av allt att döma är stungen och alltså istället ska återges som e. Så är den nu också markerad på stenen. DS.

PPPS. Vibyhällen är delvis avfattad på vers och detta tillsammans med fyndomständigheterna inspirerade signaturen “Den blyge“ (Georg Paulsson, som var Alf Henrikssons företrädare som DN:s dagsversskrivare), till följande skaldestycke:

Efter klipp i ATA

Lämna ett svar