Ironiska runor i Brunflo?

Publicerat  

Den så kallade kastalen i Brunflo i Jämtland. Foto Magnus Källström (CC BY)

Det har varit ovanligt dåligt med runfynd i år. Om man undantar de fragment som dök upp vid Övergrans kyrka i början av sommaren har det mig veterligen inte hittats någonting alls. Visserligen iakttog jag vid ett besök nu i höstas några runor ristade i den ena dörrsmygen till sydportalen i Vamlingbo kyrka på Gotland, men denna inskrift är så kort att jag knappt vet om den ska räknas. Nästan lika dåligt var det förra året, men då gjordes ändå några anmärkningsvärda fynd som runstenen vid Hellerö i Småland och återfyndet av en av de försvunna stenarna i Hunnerstadsmonumentet i Skåne.

På grund av Coronarestriktionerna har vi inte heller hunnit undersöka flera av förra årets fynd. Hit hörde länge de runor som historikern Olof Holm återfann i den så kallade Brunflokastalen i Jämtland och som han tidigare har skrivit om här på K-blogg. Runorna hade upptäckts för mer än hundra år sedan, men av någon anledning hade de ändå förblivit helt okända för forskningen. Som Olof redan har berättat hade vi båda helt oberoende av varandra och i olika arkiv hittat uppgifter om denna ristning och dessutom utan vetskap om varandras upptäckter planerat att åka till Brunflo och leta efter ristningen i stort sett samtidigt. Nu ställde jag in denna del av min resa mot norr, så det blev Olof som återfann inskriften och den upptäckten unnar jag honom väl. Det viktiga är ju inte vem som hittar en ny runinskrift, utan att den blir känd och att vi får möjlighet att läsa och tolka den.

De uppgifter som jag hade om ristningen i Brunflo kom från en liten lapp i Erik Brates kvarlåtenskap i ATA. Vid ett senare tillfälle hade jag också stött på några noteringar i Gustaf Hallströms samling i Umeå universitetsbibliotek. Olof Holm hade också hittat anteckningar om dessa runor i Umeå, men i en annan del av Hallströms samling än den som jag hade vittjat. Det är tydligt att dessa uppgifter går tillbaka på en och samma källa, även om originalet hittills inte har kunnat uppspåras. Både Brate och Hallström var ju Södermalmsbor och Hallström bodde inte långt från Södra Latinläroverket där Brate arbetade.

Den anteckning som jag har sett i Hallströms samling lyder: ”Runor i torntrappöppningen i Brunflo kyrkas kastal, Jämtland. Upptecknade av fil. lic. Erik Lundberg 1918?” Detta är i stort sett identiskt med de uppgifter som finns hos Brate: ”Runor å en sten i torntrappingången i kastalen […] uppt[ecknade] av fil kand. E. Lundberg f[unna] c. 1918? Enl. meddelande 28/2 1922 av lic. Salvén.”

Brates noteringar om runorna i Brunflo kastal. Efter original i ATA

Teckningen av själva ristningen är i stort sett densamma hos Hallström och Brate, men den senare ger också en alternativ läsning som han menar ”troligen” är ”riktigare”. Inskriften ser där ut att lyda ustiru med en inledande bakvänd u-runa. Brate har dessutom med blyerts antecknat ett tolkningsförslag ”=hūs-dyrr?” och har alltså tänkt sig att inskriftens mening kunde vara ”husdörr”.

Återupptäckten av ristningen hösten 2020 visade att den äldre avbildningen inte var riktig. Någon inledande bakvänd u-runa finns inte och det följer ytterligare en runa efter den sista u-runan. Olof Holm har vid sin undersökning istället funnit runorna starui och föreslår att det skulle kunna röra sig om en skrivning för ordet starfi ’arbete’. Skrivningen med en u-runa är visserligen lite oväntad, men inte utan paralleller.

Ingången till torntrappan i Brunflo kastal. Runorna finns ristade i det putslager som skymtar till höger i dörröppningen. Foto Magnus Källström (CC BY)

Själv fick jag först för någon månad sedan möjlighet att se ristningen i samband med några dagars forskningsresa till Medelpad, då jag bland annat återsåg trästaven med Kensingtonrunor i Haverö. Sista dagen innan jag skulle avverka de 56 milen från Östersund tillbaka till Stockholm ägnade jag förmiddagen åt runorna i Brunflo. Dessa är inte ristade vid ingången till tornet som man lätt kan tro, utan i öppningen till den smala trappa som går inne i den västra muren. Här har delar av den gamla putsen tagits fram och man ser att murarmästaren har imiterat kvaderstenar genom så kallad kvaderrits. De sex runorna finns på höger hand i öppningen och mitt på en sådan ristad kvader.

De sex runorna i Brunflo kastal. Foto Magnus Källström (CC BY)

Att de tre första tecknen ska läsas sta råder det ingen tvekan om. Den följande runan är skadad nedtill, men ser ut att vara en r-runa med sluten form. Den övre delen av bistaven är bågformad, medan den nedre går i ca 45 graders vinkel fram till det skadade partiet. Om bistaven skulle ha fortsatt i samma riktning borde den ha stött samman med den följande runan. Det är därför möjligt att den istället har böjt av in mot huvudstaven och att runan alltså ursprungligen har varit b. Den följande runan är också skadad nedtill, men en otvivelaktig u-runa. Av den sista runan finns både spår av en huvudstav och en bistav som sträcker sig en ganska brant vinkel snett nedåt höger. Det kan röra sig om en n-runa med en ovanligt lång bistav eller – vilket nog verkar troligare – en skadad r-runa.

Inskriften kan alltså läsas på fyra sätt: starun, starur, stabun och stabur. Vad jag kan se är det endast det sista alternativet som ger mening. Man kommer här osökt att tänka på ordet stabbur, stabur som enligt SAOB betyder ’förrådsbod med förrådsutrymmet placerat ett stycke över marken på en l. flera stolpar, stolpbod’. Ordet kunde också användas för den typ av stolpbod som samerna kallar njalla. Ordet stabbur finns inte belagt i fornspråken, men är välkänt i både svenska och norska dialekter och antas komma av ett äldre *stafbur ’stavbod’.

Att finna ett ord för ’stolpbod’ eller njalla ristat i öppningen till trappuppgången i det mäktiga tornet i Brunflo kan nog knappast uppfattas som något annat än ironi och ett utslag av medeltida skämtlynne.

Erik Salvén som meddelade Brate upptäckten av runorna i Brunflo spelar faktiskt också en roll i mitt manus till Medelpads runinskrifter. Jag försöker där bland annat reda ut uppgifterna om att det skulle ha funnits en runsten inmurad i en källare i Sättna, nordväst om Sundsvall. I en artikel i Sundsvalls Posten den 7 september 1946 fördjupade sig journalisten Anders Nilsson (signaturen Syn.) i dessa problem och nämner att han hade sammanträffat Salvén ett antal år tidigare i samband med att denne utförde undersökningar ute på Alnön. Nilsson skriver:

Samtalet kom in på runstenar och undertecknad råkade nämna att jag i Sättna hört, att det skulle finnas en runsten insatt i valvet till en källare där. Hr Salvén fick vissa närmare uppgifter, och sedan hörde undertecknad inte om saken förrän om ett par dar. Då ringde en bekant från Sättna och talade om att han sent en mycket mörk kväll fått besök av en konstig kurre som bett att bli följd till den där källaren, för att leta efter en runsten. Han fick sällskap, men någon ficklampa hade ingen med sig, utan undersökningen företogs i skenet av en hel del tändstickor, som offrades en och en i taget.

Och dr Erik Salvén, som trott sig helt hastigt och lustigt kunna i den natten göra en fin upptäckt, han fick ingenting för besväret.

År 1927 hade Salvén lett restaureringsarbetena på Alnö gamla kyrka och 1935 återvände han för att undersöka något som man trodde var en gravhög, men som visade sig dölja grundmurarna till en kvadratisk medeltida byggnad med 6 meters sida. Dessa murar tolkades då som resterna av en kastal och kanske var det minnet av de runor som hade upptäckts i kastalen i Brunflo som fick Salvén att tro att det skulle gå att göra ännu ett norrländskt runfynd. Tyvärr hade han som synes ingen lycka. Huruvida det verkligen finns eller har funnits någon runsten dold i en källare ute i Sättna är fortfarande en gåta.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om kastalen i Brunflo i Olof Holms artikel i Bebyggelsehistorisk tidskrift.

PPS. Att antalet runfynd i år har varit litet är illa nog, men dessutom tror jag mig om att nu i höst ha reducerat antalet kända svenska runstenar med en. Mer om detta i något kommande K-blogginlägg. DS.

Som framgår av den viktiga kommentaren nedan har detta inlägg reviderats den 1 november 2021.

2 Responses to Ironiska runor i Brunflo?

  • Spännande! Jag tycker att din läsning och tolkning av runorna är tilltalande, den löser bl.a. problemet med att den sista runan skulle vara kraftigt lutande, som min preliminära läsning förutsatte. En kommentar till läsningen på papperslappen som du avbildar: där står det enligt min mening ”Enl. meddelande 28/2 1922 av lic. Salvén”. Med den läsningen så var det Lundberg som var upptäckaren. /Mvh Olof

  • Ja, det gör det! Jag vet inte hur jag kunde läsa Nordlander! Nu får jag skriva om delar av detta K-blogginlägg så att jag inte sprider osanningar.

Lämna ett svar